Skyltsöndag m/Mallorca

Kan det vara så att varje dag är Mojitons dag på Mallorca? Året runt rent av? Kanske. För jag tog bild på den där skylten, eller i alla fall en likadan, ifjol, fast då lite längre in på sommaren.

Nu lyckades vi dessutom få en drink med medföljande visdomsord, ungefär som gamla "lyckokakor" som kinakrogar brukade dela ut.

På den här muggen står det "Jag är inte gammal, jag är stadd i utveckling" och att det är en viss skillnad fattar ju vem som helst! En god drink är det i alla fall.

Serveringen som skyltar med röda jättebestick nöjde sig med att visa sin matsedel, medan en annan strandbar vid Cala Mayor (norr om Palma) hade levnadsråd i kombination med bordsnumret. Kort och koncist, i vitt på blåmålat trä: Äta. Stranden. Sova. Repetera. Bara att lyda.

Denna skyltsöndag är jag som ni ser ovanligt generös med foton. Ni vet, när man gjort en resa har man alltid något att berätta ... så nu blev det skyltsöndag med mallorkinska förtecken! Som vanligt hittar ni andra söndagsskyltar om ni klickar er via BP:s blogg där alla skyltbloggare finns listade.
Ha en fin söndag, med eller utan mojito! (jo då, det går utan också!)

Copyright Klimakteriehäxan

Konst i bok om konstig konst

Det finns mycket man kan uppskatta på Mallorca. Vyer, stränder, mat, vin, blommor, bad, shopping, kultur i olika former. En av öns förgrundsfigurer heter Joan Miró, konstnären som föddes i Barcelona men dog på Mallorca. I Palma har han en jättelång gata uppkallad efter sig och (naturligtvis) ett eget museum. (Flera Miró-museer finns på ön.)

Där hittade jag det som nu blir denna veckas bokmärke, en ganska typisk Miró-bild. Den heter "Fågelkvinnan och stjärnan" och uppges vara en hyllning till målarkollegan Picasso. På det magnetiska bokmärket ser man inte riktigt hela verket, som i original är en oljemålning på duk 245x170 cm. Lite mer lättplacerat i formatet jag valde i museishoppen ...

Boken jag nu lagt Miró i handlar om en annan konstnär, svenska Hilma af Klint. Anna Laestadius Larsson har skrivit "Hilma", en fiktionaliserad biografi om henne och jag köpte boken eftersom jag gillar författarens sätt att skriva historiska romaner.

Lite drygt halvvägs in i boken tvekar jag dock om jag ska läsa ut den. Huvudpersonen är förvisso en rätt spännande dam, men lite väl förtjust i att prata med och leta efter andar för att jag ska känna mig riktigt glad. Religiös mystik är inte min grej. I konstigaste laget, helt enkelt.

Af Klints målningar i banbrytande abstrakt stil visades inte för allmänheten förrän långt efter hennes död. Men det blev mycket tal om dem i samband med retrospektiva utställningar i både New York och Stockholm. Själv har jag inte sett många av hennes verk. Och nu tror jag att jag lämnar hennes levnadshistoria också. Fortsätter hellre läsa Laestadius Larssons "Pottungen" som ligger och väntar.
Eller något annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bokmärke är en vinjett som brukar dyka upp på lördagar, med sitt ursprung hos Boklysten. Där har jag också hämtat loggan.
Fler som visar upp sina bokmärken är Hannele och BP och nu har minsann Mösstanten också hängt på! Och Emma, så kul! Vem vet, rätt som det är kanske det blir fler! Vill du se alla mina bokmärken klickar du bara på den etiketten här nedan så får du 38 stycken på raken. Men de börjar sina ...

Dagens ord 54

SVINNTAGE

-Nu snackar vi nyord på riktigt! Det här betyder att man upptäcker att det som utgjorde middagen i går smakar ännu bättre i dag och inte alls ska kastas/bli svinn ... Hannele har hittat en hel liten miljövänlig ordbok som beskriver hur man ska tänka för att slänga mindre mat. Hela hennes lista hittar du här!

