onsdag, december 02, 2015

Fem meter elefanter

Vi var bland de första svenska charterturisterna som for till Gambia. Vinterbleka och badsugna klev vi av planet i gassande afrikansk sol, till nya dofter, spännande ljud, människor i färgsprakande kläder.

Fyra äventyrslystna var vi. Min kompis Lena och jag delade rum på hotellet som inte var riktigt färdigbyggt. Huvudstaden Banjul hade inte heller särskilt gott om restauranger. Vår kvartett kastade sig ut i omgivningarna, ingen av oss hade varit i närheten av Afrika tidigare.

Det var spännande så gott som hela tiden: vi fastnade med vår hyrda VW i ökensand, vi åt märkliga maträtter vars ingredienser vi inte kunde gissa, vi åkte båt på Gambiafloden och tittade på delfiner, vi såg spår av jätteormar i sanden, vi badade i onödigt häftiga vågor, vi dansade till trummor i kolsvart natt under en otrolig stjärnhimmel.

Och så skulle vi besöka en "typisk gambiansk by" en bit in i landet. Vi skulle sova i hövdingens gästhus. Ja, någon sov säkert, men alldeles säkert är att jag gjorde det inte. Bädden motsvarade inte riktigt mina önskemål. Avklädningen begränsades till att jag tog av mig skorna. På det som gällde som kudde bredde jag ut en egen t-tröja. Sedan låg jag där och stirrade ut i mörkret. Det rasslade och prasslade, palmblad vispade om nattluften där utanför.

Allt föreföll ändå lugnt. Tills något sprang över min nakna fot. Illtjutet jag upphävde skulle ha gjort Alfred Hitchcock förtjust. Upp for jag som en raket. Ner föll moskitnätet och förvandlade mig till en dammig mumie. Panik!

På något sätt lyckades jag befria mig från nätet jag fångats i. Valde att gå ut i det fria. Så småningom kom gryningen, tuppar började gala, folk vaknade och hälsade på den extremt morgontidiga turisten som satt stelt uppkrupen på en sten. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi inte hade planerat att stanna två nätter i byn ...

Tillbaka i huvudstaden fanns möjligheter att ägna sig åt något annat som både Lena och jag gillade: shopping. På marknaden fanns massor med härligt lokalt hantverk: trä, metall, läder, textil. Vi fastnade för batiken. Det blev klänningar, kjolar, blusar, shorts  allt gick att få uppsytt för en billig slant.

Då mötte jag elefantflocken. Visste inte vad jag skulle ha den till, bara att jag ville ha den. Kvinnan i marknadsståndet vägrade dela det långa bomullssjoket. OK, sa jag, och elefanterna fick resa till Sverige med mig.

Det har gått ungefär 45 år sedan dess och ingenting har hänt med det där tyget. Förrän nu.
Jag har sedan några timmar tillbaka ett draperi (hur kan det vara så svårt att få till två lika långa raka bitar, jag bara undrar?) där de afrikanska bestarna stormar fram.

Några riktiga elefanter såg vi förstås aldrig i Gambia, de lär ha utrotats där på 1800-talet, men jag är nöjd med utfallet av min storviltsjakt: fem meter gula och vita elefanter på blåsvart botten, med många små skillnader mellan de hundratals individerna i flocken. Hantverk att bli glad av och som dessutom påminner om en minnesvärd resa, så många år efteråt.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

tant Hannele på Hisingen sa...

Vilken spännande resa! Jag har "bara" vänner därifrån... Tyger, kvinnor och böcker har inget bäst-före-datum.

em sa...

Jättefina elefanter! Undrar vad det är med elefanter som får de flesta människor att vilja ha en kelefant.

Så skönt att hövdingen höll sig borta från gästhuset. Har en väninna som arbetade för SIDA, när hon var i Uganda fick hon och en väninna en inbjudan till Idi Amins palats - tack och lov var Idi bortrest, men tjejerna blev visade till Idis sovrum, vilket var en så stor ära att de inte kunde tacka nej. Sängen var obäddad och lakanen skitiga. De undrar fortfarande vad som skulle ha hänt om Idi varit hemma.
M

Musikanta sa...

När man sitter och tänker på vad man vågade göra när man var ung blir man rädd. Där var skyddsängeln avgjort med. När jag ensam gick upp klockan 4 en morgon i en oas i Tunisien för att titta på soluppgången ute. Att man kunde blivit rånad eller överfallen hade man inte en tanke på.
Ingrid

lavendia sa...

Vad var det som sprang över dig?
Visst har man reseminnen från förr, då man kanske inte var så noga med hotellen alltid. Där skulle man ju bara sova!
Tänk att det ska ta 45 år för att du fick användning för elefanterna. Ja, ibland blir man förvånad över hur tiden flyger iväg. / Britt