Att bo som på bild

Avskalat.
Minimalistiskt.
Rent.
Vitt.
Stilsäkert.

Visst känner ni igen orden, honnörsbegreppen i de flesta heminredningsreportage? På blanka sidor skildras hur Människor Med Smak har det hemma hos sig.
De har låtit fotografera sina kök, hallar och vardagsrum, poserat i dubbelsängen och markerat mysstund framför öppna spisen, allt förevigat i ögonbedövande vackra bilder.

Är det inte precis så där enkelt, rent och funktionellt men ändå fantastiskt snyggt som vi alla vill ha det hemma?
Ingen har klivit ur tre par 43:or innanför ytterdörren och lämnat dem där.
Aldrig att en omgång kläder blir hängande över badkarskanten eller armstödet på soffan. Mormors gamla byrå har inte tagit sig över tröskeln, lika lite som kamelskinnspuffarna från Marocko – ett inköp i souken, aningen förhastat, men när nu prutandet gick så lysande… och den starka doften av kamel mildras faktiskt med åren…

Här finns i stället en perfekt placerad blomma i precis den färg som bryter bäst mot textilierna i rummet. Ljuset silar in genom fönstren, som låter åskådaren ana vajande trädkronor och en prunkande trädgård där utanför.

Konsten på väggarna är kanske inte av allra dyraste sort, men den är dekorativ på det där utsökta sättet, fångar blicken och håller den kvar en stund, innan ögat vandrar vidare till ullpläden som är handvävd av naturfärgad gotländsk ull, kvalitet in i minsta molekyl.
Och det som i andra sammanhang kallas prydnadssak, det är här ett konstföremål som skickar subtila signaler på formspråk.

Golvet blänker, spishällen likaså, kryddväxterna på köksbänken är knallgröna (nyköpta?), skålen på det italienska soffbordet innehåller bara frukter av det allra mest exotiska slaget.
Hela interiören andas lugn och ro. Samt exemplarisk ordning och estetiskt sinnelag.
Det är helt enkelt lagom, fast lite i underkant.

Nu undrar jag bara: vad har de där människorna gjort med ungarnas pärlplattor från dagis? Med de tecknade huvudfotingarna, med den sneda träslöjdshyllan, med maskinbroderiet som mest liknade en trasselsudd men som hemfördes i triumf från skolan i klass 2?
Och hur tidigt måste de gå upp om morgnarna för att hålla ordning? Hur länge fejar de om kvällen? Det måste ju kosta på en del att bo som på bilderna!

Jag kan förstå att det går att smyga undan gamla mosters virkade dukar och farmors tjugofjärde presentljusstake från Åhléns. Själv har jag till och med varit med om att ”tappa” en outhärdlig porslinspryl i golvet, med lite extra skjuts för att vara säker på att den inte skulle gå att laga. Men de där andra skatterna som inte går att sätta en prislapp på, därför att det är affektionsvärdet som räknas, ingenting annat – vad gör de där perfekta heminredarna med dem?

Hemma hos oss blir det aldrig så där snyggt avskalat.
Det är en fysisk omöjlighet, delvis beroende på slöhet och bristande ordningsiver. Men mest beror det nog på alla de där värdelösa prylarna som gör en varm inombords när man ser på dem.
Teckningarna, träsakerna, gipsfigurerna, vävarna, fotografierna. Minnena.

De gör sig kanske inte så bra på bild i ett glassigt månadsmagasin, men de sprider en härlig känsla av samhörighet, av ”hemma”.
Och sådana känslor låter sig inte fotograferas med lätthet.

Copyright Klimakteriehäxan