På resande fot – eller?

Elisa, som börjat skicka ut fem frågor på fredagarna, är nog framme i New York när jag är redo att leverera dagens svar. Resor och förflyttning är temat!

1. När flyttade du senast?
För 30 år sedan flyttade vi från nummer 63 till port nummer 71. Samma gata, samma hus. Jag lånade en varukorg i närbutiken och körde "flyttlass" på gården.

2. På vilket sätt tar du dig helst från plats A till plats B?
Flyger om jag ska långt, men flyger sällan numera. Åker gärna tåg. Till Barndomslandet måste vi ha bilen. På hemmaplan blir det mest buss eller promenad. Har nästan slutat cykla, det har blivit för farligt.

3. Vad flyttas ofta runt hemma hos dig?
Inte så mycket, faktiskt. Tavlor kan byta plats, dukar, kuddar och gardiner växlar. Gillar att variera den så kallade heminredningen, inom rimliga gränser.

4. Är du en soffpotatis eller hurtbulle?
Varken eller, tror jag. Sportade mer förr, men försöker fortfarande röra på mig en del. Trivs ibland i soffpotatisläge ... eller i solstolsdito ...

5. När förflyttar sig dina tankar till dagdrömmarnas värld?
Innan jag ska somna. Vilket inte är bra, för då är det lätt att jag piggnar till.

Och apropå resor så har jag (som någon kanske märkt) just haft lite semester. Varit på resande fot, alltså. Då blev det även bloggsemester den här gången. Men nu är jag hemma igen, på plats vid min laptop!

Copyright Klimakteriehäxan

I pilens riktning?

"Gå i pilens riktning" uppmanas vi ofta, här på plats på en gata i Uppsala.
Jo visst ser ni skylten med pilen?
Det roliga är (tycker jag alltså) att hela fasaden där bakom är fylld av pilar, som förvisso pekar åt alla möjliga olika håll. Så frågan är vart man ska ta vägen ...

Söndag är också skyltsöndag, med motorn hos bloggaren BP. Kolla andra skyltar genom att klicka på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett märke som märkts

Etiketten från ett köp för rätt länge sen låg kvar i fickan på plagget. Design: Gunilla Pontén, en modeikon som slutat jobba, vars kläder inte längre går att köpa annat än (rimligen) second hand.

Hon har alltid gjort roliga modeller som inte liknat alla andras, en originalitet som också betytt att tunikor, jackor och klänningar med hennes namn i nacken inte blivit omoderna, eftersom hon skapat sin egen trend, kläder som märkts. Och vi som gillat hennes stil, vi har inte slängt nåt!

Vid nyåret stängdes hennes sista butik för gott. Hon fyller faktiskt 90 i juni! Men nu får i alla fall hennes prislapp hänga kvar ett tag till, som ett perfekt bokmärke!

Vi som letat bokmärken och visat dem på lördagarna är Boklysten, Hannele och BP. Ja, och så jag då. Det har blivit både gammalt och nytt, köpt, hemtillverkat, sånt man fått i present, bortglömt men plötsligt återfunnet. En egen liten samlarnisch som har den enorma fördelen att prylarna nästan inte tar någon plats alls!

Copyright Klimakteriehäxan

Prata böcker

Som vanligt på torsdagar presenterar Mia i bokhörnan en helgfråga. Denna gång:
Brukar du träffa likasinnade och diskutera böcker? Eller skulle du vilja?

Jag deltar inte i någon formell bokcirkel, men tycker att böcker är ett vanligt (och ofta givande) samtalsämne. Vilket väl beror på att mina vänner är läsande människor, precis som jag. Funkar bra utan krav på organisation. Dessutom "pratar" vi ju böcker i bloggvärlden.

Här en tårta som Sonen ritat en gång.

Bonusfrågan riktar sig denna gång till kakmonster och godisgrisar, nämligen så här: Har du ett bra recept på tårta?

