Jo jag tänkte på en sak ...

... att eftersom jag badade i sjön igår igen, efter ett långt uppehåll, är det väl bevisat att sommaren inte alls är slut ännnu? 

Sätter min lit till de korta startsträckorna

Veckans kulturfråga har återuppstått hos Enligt O efter sommaruppehållet. Nu bjuder hon inte bara på frågan utan dessutom på en fräsch vinjettbild varje vecka! Själva frågan lyder denna gång så här: Vilka kulturella saker ser du fram emot i höst?

Inser att jag nog borde förbigå detta i största möjliga tystnad. Jag har superdålig koll, inga bokade jätteskojiga saker. Men visst, jag ska än en gång gå på en föreläsningsserie hos Senioruniversitet, det kan bli något åt det kulturella hållet emellanåt. 

När det handlar om böcker siktar jag in mig på Ingvar Carlsson och Kerstin Ekman, och dessutom på Karin Alfredsson. Nya titlar i bokhandeln nu från alla tre. Hoppas också att jag kravlar iväg till nån biograf och varför inte rent av en teater? Förr i världen gick jag ju riktigt ofta och njöt av det!

Och sedan då? Tja, jag älskar ju korta startsträckor, så det kan förhoppningsvis dyka upp något som får mig att skaffa lite drag under galoscherna. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om frågesport

Jag föredrar brittiska frågesporter. För där är deltagarna åldersblandade. När ska man i Sverige förstå att det helt enkelt blir intressantare?

-Kristina Adolfsson, chefredaktör för tidningen Senioren, bekänner sin kärlek till frågesport i alla former. Men i svensk tv menar hon att det för mycket flams och skratt, och programmakarna tar sikte på yngre publik, vilket märks också i ämnesval och frågor. Hon har väl precis som jag tittat på Kanal 5 där "Alla mot alla" sänds, ny säsong startade denna vecka. Jag har svårt att låta bli att titta, gillar ju genren, trots de gapiga programledarna och trots många av frågorna som förmodligen bara var tjugonde 60+are kan besvara. Samma kritik kan med rätta riktas mot fler frågesportprogram.

Bland gröna träd i bokhyllan

Hej där och god morgon/förmiddag/dag/afton (beroende på när du tittar in här), det är tisdag och faktiskt ganska sommarlikt utanför mina fönster. Träden är härligt lummiga och gröna, och det hoppas jag att de tänker fortsätta med ett bra tag till. Men träd ska, oavsett färg och art, också utgöra en viktig beståndsdel i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan bestämt. Alltså träd i författarens efternamn (ek, lind osv.). Jag väljer ett barrträd och två lövträd!

Ser att en ny bok av Kerstin Ekman nyss kommit ut, "Min bokvärld". Om hennes egen läsning från barndomen och framåt. Enligt förlagets reklamtext "berättar (hon) om böcker hon kommit att älska, böcker som vänner, som tröst – och om hur läsa och skriva hör ihop." Tror nog att det är läsvärt för oss andra bokmalar!

Ni vet redan att jag har många skrivkunniga kollegor som producerar böcker i ett hisnande tempo. En av dem är Per Enerud, exceptionellt kunnig när det gäller Ryssland men också med ett brett intresse för olika sorters kultur. Hans senaste, som kom ut i början av året, är "Det här är inte ett krig : våldet och lögnens broderskap i rysk ideologiproduktion" och den ska jag läsa vilken dag som helst. Har fått mycket goda recensioner. 

Sedan hamnar vi hos bloggkollegan och vännen Bloggblad, som heter Marianne Bokblad när hon inte bloggar. Hon har en lång karriär som psalmförfattare bakom sig, men nu finns också två böcker om hennes uppväxt inom Frälsningsarmén: "Jag drömmer dig hit" och "Frälsis fick vi inte säga". För min del fanns mycket att hämta i skildringen av "armén", deras hårda regler och stränga livssyn som spelade stor roll i kärlekshistorien som förenade Mariannes föräldrar.

Copyright Klimakteriehäxan

Mmmmmm ...

Den som vill läsa måste nödvändigt lära sig alfabetet. Den som vill hänga på bloggkedjan Boktriss, som Mia i bokhörnan startat, måste också kunna sitt ABC, eftersom trissen går i bokstavsordning och har (denna vecka) bokstaven M gemensamt. Vi söker alltså ett författarnamn, en boktitel och ett bokomslag där M är på plats.

Låt mig börja med en spännande kvinna: Marguerite Duras, född av franska föräldrar i det som nu är Vietnam på tidigt 1900-tal. Hon har skrivit mycket i olika genrer, men jag tänkte nu på "Älskaren" (L'amant) från 1984. Den finns just nu som radioföljetong, inläst av Anita Björk, och det är njutbar lyssning av en fin text!

