Dagen med stort S

Tredje torsdagen i augusti är av hävd dagen med stort S: den dag som årets första surströmming ska ätas.
En massa människor blir högtidligt stämda när premiärburken ska öppnas.
Det ska pysa på ett speciellt sätt när locket lossas, löken ska hackas, mandelpotatisen ska kokas.
Jag har egentligen bara en sak att säga om denna kulinariska märkesdag: Usch.

Första gången min näsa fick tag i den där lukten blev jag helt ställd. Jag bodde inneboende hos en familj, där hustrun hade sina rötter i Sundsvallstrakten.
Hon var en hängiven surströmmingsvän och hade fått med sig resten av familjen. Men jag, som inte fått minsta varning, trodde nog att min sista stund var kommen.

Jag var alldeles för ung för att veta något om kemiska stridsmedel, men annars borde det ha varit det jag associerat till: dödlig nervgas, som snabbt skulle sätta stopp för alla normala reaktioner.
Min reaktion, nog så normal enligt mitt sätt att se, var chock och häftigt illamående. Att öppna fönstret i mitt rum hjälpte inte, den Röda Ulvens dunster kröp in i dörrspringan, gick omöjligt att hejda.
Frun i huset knackade på och undrade om jag ville smaka. Allt jag förmådde svara var en huvudskakning, hela jag var blek av fasa.

Så småningom har jag lärt känna många fler i surströmmingens fan club. En kille åt i min närvaro fiskarna hela, han satte gaffeln i stjärten, gapade stort och tuggade raskt med början i huvudändan.
För min del var det bara att titta åt ett annat håll och koncentrera mig på att inte kräkas.

Rekordet i surströmmingsätning sattes 2001, då en kille i Halmstad klämde i sig fyrtio firrar. Hur han mådde sedan har aldrig rapporterats – jag kan bara tänka på att när jag smakat, för det har jag, smaka måste man ju, så har den där strömmingen gjort sig påmind i efterhand under ett par dygn. Riktigt unket och ofräscht.

Men mandelpotatis, tunnbröd och lök är ju gott, så drabbas jag i dag av en inbjudan till en surströmmingsfest kan jag klara av den. Förhoppningsvis tillåter vädret att kalaset avhålls utomhus så att lukten späds ut snabbt.
En nymodighet som jag först nu hört talas om är att surströmmingen snart kan köpas som filé, vilket trots allt låter som ett fall framåt.
Dessutom lär dess smak ”gifta sig” bra med färsk tomat. Kanske kan vara värt att testa.

Fast hur det än är med den saken, så överlåter jag surströmmingen även i fortsättningen till de redan frälsta. Det finns faktiskt en ”surströmmingsakademi” i Sverige – dess affischnamn åker omkring i en Rolls Royce lackerad som en burk från Röda Ulven.
Just den burken skulle jag för all del kunna tänka mig.
Men det blir kanske en prisfråga.
Nej, tacka vet jag kräftor.

Copyright Klimakteriehäxan