Aldrig mer en butik nära mej?

"Nära dej" hette butiken vi senast hade i grannskapet. Den är stängd nu, urblåst. Fast skylten sitter kvar. Kanske kommer någon annan verksamhet in där, kanske inte – adressen är inte direkt central, gatan saknar genomfartstrafik och lokalbefolkningen har vant sig vid att handla i andra affärer. Inget idealiskt kommersiellt läge med andra ord.

Men för drygt trettio år sedan fanns ändå i samma lokal en riktig Ica-butik med charkdisk, brett sortiment, trevlig personal och hyggligt generösa öppettider. Jag köpte nästan allt familjen behövde av dagligvaror där. Så sålde handlaren. Efterträdaren lovade guld och gröna skogar. Hans skog grönskade aldrig, snarare gick allt åt skogen, omsättningen sjönk förstås och butiken bytte snart ägare en gång till.

Nu blev det bättre ordning och reda. Ett trevligt invandrarpar från sydöstra Europa fick rörelsen på fötter igen, nu kunde man exempelvis köpa precis allt till julbordet runt hörnet, parallellt med det andra, "det vanliga". Vi var många trogna kunder. Nöjda!

Men en vacker dag blev det ägarbyte igen. Tror att en hyreshöjning blev det som knäckte det serviceinriktade paret, som verkade jobba alla veckans dagar och t o m levererade varor hem till folk som hade svårt att själva komma och handla.

Sedan dess har det varit en sorglig räcka av optimistiska butiksinnehavare, alla "nysvenskar", som försökt etablera sig. Fast det fattar ju vem som helst att det inte är lätt att konkurrera med ett välskött Lidl, ett Ica Maxi, ett stort Coop, ett lika stort Hemköp – alla på gångavstånd – och flera andra lättåtkomliga Ica-affärer. Att lämna ut försändelser från Post Nord borde ha dragit lite kunder, men jag tror att de flesta tog sina paket och gick utan att ta sig förbi kassan och in mellan kyldisk och hyllor.

Under pandemin krympte både lokalen och sortimentet. Delar av hyllorna stod tomma, mjölken hade passerat sitt bäst-före-datum, brödet hade torkat och frukten var saggig. Pastan kostat dubbelt så mycket som på andra ställen. Enstaka reklamutskick och rop på hjälp på Facebook fick bara liten effekt. Jag är naturligtvis medskyldig till misslyckandet, handlade väldigt lite väldigt sällan. Grannar tror sig veta att flera av dem som försökte driva affären gått i konkurs. Så eländigt, de har ju i alla fall försökt!

Nu är det i princip bara skylten kvar. Det är fortfarande nära mej, men "Nära dej" kommer förmodligen aldrig att återuppstå. Vilket naturligtvis är sorgligt, eftersom en närbutik kan vara guld värd. Att just den här är borta är bara ett exempel av ruskigt många. Butiksdöden grasserar i hela landet, folk tar bilen till storköp i städernas ytterkanter eller handlar både mat och förnödenheter på nätet, och stadsbilden bjuder på trista och övergivna lokaler där fönstren täckts med gråpapp som inget verkar rubba. 

En enda skylt blev det denna Skyltsöndag. Ni hittar en mer varierande skyltsortering om ni går via BP:s blogg, leta efter skyltande deltagare i hennes vänsterspalt.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om radions Sommar

"Inte ett sommarprat till, tack. Missförstå mig rätt – jag njuter också av att sjunka ner på solstolen, vaggad av vinjetten till ett bra sommarprat. Men efter x antal storys om hålet i hjärtat som föräldrarnas skilsmässa lämnat efter sig behöver jag något annat." 

- Petrina Hinas uttrycker i Dagens Nyheter exakt mina känslor inför starten av ännu en säsong av Sommar i P1, sänt varje år sedan 1959. Hon tycker att man ska leta upp intressanta poddar i stället. Av årets sommarpratare kommer jag att lyssna på min kollega och vän Bert Sundström och kanske, kanske på Göran Greider. Förmodligen ingen mer, fast blir någon superhyllad kan man alltid lyssna i efterhand på Play vilket många gör. 