Varje gång någon i familjen fyller år bakar jag tårta, oftast blir det sockerkaksbotten med grädde och frukt och bär ovanpå. I mellanlagren mer bär och så gärna kesella med vaniljsmak. Det viktigaste av allt är att inte göra tårtan klar precis innan den ska ätas. Den blir godast om den får stå ett dygn i kylskåpet så att ingredienserna hinner, som det heter i matsammanhang, gifta sig med varandra! 

Mina tårtor brukar uppskattas. Allra roligast är det att en som jag bakade för över fyrtio år sedan som överraskning till en manlig kollega fortfarande lever i hans minne. Jag hade den med mig till jobbet, satte i ett stearinljus och så sjöng vi. Än i dag, varje gång vi ses, det kan bli nån gång per år, kommenterar han alltid sin tårta!

Den här tårtan fick jag själv i fjol! Inte hembakad, dock.

Copyright Klimakteriehäxan

Väderspänd

Nej, jag ska inte släppa väder. Men det är spännande med vädret där ute! Kan inte släppa det, helt enkelt.

Ena stunden regn, i nästa sticker solen fram, och så blir det blött i luften igen. Hur ska man klä sig? Har våren etablerat sig eller gjorde jag fel som tog ner de varmaste ytterplaggen i källaren? Visst ska väl tulpanerna klara sig?

Törs man hoppas att det är stabilare och gärna lite varmare på Mallorca dit vi snart ska ta en sväng?I påskas var det varmare här hemma än på självaste Solkusten, så man kan aldrig vara säker. Ska jag ta med paraply?

Jag kan helt enkelt inte släppa det. Vädret. Spännande hela tiden. Alltså är jag väl väderspänd? Utan att fisa.

Copyright Klimakteriehäxan

Älsklingsmat

Det kan tyckas obegripligt, men det är sant: varje gång jag sätter gaffeln i sprider sig matlyckan i min kropp. Och det händer om inte dagligen, så i alla fall ofta. Flera gånger i veckan, säkert. Tröttnar inte!

För ett drygt år sedan hände det sig nämligen att jag blev Viktväktare. Igen. Tredje gången tror jag det är. Kanske är det tredje gången gillt? Resultatet är nämligen ganska gott, och (en betydande del av) anledningen stavas b-a-n-a-n-p-a-n-n-k-a-k-a.

Mycket enklare kan det inte bli. Vispa upp två ägg, mosa en banan och blanda i. Grädda i pannkakslagg med lite smör eller margarin. Det tar kanske fem minuter från start till mål. Ät med bär, färska eller tinade djupfrysta. Njut!
Det gör i alla fall jag.

Allra godast är det att äta bananpannkakan tillsammans med de där stora odlade blåbären, men när det blir svensk bärsäsong igen (det blir det väl får vi hoppas) går säkert allt annat man kan plocka där ute lika bra.

Någon har påpekat att anrättningen mycket väl kan sparas och ätas kall också, men hittills har jag inte lyckats lämna kvar en enda smula för senare konsumtion. Tallriken blir garanterat tom, och jag ganska mätt. Framför allt nöjd. Och glad över kilona som bananpannkakan så att säga tagit med sig.

Copyright Klimakteriehäxan

"Mitt" Indien

Om jag säger Indien så säger du … Vad ploppar upp i ditt huvud?

Det är Anna på Kulturkollo som slängt ut frågan. Här kommer svar!

I skafferiet kryddor: curry, koriander, garam masala. Och så på tallriken tandoori-kyckling med ris.

I bokhyllan: "Den vita tigern" (The White Tiger) av Aravind Adiga.
"Vem vill bli miljardär?" (Slumdog millionaire) av Vikas Swarup.
"Delhis vackraste händer" av Mikael Bergstrand.
Alla tre finns i dramatiserad version, den svenska gick som serie i SVT men verkar inte ligga kvar på Play längre.

Film: "Monsunbröllop" från 2001. Utan internationella stjärnor men en hejdundrande fest för ögat. Som också kan behöva putsas med näsduk.

