God natt, små vågor!

Världen och vardagen är full av ljud. Och väldigt ofta handlar det om oljud.
Vi tvingas lyssna till trafikbuller, till muzak, till andra människors mobilsamtal, till grälande grannar, till skrålande fester man inte deltar i, eller till skällande hundar som klagar över att ha lämnats ensamma. Förteckningen över oönskade ljud går att göra nästan hur lång som helst.

I mitt fall har alla de där påtvingade ljuden lett till att jag allt mer sällan lyssnar på musik. Om det blir en ljudpaus mellan oljuden och sådant man anser sig behöva höra – lite nyheter, jobbdiskussioner, samtal med familj och vänner – uppskattar jag tystnad mer och mer.

Men det finns ett ljud som alltid är en ren njutning, trots att det inte går att påverka.
Vågskvalp.
Inget kan vara mer rogivande.
Jag har somnat till alla sorters vågor, söta, salta, mjukt kluckande och mer aggressivt skvalpande. Har rensat hjärnan på bryggor, sandstränder och klippor, har törnat in i en trång koj i en segelbåt eller knölat ner mig i en färjehytt, vaggad av vattnets rörelser. Degat i en solstol medan vattenytan knappt hörbart krusats av en vindil.

Nu har jag haft förmånen att några nätter gå till sängs alldeles i kanten av Kvarken. Med månblänk i lätta vågor, dagg som lägger sig i gräset, och en med svenska mått mätt ovanligt rejäl groda som granne.

När solen stuckit upp alldeles röd vid horisonten har vågornas rörelse nästan upphört. Men medan daggdropparna torkar kommer morgonbrisen, och bryggans brädor suger åt sig av värmen.
Till det ljuvliga kluckandet kunde jag sedan ligga där och vifta med tårna, för att emellanåt ta ett dopp i havet.
Och så, vid dagens slut, med öppna öron än en gång skänka en tacksam tanke till havet och vågorna, som kanske rullar vidare ända bort till Finland.

Evert Taube måste också ha förstått det där och uppskattat det underbara ljudet av vågskvalp:
God natt, små vågor som kluckar, god natt små vågor, god natt.
Bara att instämma.

Copyright Klimakteriehäxan