Veckans mening – om flyktingliv

Har tagit mig igenom Susan Abulhawas "Det blå mellan himmel och hav" (The Blue Between Water and Sky). Intressant läsning, men också rätt jobbig, fullpepprad med religiösa företeelser, arabiska uttryck och dessutom en hel del övernaturlighet som jag har svårt för. När folk som varit döda i årtionden griper in och säger saker till sina efterlevande är jag inte riktigt med på båten ... Ändå får man en hel del insikter i liv långt ifrån det vi lever här i landet. Palestinier tvingas lämna sina hem på Gazaremsan när israelisk militär går till angrepp. Våld av obegriplig styrka skildras, tortyr, våldtäkt, uppenbarligen grundat på verkliga händelser, här återberättade av en amerikansk författare med palestinska rötter. Hennes debut, "Morgon i Jenin" (Mornings in Jenin), tyckte jag dock bättre om. Men när jag ska plocka ut Veckans mening, i Skriv-Roberts efterföljd, hamnar jag här, i ett flyktingläger där livet går i sina banor trots att det är fyllt av mänsklig misär och sorg som väcker stark empati:

Så de satt i utkanten av sina egna liv, på stenar, hopkrupna runt eldar för värmens skull, och väntade på att tiden skulle halta vidare.

Copyright Klimakteriehäxan 

Sommar, sommar, sommar!

Det är fredag. Påpekar det bara för den händelse att du lallar omkring, lite dagvill i den vackra (men lite onödigt torra) sommaren. Elisa Matilda, som presenterar fem frågor varje fredag på sin blogg, undrar denna gång detta:

1. Vad åt du ofta på sommaren som liten? Filbunke. Fantastisk sommarmat.
2. Hur är sommaren sämre än övriga årstider? Den är onödigt kort.
3. Vilka platser besökte du ofta på sommaren som ung? Badstranden och folkparken.
4. Vad är något du vill göra i sommar? Bada med barnbarnen. Äta mängder med jordgubbar (har redan börjat!)
5. Spenderar du hellre sommaren på landet eller i storstad? En kombo är idealet: man bor i grönska, nära vatten, men kan göra en liten stadsutflykt emellanåt. Kanske med någon kulturell upplevelse inom räckhåll?

Trevlig helg på er!

UPPDATERING: Inser att filbunke inte är så allom bekant som jag trodde, kanske är det något vi i väst-Sverige äter men inte andra lika flitigt??? Vet inte hur det är med den saken. Men filbunken som den "ska" vara är en syrad mjölkprodukt. Man kunde på apoteket köpa "täta", en produkt som stammade från tätörten och som kunde förvaltas under lång tid, precis som surdeg som så många har i dag. I en portionsskål öste man upp en mindre mängt täta, kanske en dessertsked. Sedan hälldes mjölken på (inte lätt-) och så fick skålen stå svalt över natten. Då bildades en geleaktig massa, tänk creme brulee, och överst en tunn hinna grädde. Så strödde man socker på och njöt! Kunde förstås också ätas med bär. Filbunke har också gått under namnet tätmjölk.

Copyright Klimakteriehäxan

En klassiker värd omläsning

En fråga som har för många tänkbara svar är en svår fråga. Ta bara denna veckas helgfråga från Mia i bokhörnan: Finns det någon klassiker du vill lyfta fram?

Det gör det, naturligtvis. Fast först måste man kanske bestämma sig för hur definitionen av en klassiker ser ut? Jag tänker mig först och främst att det bör handla om en rätt gammal bok, skriven av någon som är död och har varit det ett tag. Personligen får jag bita ihop för att hoppa över Selma Lagerlöf, eftersom jag har henne med ideligen.

Faktum är att jag skulle kunna göra en lååååång lista på klassiker som gett mig stor läsupplevelse och som säkert skulle ge det också till många andra som inte läst just den/de boken/böckerna. Men nu handlar det ju om att välja ... vad sägs om Albert Camus "Främlingen" (L'Étranger)? En ung man blir genom olyckliga omständigheter skyldig till ett mord och efterspelet är ett engagerande drama. Romanen har också den fördelen att den bara är på cirka 120 sidor, men oj så mycket som hinner hända! Klart värd omläsning.

Boken finns förstås också i ljudversion, men akta er för den som Shanti Rooney läst in, han verkar inte ha tagit hjärnan med sig in till mikrofonen. Bättre då med den gamla versionen som Krister Henriksson lånat ut sin röst till! (jo, jag har hört bägge ...)

Copyright Klimakteriehäxan 

Akvarell!