Foto SvT

TV: "Världens sämsta indier", serie i sex delar på en halvtimme vardera. David Batra, svensk komiker med indiskt påbrå, bekantar sig med sin bakgrund med hjälp av Malin Mendel Westberg. Lyckat äventyr! Ligger kvar på SVT Play.

Nej, jag har aldrig varit i Indien. Kommer heller inte att resa dit. Lång resa avskräcker, till att börja med. Tror dessutom att det är för varmt och för trångt. Även om det säkert är väldigt häftigt och vackert också. Men i bok-, film- och tv-version hänger jag på! Indisk mat blir det dock rätt sällan, trots att jag gillar det.

Uppdatering: Kommer på att jag nyss hörde ett radioprogram om Indien. Det är val där nu. Valet pågår i över en månad, det tar rätt lång tid när uppåt en miljard röstberättigade ska säga sitt. Helt enkelt historiskt: längst, störst, dyrast. Svårt att fatta hur enormt stort Indien är!

Copyright Klimakteriehäxan 

I vår tid i bokform

Veckans topplista handlar idag om böcker som utspelar sig i vår samtid och som på ett eller annat sätt ger sig i kast med att skildra världen runtomkring oss så som den ser ut just nu. Så lyder påbudet från Johanna i deckarhörnan.

Då blev det dags att ta sig en funderare. Jo, Jennifer Clements "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen) är ett bra exempel. Hon tar läsaren med till Mexiko, där flickor på landet behandlas som varor man köper och säljer, använder och slänger. Clement kan Mexiko, historien bottnar i verkligheten. Fantastiskt bra.

Olle Lönnaeus har skrivit böcker i tio år, men inte blivit riktigt "upptäckt". Jag tycker han förtjänar att läsas, han skriver underhållande, historierna utspelar sig mest i Skåne, bland människor som inte landat på samhällets solsida. "Mike Larssons rymliga hjärta" gillade jag, exempelvis. Hörde den i en utmärkt inläsning av Christian Fex.

"Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" hamnade i mina händer av en ren tillfällighet. När jag fattade att detta faktiskt var berättelsen om Emmy Abrahamsons egen väg till kärleken blev jag glad. Charmig och lättläst!

En verklig favorit jag har är Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes "Americanah" fick mig att åtminstone ana hur det kan vara att som svart kvinna leva med en vit man i USA, där det (som lite överallt här i världen) fortfarande är gott om fördomar. Och insikten om vad en flicka med krulligt hår kan tänkas gå igenom för att försöka få det rakt ... svindlande läsning för en med supersvenskt blont och spikrakt ...

Malin Persson Giolito är på väg att bli en av våra största författare, om hon inte redan installerat sig i den skaran. Hennes "Störst av allt" tippas bli en braksuccé i tv-version på Netflix. "Bara ett barn" blir kanske också dramatiserad så småningom. Allt jag läst av henne hittills är riktigt bra. Ofta kring barn och unga i nutidens jobbiga samhälle.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert – och tarvligt

Kanske var jag 20. Förälskelsen slog ner som en blixt från klarblå himmel. Jo, himlen var blå och den perfekta bakgrunden för blommande magnolia, som jag bara älskade från första anblicken. Sedan dess har jag njutit av de där blommande träden många vårar, både på hemmaplan och utomlands.

Kärleken håller i sig. Den ledde bland annat till en jättefin klänning designad av Gudrun Walla, på 80-talet, jag har den kvar fast den är för liten ... Mönstret på tyget förstås magnoliablommor. Min yoghurtskål, i nästan dagligt bruk, har magnolia utanpå (och en liten knopp på insidan). O s v. Men något eget magnoliaträd har det aldrig blivit, jag saknar lämplig plats för ett sådant.

Däremot är det med förväntansfulla steg som jag går på magnoliapromenad på Södermalm. Där finns de, både vita och (min favorit) rosa, en del översållade med blommor, andra med glesare kvistar. Fast jag och min kamera kommer inte riktigt tillräckligt nära, jag får nöja mig ändå.

