Hemma hos Skogens Konung

Det är något visst med älg.
En gång mötte Sonen och jag en när vi var på svampjakt i Barndomslandet. Det var hisnande, dels för att det var vackert och häftigt, dels för att vi, lätt skräckslagna, drog hårt efter andan – han tänkte väl inte komma närmare, rakt emot oss rent av?

Om det nu var en folkilsken älgtjur vi stötte på den gången fick jag aldrig veta, för vi stannade och tjuren klev tack och lov åt ett annat håll.
Men nu vet jag hur jag hade kunnat bestämma mig för om det var läge att bli rädd eller ej: en aggressiv älg viker nämligen öronen nedåt, mot halsen. Då gör den sig redo till angrepp, enligt livsregeln ”anfall är bästa försvar”.
Se där vilken användbar kunskap man kan skaffa sig om man besöker Skogens Konung i hans eget hem. Jag har hälsat på i Älgens Hus i Bjurholm i Västerbotten, lyft på älghorn, lärt mig att en svensk älg kan väga ända upp till ett ton och med egna ögon sett att älgar inte bara gillar äpplen när det gäller frukt – de brukar hälsa på i trädgården i Barndomslandet och äta direkt från aplarna – nej, den verkliga favoritfrukten är faktiskt banan.

Att komma så nära de här djuren är faktiskt en kul upplevelse. På Älgens hus finns nio fullvuxna älgar och tio kalvar. De turas om med att komma in från det stora hägnet till ett mindre för att träffa nyfikna turister. Djuren låter sig snällt fotograferas till och med med barn på ryggen, och även om de inte precis framstår som keliga så går det utmärkt att klappa dem.
Men när en av tjurarna fnyser ljudligt hoppar vi högt, vi som står nära, och när han sedan går rakt emot mig undrar jag för ett ögonblick om han ska trampa på mig eller ge mig en släng med alla de sexton taggarna.
Det hände förstås inget. Fast oj, så stora de är! Så liten man känner sig!

Kalvarna, som inte har uppnått samma skrämmande storlek, byter just nu babypälsen mot vuxenkläder. Tjurarnas horn har växt ordentligt, men fälls inte förrän någon gång efter nyår. Sällsamt är det att ta i de där jättehornen – och upptäcka att de är alldeles mjuka, eftersom de är pälsklädda så länge de fortsätter att växa. De största kronorna blir kring 150 cm breda.
Och när älgexperten föreslår att vi ska sträcka ut våra armar rakt ut från kroppen och försöka fortsätta gå framåt nästa gång vi är i skogen inser vem som helst varför det knakar väldigt mycket när en älg kommer knallande i tät vegetation.

Nu för tiden kan man träffa älgar på en rad olika platser runt om i Sverige. Älgsouvenirer är storsäljare, älgost en dyr och exklusiv (men inte särskilt god säger de som smakat) delikatess.
Varningstecknet för älg – den rödkantade gula triangeln som varit ett begärligt stöldobjekt längs vägarna i många år – finns på glas, kepsar, nyckelringar och brickor.

Men konstigaste säljframgången står ändå halsband och örhängen av älgskit för.
Kan det verkligen göra någon glad?
Shoppen på Älgens Hus hade i alla fall inga.
De hade kanske sålts slut.

Copyright Klimakteriehäxan (vars hand ni ser klappa en älg på den översta bilden medan Christer Johansson på Älgens Hus står i bakgrunden)