Jag vet vad jag talar om.
Bevisen finns kvar i huset i Barndomslandet. Där har jag hängt upp den gamla vackra, bukiga, mandolinen, troligen gjort i Italien. Skolstart skulle också medföra påbörjad musikutbildning. Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin, och blockflöjt hade vi ingen, medan farfar sjökaptenen hade hemfört stränginstrumentet från någon av sina resor på de sju haven. Alltså blev det mandolin.
Det var bara det att ingen annan hade en så gammal modell som jag. De nya var platta och, tyckte ju jag då, mycket finare. Enda moderna sak jag medförde till spellektionerna var ett nyinköpt plektrum, gjort i färgglad, strimmig plast.
Jag kom till "Guter Mond, Du gehst saa stille" och tremolerade frenetiskt medan fingertopparna sved. Men så snart chansen uppstod lade jag ifrån mig mandolinen och tog aldrig upp den igen. För då hade jag hamnat framför pianot.
Möjligen passade jag aningen bättre vid klaviaturen, men någon riktig kärlek uppstod aldrig mellan oss. Visst, jag tog mig hyggligt igenom "Für Elise" och "Heinzelmännchens Wachtparade" (varför hette så många låtar något på tyska?) och gillade uppriktigt Edward Elgars "Salut d´amour" (se där, en fransk titel!). När en kompis sjöng "Aftonklockorna" stod jag för ackompanjemanget, men vi fastnade hela tiden, båda två, på "fååågelmor sin viiinge brer att höööken hennes barn ej ser", till åhörarnas (högst begripliga) irritation.
Många år senare påstod min mamma att musiklärare Samuelsson hade yttrat sig väldigt positivt om mina framsteg vid flygeln. Han sa aldrig något till mig, inte hon heller vad jag kan minnas, och jag är inte säker på att det hade gjort någon skillnad.
Nu har jag något kort ögonblick tänkt att ett pensionärsliv eventuellt skulle kunna rymma någon stund med gamla noter och nyvunnen energi. Någonstans finns drömmen om att lekande lätt ta ut en vacker melodi (utan noter!), rätt ackord, perfekt rytm, smittande ... Men ögonblicket passerar blixtsnabbt. Även om övning säkert ger färdighet långt upp i åren, oavsett tävlingsgren.
Kan inte låta bli att tänka på Ingmar Stenmarks svar på en reporters fråga om hans framgångar berodde på tur eller på träning.
-Det konstiga är, sa skidesset, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Ett annat sätt att uttrycka faktum: övning ger färdighet.
 |
| Noterna finns kvar - från Pianospelets ABC till Evert Taube! |
Det är Anna Noton Music som bestämmer lördagstemat för årets sista månad. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÖVNING GER FÄRDIGHET är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki, Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan - hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!
Inlägg
Jag är så glad att jag slapp spellektioner. Annars var jag nog väldigt medgörlig och gjorde som man sa. Men där måste jag ha sagt ifrån - att spela ville jag inte. Min syster, som egentligen har mycket mer skinn på näsan, tragglade med blockflöjten ett tag.
SvaraRaderaFast visst vore det roligt att kunna. Och inte minst att sjunga. Undrar om träning gett färdighet i mitt fall.
En vacker mandolin var det. / Britt
Att man hamnar i musikens värld när det gäller "övning ger färdighet" är nog för att det blir så påtagligt bättre när folk övar, det låter ju ganska illa när vem som helst tar sina första stapplande steg på sitt instrument, men de där som verkligen övade, där blev det skillnad. Jag var inte någon övningsnarkoman, jag hade lätt för mig och behövde i te öva särskilt mycket för att det skulle låta ok. Andra som jobbade hårt gled förbi mig längre fram i livet och blev bättre just för att de hade övat mer. Så i musikens värld finns inga genvägar. Och det var ju så; mandolin eller blockflöjt gällde. Lite konstigt kan jag tycka i efterhand. Många instrument funkar ju att lära sig tidigt och har man med sig lusten och intresset hos ett barn är halva jobbet gjort. Ha en fin helg Aina!
SvaraRaderaNu har du väl mer tid att ta upp detta igen!
SvaraRaderaMin mandolin står påklädd, lutad i ett hörn, ser aldrig dagens ljus. Det där med instrument tror jag är lite av en föräldradröm. Jag har min pappas klarinett kvar också fullt påklädd i en låda - han spelade saxofon och klarinett i olika dansorkestrar på sin tid.
SvaraRaderaDu får gärna lägga till mig i din lördagstemalista.
P.S.
SvaraRaderaMaken tog sonens hyr-saxofon till nybörjarkurs vid 38-års ålder, sonen hjälpte också och lärde honom. Nu spelar maken i storband. Med egen saxofon :)
P.P.S.
SvaraRaderafast nu har sonen gått över till säckpipa.
Stenmarkcitatet fångar in dagens tema på ett bra sätt, tycker jag!
SvaraRaderaSjälv längtar jag efter att kunna spela något instrument, men jag fasar för den mödosamma vägen dit. Jag kom en bit med fiolspelandet (= Gärdebylåten)för några år sedan men så skulle jag måla om fasaden på huset och störtdök från verandaräcket så att både stråkaxeln och fiolhanden fick sig en smäll. Då kom jag liksom av mig...
Och pianolektionerna i barndomen var verkligen plågsamma. Ingen spelglädje där inte!
Jag fastnade också för Stenmarkscitatet. Och visst är det så, mera man över större tur har man.
SvaraRaderaTror att det är tur för oss andra att du lade instrumenten åt sidan, för om du skulle ha blivit musiker så skulle vi knappast ha fått läsa allt du skriver.
Det ska vara kul, annars är det inte roligt, En tråkig lärare kan ta kål på det mesta.
SvaraRaderaApropå säckpipa, det spelar dottern i allehanda medeltidssammanhang, i början kallade vi det för skräckpipa.
SvaraRaderaJag tvingades till pianolektioner... och visst lärde jag mig en del, men ååhh vad jag avskydde det! Ville mycket hellre vara i stallet, men inga pianolektioner betydde att jag inte fick några pengar till ridlektionerna heller. Ibland är livet hårt :)
SvaraRaderaHärligt inlägg och Stenmarkcitatet i särklass!
SvaraRadera