Ett fyrkantigt fält med penséer gläder också mitt öga.
När jag kommer hem blir jag desto ledsnare. Eller snarare arg. I går hade vi två fint nyplanterade cementkrukor utanför porten: ranunkel, penséer, bellis, förgätmigej. I dag har någon rafsat åt sig nästan alla plantorna. Det har hänt förr, i fjol också faktiskt.

Hur den är funtad som stjäl ur en planterad kruka kan jag bara inte räkna ut. Tarvligt! Ynkligare tjuv finns väl inte? Personen i fråga har inte tillgripit växter för att lindra sin nöd eller stilla sin hunger, det skulle ju kunna vara en förmildrande omständighet. Fast här handlar det inte om något ätbart.

Visst kan jag på sätt och vis förstå att man kan hungra efter blomsterprakt. Men fiolerna för violerna får man stå för alldeles själv! Man kan väl inte njuta av stulna blommor?

Lägger till bild på min disktrasa, tyvärr slängd nu - men "let´s part on a happy note" är ju en bra princip!  Wettexdukens magnolia ritad av Gudrun Walla, hon som också gjort min fina klänning.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för sommardäck

Minnesgoda bloggläsare kan kanske komma ihåg det förädlade bildäcket som väckte min absoluta och odelade förtjusning i fjol. En helt ny variant på blomkruka, skulle jag vilka kalla det. Suverän återvinning. Kan rent av kallas design!
Jag önskade mig ett däck i present, och fick det.

Och se så fint det blev! Smockfullt i påskliljor i ministorlek! Ersätts så småningom med somrigare blomster. Hett tips: pelargonior.
Sommardäck ÄR trevligare än vinterdito.

Copyright Klimakteriehäxan

I största hast

Med ett styng av sorg i hjärtat hade jag just tvingats konstatera att jag inte hade någon skylt redo för Veckans skyltsöndag.
Just då skulle jag slänga lördagens tidning. Och ser det ni nu ser på mitt foto!

För i massmediernas värld är det numera så att man i jakt på tid och effektivitet allt oftare jobbar genom att fylla i en befintlig mall. Alltså är förstasidan till Svenska Dagbladets lördagsbilaga Magasinet förberedd, och det betyder att man alltid har "hål" klart för ett citat i överkant. Ett citat som, det vet jag numera, är från "en person som säger något bra om något bra" ... och så fyller man i namnet och ett ord som anger vilket ämne det handlar om.

Så kan det bli extra bråttom, och då händer det: man glömmer fylla i hela den där tomma mallen, missar något av hålen. Med det där lite genanta resultatet. Ni har säkert sett exempel på samma fenomen i tv också, när en intervjuad människa i stället för namnskylt med eget namn får heta XXXXX XXXXX. Händer även där.

Nu inser jag att det är lite tveksamt att kalla detta för en skylt, men BP som är "chef" över bloggprojektet Skyltsöndag verkar vara lagd åt det generösa hållet, och kan tänkas godkänna även detta. Och om du klickar på länken här kommer du vidare till andra bloggare som visar skyltar, av de mest skilda slag. Dessutom: vem vet, jag kanske hittar en "riktig" skylt innan dagen är slut!

Copyright Klimakteriehäxan

En föregångare till Garbo

En gång i tiden, närmare bestämt för 58 år sedan, var det här "bokmärket" värt 100 kronor. Ganska dyrt för att hålla reda på hur långt man kommit i en bok, eller hur? Speciellt om man betänker dåtidens penningvärde.

Men i dag är detta bara en lätt sliten och skrynklig (och dubbelvikt) papperslapp. Samtidigt ett utmärkt bokmärke.

Fast säg mig en sak: var inte våra sedlar vackrare förr?  Greta Garbo i all ära, men ser inte 60-talsmodellen lite mer värdefull, om än inte lika flärdfull, ut?

Att berätta vad vi bokläsare använder för att undvika hundöron i våra böcker är Boklystens idé. Hannele och BP brukar också visa vad de gillar att lägga mellan sidorna. Mina märken ser du, alla trettiofem jag visat hittills, om du klickar på etiketten "bokmärke" här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan