När månen och jag är uppe på natten

Nej, jag tror inte att det berodde på fullmånen som lyste därute. Men sov, det gjorde jag inte, inte mer än några minuter i taget. Sådana nätter inträffar ibland, och anledningen kan man verkligen fundera över. Har jag haft för mycket att göra? Eller för lite? Har jag problem som jag ältar, medvetet eller omedvetet? Är jag lite sjuk, kanske en förkylning som hotar? Ätit något olämpligt?

Svaret som jag litar på infinner sig aldrig. Faktum kvarstår: de där rolösa nätterna dyker upp ibland, som tur är inte särskilt ofta. Och påföljande natt sover man rimligen desto bättre, för sömnbrist är påtaglig och kan faktiskt botas med, just det, mera sömn.

Men få nätter bjuder på lika pampig fullmåne som den sistlidna, även om min bild (tagen eftersom jag ändå var upp en sväng och fördrev tiden med ett glas mjölk och en skinkmacka) inte gör den rättvisa.

Ingen julnatt kommer för övrigt att bjuda på chansen till fullmåne på över 30 år, 34 tror jag den exakta siffran är. Så då får jag väl sätta upp de vakna timmarna på kontot för speciella tilldragelser i naturen ... samtidigt som jag nynnar på den enda visa jag kan minnas att min mormor sjöng: "När månen vandrar på fästet blå", till eget ackompanjemang på gitarr:
Du har det bra du, du måne klara
som högt där uppe din ban får fara
och blott se på!

Om jag sjöng till månen i natt? Nej, helt mångalen blev jag inte. Bara klarvaken. Med gubben i månen som enda sällskap.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På förekommen anledning: det är den största vita fläcken som är månen ...