Om man blandar vatten med färger och pytsar ut det över en plan yta, vad får man då? Jo en akvarell! Kanske är jag inte helt i klass med Lars Lerin men visst blev resultatet snyggt? Jag har fler på lager från denna min nyss inledda konstnärskarriär ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mina påhittade kollegor

Kul infallsvinkel har Enligt O hittat i dag när hon kastar ur sig Veckans kulturfråga: Vilka kulturella kollegor gillar du?

Jag har ju varit journalist i en halv evighet, började när jag var 17 år. Och nog finns det påhittade "kulturella kollegor" där ute! En som jag kommer att tänka på direkt är Ricky Gervais i serien han själv skapat: "After Life". Han är reporter på en tämligen sunkig liten lokal publikation och får det ena märkliga uppdraget efter det andra, att klara av tillsammans med en fotograf som är ett enda stort skämt! I den här serien, som jag verkligen kan rekommendera, finns förstås en mörk underton, eftersom Gervais rollfigur sörjer sin fru han nyss förlorat i cancer. Han lyckas otroligt skickligt berätta de olika historierna så att man bara vill ha mer. Två säsonger finns, på Netflix.  

Större delen av mitt yrkesliv har tillbringats i tv-miljö, främst med nyhetsproduktion. När jag såg "The Newsroom" fanns mycket att känna igen, även om dramatiken kanske inte varit riktigt lika storslagen för mig som för aktörerna i Aaron Sorkins serie. Det var Sorkin som skapade "Vita Huset" (West Wing). Jeff Daniels har rollen som den dynamiske programledaren. Tre säsonger finns på HBO.

Affisch jag gav Sonen i present.
Reportern Tintin på plats i Stockholm!

Annika Bengtzon är en annan fiktiv kollega som jag tycker att Liza Marklund lyckats skapa på ett förvånansvärt trovärdigt sätt, i flera böcker. Marklund har själv erfarenhet av jobb både på kvällstidning och tv-redaktioner, och man kan faktiskt känna igen sig, både i miljöerna och i diskussionerna som kan uppstå.

För egen del är jag ingen stor beundrare av Hergés Tintin, men journalist är han, ynglingen med den karakteristiska hårtofsen, den lilla hunden och alla sina märkliga resor. Tintins vänkrets är stor, Sonen ingår i den och han har så vitt jag vet samtliga album som kommit ut. Jag har bara bläddrat lite förstrött ... men en framstående fantasikollega är han förvisso.

Copyright Klimakteriehäxan

Med titel i titeln

När blev man kallad "fru" eller rent av "fröken" senast? Tja, inte händer det väl särskilt ofta numera och jag för min del saknar det inte. Men denna tisdag hamnar ändå titlarna i centrum, eftersom Ugglan som ämne för tisdagstrion har titlar som Herr, Fru och Fröken i boktiteln (även Madame, Mr. osv.) 

Jag satsar på en som jag visserligen bloggat om förr, men som jag tror att många missat. Sedan en som jag inte var särskilt förtjust i, till skillnad från många andra ... Och så en hederlig svensk klassiker! Alla med en titel i titeln.

"Mrs. Hemingway" av Naomi Wood var ett spontanköp när det var halva priset på bokrean för några år sedan. Jag blev supernöjd över fyndet! Det är berättelsen om Ernest H och hans kvinnor, både fruarna och älskarinnorna, och det är strålande läsning. Säkert mycket fiktion, men alla damerna har funnits och autenticiteten har så vitt jag känner till inte ifrågasatts.

"Hur mår fröken Furukura?" (Konbini ningen) är skriven av Sayaka Murata. En japansk 36-årig ogift kvinna försöker bli självständig men det är inte lätt. Hon arbetar i närbutiken som säljer snabbmat, men hennes liv är i grund och botten genomtråkigt. Jag tyckte nog tyvärr att även boken var rätt tjatig, även om ämnet är bra och japanska seder och vanor ofta intressanta, inte minst för att de ligger så långt från mina.

"Herr Arnes penningar" har vid det här laget stått i hundra år på bokhyllorna. Selma Lagerlöf byggde historien på en äkta mordhistoria som utspelade sig på 1500-talet. Stor dramatik med en olycklig kärlekshistoria blir det. Ännu en bok jag känner att jag borde läsa om.

Ernest Hemingway var en synnerligen produktiv herre. Han skrev reportage, han
skrev böcker, han krigade, han söp och slog runt med polarna och hann dessutom
med kvinnor! När jag ser hur många av hans böcker som står i hyllan undrar jag
om jag verkligen läst dem alla ... 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om skjut-Sverige

"Jag tänker på argumentet att gängbrottsligheten bara berör en promille av Sveriges befolkning, jag minns en kolumnist som skrev att de äldre borde oroa sig mer för att halka än att bli offer för en skjutning eftersom de statistiskt löper mer risk för det. 
Det går inte att hävda något annat än att det som ägde rum här påverkar alla. Det är en mardröm, för ett samhälle, för en stad, för ett land."

-Alex Schulman skriver i Dagens Nyheter om hur han tar t-banan tillbaka till sin barndoms Farsta, där en 15-åring sköts till döds i lördags, mitt bland folk, i ingången till t-banan, vid 18-tiden. Nu meddelas att ytterligare en person dött av sina skador. Samtidigt ägde skottlossning rum på flera ställen i Stor-Stockholm, med sammanlagt fem skadade personer förutom de två döda. En fruktansvärt dålig helg, när sommaren var som vackrast och vi bara borde njuta, inte behöva drabbas av ångest över det som blivit skjut-Sverige. Så sorgligt, så eländigt. Och ingen verkar känna till något pålitligt motmedel.

Nöjd på en skala?

Jag köper en pryl i en butik. Eller betalar för en tjänst av något slag. Bara timmar efter att affären är avslutad kommer ett mej eller ett sms: Vad tyckte du om ditt besök hos oss? Hur var upplevelsen? Är du nöjd med din nya datormus? (jo det undrade Clas Ohlsson faktiskt). Ringer du ett företag är det nästan säkert att den automatiska svararen säger att samtalet spelas in i utbildningssyfte och att man dessutom gärna vill återkomma för en utvärdering av hur mitt ärende hanterats. Hur nöjd är du på en skala från noll till tio?

Måste tillstå att rent generellt kallar jag inte ett inhopp i en affär oavsett av vilket slag den vara må för en "upplevelse". Inte heller tycker jag att datormusen jag köpte kräver en uppföljning, eftersom det är just en liten datormus och fungerar som en sådan. När jag går ut från Coop ombeds jag trycka på en knapp för att betygsätta butiken: grön, gul eller röd gubbe. Och vårdcentralen gör likadant. (bilden överst).

De där mejlen klickar jag snabbt bort obesvarade. Knapptryckarmaskinerna går jag uppnäst förbi. Blir jag arg eller irriterad över något kan man räkna med att jag säger till, direkt. Men allra helst vill jag bara interagera med personalen på ett vänligt sätt, uträtta mitt ärende och sedan säga tack och hej och gå. Den som känner att besöket på HM eller Kicks bjöd på en upplevelse får väl glädjas åt det. Har kanske inte så mycket annat i upplevelseväg att glädjas åt?

Det är Skyltsöndag igen. Vill du se fler skyltar av varierande art och med vitt skilt innehåll klickar du lämpligen in dig hos BP och tittar i hennes högerspalt.

Mer blommor år alla! Ja, det budskapet är till 100 procent rätt!
(Avsändare: Blomsterfrämjandet)

Nu när Marabou stämplats som Putin-vänligt kan man satsa på något från Cloetta när godissuget sätter in (tills även den chokladfabrikanten tilldelas någon skamstämpel).
Varje kexchoklad är dels kaloristinn, dels bärare av ett peppande tillrop, en sorts 
skyltbudskap alla kan behöva emellanåt!

Foto från ifjol.

För ganska så exakt ett år sedan tog jag gång på gång bild på en skylt som förkunnade att man höll på att anlägga en blomsteräng på en dittills väldigt ful och skamfilad markbit väldigt nära mig. Jag tillät mig också fnysa över resultatet, eftersom jag aldrig såg minsta "riktiga" ängsblomma – inte ens maskrosorna verkade trivas!

Nu har det blivit dags att göra en liten pudel. Titta så fint det har blivit, med både prästkragar och annat! Där ser man ännu en gång beviset: man ska aldrig ge upp hoppet. Åtminstone inte om blomsterängar mitt i stan ...

Foto från i går. Riktigt fint ju!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att chansa

Finns det en mening jag läst i veckan som fått mig att stanna till en extra liten sekund? Det är Skriv-Roberts ständiga lördagsfråga. Denna gång hämtar jag den ur en bok som känns tämligen omodern (den kom ut 1953) men som inte är helt oäven ändå. Ira Levin var bara drygt 23 när han skrev "Bädda för död" (A Kiss Before Dying), riktigt känd blev han väl först med "Rosemary´s baby" och "The Boys from Brazil". Men spänning skulle det vara! Här alltså Veckans mening: ska man chansa eller inte?