En annan spännande kvinna fast på helt andra vis är Helena Stjernström, en kollega och god vän faktiskt. Hon har lyckats skapa en egen sorts mysdeckare som är klart underhållande läsning, och båda delarna som hittills kommit i en serie har titlar på M: "Miraklet i Tunneberga" och "Midnatt råder över Kullahalvön". Läsaren möter kluriga och riktigt roliga intriger! 

På omslaget till Jonas Hassen Khemiris sprillans nya bok "Systrarna" är Munnen framträdande, två munnar rent av. Mycket tveksamt om jag kommer att läsa den, jag är inte JHK-frälst och att Dagens Nyheter marknadsförde honom och den här boken på flera sidor i helgen övertygar mig inte heller. Fast jag gillar omslaget, det är snyggt!

Därmed sätter vi punkt för Mmmmmmm ... som numera helst inte ska gälla Marabou på grund av kriget i Ukraina. Vi kan klämma dit en helt egen fortsättning! "Mysdeckare" kanske är rätt!?!

Copyright Klimakteriehäxan

Smakligt skyltat

Idag gratulerar vi Alfhild och Alva! Ja någon anledning måste jag ju leta upp för att kunna visa denna vackra tårta med sin grattis-skylt! Och just dessa två kvinnor har namnsdag i dag. Tårtan innehöll en mängd ljuvlig chokladmousse på tunn botten, och så bär. Passar vilken Skyltsöndag som helst eller hur?

Man kan också gratulera de svenska friidrottarna som tog hem årets finnkamp dubbelt och traditionsenligt slängde sin "chef" (f d höjdhopparen Kajsa Bergqvist) i vattengraven. Min skyltskörd saknar dock varenda antydan om ett tema, även om två smakar gott ... håll till godo!

På väg till jobbet ... och arbetslusten kanske inte är alldeles på topp? Då måste
den där skylten kännas tilltalande. För visst kan det vara klokt att byta arbete
ibland, det hävdar jag bestämt!

Hör ni grabbar, nu när vi ska öppna verkstad, vad tycker ni den ska heta? Ja men vi
stavar det bara lite annorlunda och petar dit en ratt så är vi hemma! Så tänker jag
att det gick till! 

Den är här nu, skaldjurssäsongen. September är en månad med R! Skyltar gärna
med fredagens middag som avnjöts tillsammans med goda vänner. Så himla gott!

Andra sorters skyltar hittar du om du klickar dig över till BP. I hennes högerspalt dyker vi upp, vi bloggare som inte kan låta bli att fotografera skyltar när vi ser dem (och ibland är det som ni märker inte ens "riktiga" skyltar, man får ta sig vissa friheter emellanåt!)

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om kärlek

Min blick far snabbt över papperstidningens familjesida med texter om nyligen döda. Ser ett namn jag känner igen – det blir förvisso allt vanligare – och läser, mot min vana, minnesorden, trots att jag inte alls är bekant med den avlidne. Tre döttrar har skrivit om sin far, och jag tänker att mycket finare efterord än så där är svårt att få. Därmed har jag hittat Veckans mening, den som får mig att hejda mig en extra sekund och som Skriv-Robert efterlyser varje lördag:

 Varje dag i våra liv har vi vetat att pappa älskar oss.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om omhuldat kalas

Till årets ceremoni har Nobelstiftelsen som bekant beslutat att bjuda in ambassadörerna från skurkstaterna Ryssland, Belarus och Iran, vilka förra året inte var välkomna på grund av ”den politiska utvecklingen”. /.../ Det som inträffat är en djup pinsamhet för Nobelstiftelsen, och en stor propagandaseger för dem som motverkar de värden den står för.

-Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skriver i dag om den nyss offentliggjorda gästlistan till ett av årets mest omhuldade evenemang i Sverige, Nobelfesten. Wiman tycker att arrangören, alltså Nobelstiftelsen själv, bör få ett pris i politisk naivitet. Ett synnerligen märkligt beslut är det hur som helst.

UPPDATERING: Nobelstiftelsen har, efter en massiv kritikstorm, ändrat sitt beslut och drar tillbaka inbjudan till ambassadörerna från Ryssland, Belarus och Iran. Det var då för väl.

Bra eller dåligt?

Ute regnar det ganska tätt, klart innesittarväder och det kan man ju som bloggare passa på att utnyttja eller hur? I brist på egna mer eller mindre lysande idéer att skriva om väljer jag än en gång att ta hjälp av Elisa Matilda, som ställer "fem fredagsfrågor", denna gång på temat "bra eller dåligt". 