Hellre leva med tvivel än dö i visshet.

Copyright Klimakteriehäxan

I seriernas grepp

Veckorna tenderar att gå med en rasande fart! Det är på väg att bli helg igen, skulle man missa att det är torsdag i dag så påminner Mia i bokhörnan med sin helgfråga. Hon har noterat vad många av oss har märkt: att författare väldigt gärna skriver serier av böcker. Går den första hem hos läsare och recensenter ligger uppföljaren strax på bokhandelsdisken – ja, ibland betyder recensenternas åsikter mindre för försäljningen än den alltid pålitliga mun-mot-mun-metoden. 

Ingen nyhet direkt, inte för oss som växt upp med Kitty, Sprakfålen, Cherry Ames och Fem-böcker. Eller i modernare dagar när ungarna levt in sig i berättelserna om Eddie, Pettson eller Mamma Mu för den delen. I tonåren missade jag ingenting av Sergeanne Golons Angelique-böcker, och Ed Mc Bain har jag också ägnat mig åt, liksom Donna Leons polishistorier i Venedig. Men frågan är nu alltså denna: Följer du någon bokserie?

Tja, jag gör väl det, antar jag, eftersom jag strax ska ta tag i sista boken om Rebecka Martinsson av Åsa Larsson. Det har blivit inte mindre än sex delar, den avslutande "Fädernas missgärningar" inräknad.

Om jag tänker tillbaka finns det självklart serier som jag läst också som vuxen. Vilhelm Mobergs utvandrarserie är oförglömlig, PA Fogelströms Stockholmssvit likaså. När Håkan Nesser skrev om Van Veeteren hängde jag ofta på, men nu tror jag att han gjort slut med den kommissarien?

Har också bekantat mig med Harry Hole, en man som är en norsk James Bond eller något. Han kommer i alla fall levande, om än ärrad, ur alla ruskiga knipor som Jo Nesbø uppfinner åt honom. Den jag läste senast fick mig dock att tro att Harry Holes historia var all, men så var det tydligen inte, sägs det. Får ta reda på hur det gick, egentligen. Tretton delar har det blivit. Imponerande!

I grund och botten försöker jag nog undvika att fastna i nya långa bokserier. Det där med tiden, ni vet ... Men tv-serier händer det att jag slukar i god takt. De tar fortare slut.

Vill härmed visa att jag gjort en berömvärd insats, dvs deltagit i bekämpningen av den invasiva växten lupin. Detta genom att i all enkelhet plocka en rejäl bukett ... Lupinen gör sig utmärkt bra även som snittblomma! Och man kan ta precis hur många som helst utan att någon blir arg!
Vasen, som jag också gillar, är ett reafynd från Zara Home.

Copyright Klimakteriehäxan

Sverigebild i bokform

I dag är flaggan hoprullad och nationaldagsfirandet över. Det kan inte ha undgått någon att 500 år gått sedan Gustav Vasa var i Strängnäs och försågs med kungatiteln. Tittade på SVT:s sändning från Skansen och undrade lite hur många gånger samma sak kunde sägas på en enda timme ...? Samtidigt som jag förundrades över att kvinnan som är gift med talmannen, nummer två i "finhetsgrad" i Sverige, var klädd i gympadojor och rätt konstig utstyrsel även för övrigt. En udda figur på första raden, men hon såg i alla fall glad ut – hon får ju oavbrutet färska, hemodlade tomater av maken, det skulle glädja vem som helst!

Så här dagen efter vill i alla fall Enligt O hålla flaggan flygande lite till genom att fundera över hur vårt land skildrats i litteraturen. Veckans kulturfråga är: Vilka böcker tycker du beskriver Sverige på ett bra och intressant sätt? Häng med mig till landets nordligaste del, till Västkusten och till Småland!

Först riktar jag blicken mot Norrland och den svenska gruvdriften, som varit otroligt betydelsefull. Ernst Didring (1868-1931) skrev en trilogi om den s k Malmbanen, som lät tågen köra mellan Kiruna och Narvik. Serien heter kort och gott "Malm". Den kom ut 1914-1919 och bjuder på storslagna äventyr med viss verklig bakgrund. 

Att jag läste den beror märkvärdigt nog på att jag fick tips om den av ingen mindre än Arne "Envojen" Lundberg. Han var en superkändis en gång i tiden, VD för LKAB, och jag träffade honom i samband med ett tv-reportage. "Den ska du läsa", sa Lundberg, och han var ju en gubbe man inte sa emot ... han hade rätt dessutom, bra berättelse!

Det blir en klassiker till: "Rosen på Tistelön" av Emelie Flygare-Carlén. Om det hårda livet i Bohusläns skärgård på tidigt 1900-tal. Det blir både kriminalitet och romantik, även här med en mordhistoria ur verkliga livet i botten. Själva Rosen heter egentligen Gabriella och kring henne snurrar historien.

"Alla vi barn i Bullerbyn" och dess uppföljare är några av Astrid Lindgrens mest populära böcker. Om den lilla småländska byn som väldigt mycket liknar en paradisisk idyll där ungarna klättrar i träd och ständigt hittar på lite egna äventyr. I trädgårdarna blommar äppelträden och i butiken köper man falukorv, av den bästa sorten.

Inser att det är det "gamla" Sverige som beskrivs i mina böcker. Finns förstås massor nyskrivet som också tecknar bilden av landet. Men utan insikt om det som varit kan vi inte förstå det som är. 

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarläsning och flaggan i topp

Det är ofta så att man läser mer på sommaren än på vintern, vilket (åtminstone för mig) har den superenkla förklaringen att man dels brukar ha semester, dels vistas utomhus mer och då gärna i en bekväm sittmöbel i skuggan. Med detta i bakhuvudet svarar jag denna gång på frågan om en tisdagstrio från Ugglan & boken, som undrar vad jag ser fram emot att läsa i sommar.

Sista delen av Åsa Larssons deckarserie (ser att förlaget kallar det "spänningsroman", är det nån skillnad?) om Rebecka Martinsson, "Fädernas missgärningar", tycker jag är den som drar mest i mig just nu. Har läst alla de tidigare i serien och gillat dem. Ska bara avsluta Susan Abulhawas "Det blå mellan himmel och hav" först.

Eftersom Larssons bok är rätt tjock (över 500 sidor) letar jag nog upp något tunnare efter det. "Simmarna" (The Swimmers) av Julie Otsuka har jag tänkt läsa sedan jag avnjöt "Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic), en mycket annorlunda historielektion med japansk infallsvinkel. Den här nyare romanen som åtminstone startar i en simhall berättas på 176 sidor. 

På tredje plats tänker jag mig endera en hyllvärmare – jag har hur många som helst att välja bland – eller en gammal goding som omläsningsbok. Fast egentligen borde jag bita ihop och läsa andra halvan av Anna-Karin Palms tokhyllade biografi över Selma Lagerlöf: "Jag vill sätta världen i rörelse". Kroknade efter första delen, blev mer litteraturhistorisk essä än den livsskildring jag hoppats på ... kanske funkar den nu, när sommaren bjuder på läsväder?

Vår flagga är i alla fall hissad, Nationaldagen till ära. Men det vore en överdrift att påstå att den flammar stolt. En stilla vågrörelse i tyget kan dock ses av och till, i gult solsken mot bakgrund av knallblå och molnfri himmel. Det får väl räcka för att fylla dagens blågula kvot. Är hur som helst otroligt nöjd över att jag kom ihåg den över huvud taget!

Copyright Klimakteriehäxan

En ganska god helg

Det är måndag i Barndomslandet. Ingen märkvärdig dag direkt, men ändå några punkter från helgen jag tycker kan uppmärksammas:

o jag har badat i sjön, lite sent med första doppet så här långt in i juni men det har varit kallt i vattnet och är det egentligen fortfarande ...

o jag har ätit mer jordgubbar från den relativt närbelägna odlingen och gjort ett fynd! (scrolla!)

o jag har fått årets första myggbett

o jag har för första gången på flera år plockat en liten bukett liljekonvaljer, dessa ljuvliga blommor!

Och när jag inte är upptagen med att klia mitt bett, sitta vid datorn, sköta enklare hushållssysslor eller ta ett varv till fots kan jag slå mig ner med min bok i en fåtölj.

En jordgubbe som gör skäl för sitt namn. Eller är det en katt? Fynd i bärkartongen!

Smultronblom finns i massor. Men blir det bär eller torkar allt bort?

Lupinerna är på väg att slå ut och förvandla vägkanterna till ren ögonfröjd (jo då, jag vet
att det är en invasiv art som bör bekämpas, men otroligt fina är de!)

Gul käringtand. Betydligt snyggare på marken än i munnen.

Copyright Klimakteriehäxan