1. Vad börjar bra men slutar dåligt/sämre? Exempelvis en promenad härom dagen. Gick ut i sol, kom hem dyngblöt. Väldigt varierande väder numera!
2. Vad är spännande i början och slutet men tråkigt i mitten? En onödigt tjock bok, låter det som!
3. Vad är gott men egentligen inte? Friterad mat.
4. Vad känns jobbigt i början men bra när du är färdig? Städning.
5. Vad var du snabb på tidigare men som nu går långsammare? All sorts frågesport.

Copyright Klimakteriehäxan

Om inte om vore i vägen ...

... så hade kärringen skjutit björnen med kvastskaftet, brukade min mamma citera, vet inte vem, när det blev dags att spekulera om ett eller annat. Det är Mia i bokhörnan som ställer denna helgfråga: Om du skulle skriva en bok, vad skulle du då välja för genre?

Det är just det där lilla ordet OM som blir så avgörande. Jag har skrivit fyra böcker, men ingen femte. Fast jag egentligen skulle vilja. OM jag bara kunde ta mig samman. OM jag kunde följa andra skribenters exempel och förslagsvis ägna två timmar varje förmiddag åt att knattra på datorn. OM jag hade lite bättre självförtroende. OM jag saknade mindervärdeskomplex. OM jag trodde mig om att kunna dra upp en intrig och sedan få den att gå i mål ...

Men om jag nu struntar i det där lilla förtretliga tvåbokstavsordet och i stället svarar på frågan så vet jag en sak: aldrig en deckare. Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige, det behövs inte fler. Man kan absolut nöja sig med de skickligaste ordbrukarna som redan är etablerade.

Visst drömmer jag ibland att jag får lusten och inspirationen tillbaka. Visst har jag idéer till historier som jag tror skulle kunna bli bra berättelser. Genren jag förmodligen skulle hamna i är nog den som brukar förses med etiketten "bygger på verkliga händelser". Fast det mesta tyder på att det inte blir mer än just drömmar. För om inte OM vore i vägen hade jag väl redan skrivit ett par böcker till, minst ...

I brist på bokmanus kan man glädjas åt vackra augustiblommor, som ser ut att
överleva en bit in i september också.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att enda gången jag saknar vår fasta telefon är när jag vill använda den för att ringa till min mobil och på så sätt få veta var jag lagt den ...

Kultur betyder ju odling

Med en vacker vinjett till veckans kulturfråga undrar Enligt O: Vilka kulturella verk om någon slags odling gör dig sugen på att själv odla din trädgård (eller istället avskräcker dig helt)? Mycket logiskt: ordet "kultur" betyder ju odling!

Två böcker dyker genast upp. En om kakaoodling, en om majs. Personalintensiva grödor båda två, livsviktiga för stora delar av Latinamerikas befolkning.

"Guldfruktens land" (São Jorge dos Ilhéus) av Jorge Amado tar sin läsare med till kakaoplantage i Brasilien. "Majsmänniskor" (Hombres de maiz) är skriven av Guatemalas ende Nobelpristagare Miguel Angel Asturias. Bägge romanerna berättar om tungt slit på fälten och strider om marken deras skördar växer på. 

Det där är alltså grödor jag gärna njuter av men inte vill försöka mig på att odla. En annan "frukt" jag gillar är den som finns med i filmtiteln "Stekta gröna tomater", en härlig feelgood-rulle! (Minns scenen på p-platsen med krocken ...) Och tomater har jag odlat på balkongen, fast nu är det några år sedan. Kan tänka mig att göra det igen. För faktum kvarstår: godare än de som fått mogna i sin egen takt i solen finns inte. Men får man några gröna kvar finns flera bra sätt att ta hand om dem också.

I filmen förekommer också biodling, men det är inte heller något för mig. Klarar mig med köpt honung, vi är inga storkonsumenter och jag är som ni vet inte överförtjust i flygande saker som kan gå till anfall när man minst anar det.

Här är det serverat! Buffé för bin. Och en fest för ögat.

Copyright Klimakteriehäxan

På liv och död

Liv eller död i boktiteln ska det vara i dagens tisdagstrio, enligt instruktioner från Ugglan. Jo, de två hänger förvisso ihop, och filosofer brukar påpeka att döden är en del av livet ... den allra sista då, får man anta?

Jag kör dubbelt upp, bjuder på en trio med död och en trio med liv!

"Berättelse om ett liv" är Nobelpristagaren Peter Handkes skildring av sin mammas liv. Danska Ida Jessen berättar om den unga lärarinnan som kommer till en stad på landet och gifter sig med ortens läkare i " Ett annat liv". Hanya Yanagiharas "Ett litet liv" (A Little Life) står sedan länge bland mina olästa. Vet att folk har slukat den. Men oj så tjock den är ...

I avdelningen för död börjar jag med "Safari med döden" av den obegripligt produktive Jan Mårtensson. Kriminalhistoria, delvis i Afrika, delvis i lätt igenkånnliga miljöer i Gamla stan. "I sällskap med döden" är alldeles ny och har fått fina recensioner. Författare är Ingvar Carlsson, en gång socialdemokratisk partiledare och statsminister (det blev han natten när Olof Palme mördades). Tror att jag vill läsa den! 

Sist vänder jag mig till barnbokshyllan och där hittar jag "Adjö, herr Muffin" av Ulf Nilsson (text) och Anna-Clara Tidholm (bild). Om marsvinet som dör och hur den händelsen hanteras. Faktiskt en internationell succé, översatt till en rad språk. Beror förmodligen dels på kvaliteten, men dels också på att det inte skrivs särskilt många böcker för barn om liv som tar slut. 

Copyright Klimakteriehäxan

Boktriss på L

Här kommer ännu en liten dykning ner i det nästan oändligt stora och djupa bokhavet. Mia i bokhörnan har dragit igång jakten på en boktriss i alfabetisk ordning. Den ska innehålla ett författarnamn (för- eller efter- går lika bra), en boktitel och ett omslag, och gemensamt för dem denna vecka är bokstaven L.

Då väljer jag efternamn på L och det blir Lindgren. Förnamnet då? Jo en triss i svenska L: Astrid och Torgny och Barbro. Vilket toppgäng! Alla tre är fantastiska berättare, alla tre har humor, alla tre har sin egen stil. Och två av dem (Astrid och Torgny) höjer värdet på sina texter ytterligare om man lyssnar på dem som hörböcker.

"Lyktsken" (Warlight) har jag berömt här på bloggen förut. Mikael Ondaatje har skrivit en originell och mycket spännande bok, med ett slut som överraskade åtminstone mig. Ett udda och hemlighetsfullt föräldrapar lämnar sina barn i England och försvinner, ingen verkar riktigt veta vart eller varför. Andra människor ska ta hand om ungarna men det är inte alldeles enkelt ... Väldigt läsvärt!

Finns det många böcker med Luftskepp på omslaget? Jo, jag minns några. Väljer den kraschlandade luftballongen på Vitöns is. "Örnen" som farkosten hette skulle ha tagit ingenjör Andrée och hans två medarbetare mot vetenskapliga upptäckter i Arktis, men ingen av dem överlevde. PO Sundman skrev om det eländiga äventyret, men ni missar väl inte två andra böcker i samma ämne? Tänker på Bea Uusmas utmärkta "Expeditionen – en kärlekshistoria", och Lena Kåreland är kvinnan bakom "Ett sällsamt dubbelliv". I den senare möter vi en mer privat bild av Andrée och lär också känna Gurli Linder som verkar ha varit kvinnan i hans liv. Har man läst alla tre känner man sig riktigt delaktig i den sorgliga historien! Sundmans bok låg ju också i botten för den långfilm som Jan Troell gjorde 1982.

Copyright Klimakteriehäxan 

Angeläget och obegripligt

Du tittar just nu på en ovanligt liten skylt. Det är en pin att ha på kavajslaget eller så, en "brosch" som vill förmedla ett viktigt budskap, ett budskap om att vi alla ska sträva efter att värna om vår miljö och komma upp och gå i mål i inte mindre än 17 delgrenar. Varje gren har sitt eget fält på min pin. Det handlar alltså om hållbar utveckling för hela klotet. Här finns fält för utbildning, liv i havet, fattigdomsbekämpning och jämställdhet för att nämna några.

Aktionen har startat inom FN med målet "Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen." Angeläget, förvisso. Och en del av Agenda 2030 för hållbar utveckling. Om jag bidrar genom att visa min pin är förstås tveksamt, men kanske kan den väcka en och annan tanke, såväl hos mig som hos andra? Läs mer om de globala målen här. Och vill du också ha en sån här pin så kan den beställas här.

Nästa skylt har ingen (för mig) självskriven uttolkning heller. Varför gör man en sådan, med så gott som oläslig font och, om man lyckas dechiffrera den, obegripligt budskap? 

Som vanligt får man ta Google till hjälp. Tydligen handlar det om en konstutställning. Konstnären är en kvinna från Rumänien, Tincuta Marin. Återstår frågan om hennes verk är lika svårtydda som reklamen för dem?

Skyltsöndag igen, förstås. Ni vet att bloggare som skyltar hittar man enklast den här vägen, via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan