torsdag, maj 06, 2010

Mitt liv som musiker

Gitarren var i största laget och mina fingrar i kortaste. Men min syster lyckades ändå lära mig några grundackord, även om det mest såg ut som om jag tog strupgrepp runt instrumenthalsen. Snart hade jag inte mindre än två nummer på min repertoar: ”Lördag hela veckan” och ”What you´ve done to me”. Det blev aldrig några fler.

Som elev i musikskolan fick vi nybörjare välja mellan blockflöjt och mandolin. Vi hade en gammal mandolin hemma, det avgjorde saken. Men den var formad som en skopa, helt olik de modernare instrument kompisarna hade, det var inte kul. Enda trösten fanns att hämta i att mitt plektrum var osedvanligt färgglatt. Med det skulle man tremolera. ”Guter Mond Du gehst so-o sti-i-ih-i-ih-i-le” kämpade vi med, med varierande framgång.

Så småningom blev det piano. Några årtionden efter att jag hade tröttnat fick jag höra att läraren hade ansett mig riktigt begåvad. När det hade behövts antyddes det aldrig, jag kämpade med allt från ”Lunka på” till ”Aftonklockor” och ”Tomtarnas vaktparad”, lite Händel, lite Mozart, lite Grieg. Men det var utan saknad jag flyttade från valnötspianot som mor och far köpt för min skull.

Där ansåg jag nog egentligen att min karriär i musikens värld tog slut. Men det skulle visa sig att så var inte fallet.
Att det alls blev en fortsättning skulle jag vilja skylla på Marie Selander. Hennes och Finn Zetterholms LP ”Lillfar och Lillmor” har en hedersplats i min skivsamling, folkvisor har (åtminstone i deras tolkning) en charm och en äkthet som jag gillar.

Så hände det sig en kväll för länge sedan att Marie, redan då i det närmaste bortglömd, skulle sjunga på en klubb i Gamla Stan. Jag gick dit. Det var inte bara hon som uppträdde. Där fanns också en irländsk tjej. Irländskan sjöng och ackompanjerade sig själv på ett litet bälgaspel som hon fick att låta jättemycket och väldigt bra. Såg hur kul ut som helst! Och av perfekt storlek, bara att ta med!

Min tändning på concertinan var total. Följande dag hade jag koncentrationssvårigheter på jobbet. Gled undan och ringde varenda musikaffär i hela Stockholm. Napp till sist! Spände ögonen i en kollega. Hade han bil? Jo. Bra, kunde han då i ilfart ta mig till Drottninggatan och tillbaka, det fanns en sak där jag prompt måste hämta!? Att det var angeläget gick inte att ta fel på. Vi for, jag köpte mina drömmars instrument. Det var ganska dyrt, men om nu lycka faktiskt en gång kan köpas för pengar så var ju det inget att bråka om.

Återstod bara en detalj:
hur spelade man på en concertina? Den hade små knappar, det lät förskräckligt när jag klämde på dem och drog i bälgen, ett ilsket väsande som alls inte påminde om musik, inte hade någon som helst likhet med de lekfulla toner irländskan hade lockat fram kvällen innan, till synes hur enkelt som helst och med ett leende på läpparna.

Under de följande veckorna
talade jag med varenda svensk dragspelskung värd namnet. Alla var vänliga och förstående, höll med om att jag valt ett väldigt trevligt instrument – men ingen hade tid, lust eller ens kunskaper nog att ge mig lektioner. Till sist fick jag tips: Frälsningsarméns musikkårer brukar ha medlemmar som spelar concertina! Pröva där!

Sagt och gjort: Med concertinan på pakethållaren cyklade jag till Frälsis på Östermalm där jag hade fått tid hos en av deras musikaliska ledare. Äntligen skulle jag få hjälp! Men min glädje förbyttes snart i besvikelse. För min concertina var av den anglochromatiska sorten. Det betyder att en och samma intryckta knapp levererar olika ton på in- och utblås. Den sort som Frälsningsarméns soldater spelar på producerar samma ljud oavsett åt vilket håll bälgen dras.

Till sist lyckades jag få veta att det fanns spelböcker att köpa i ämnet – i England. En bekant tubbades att ge sig ut på jakt i London. Han lyckades, boken kom, jag satte mig vid köksbordet och körde igång.
Om det var svårt?
Nej, det är fel ord. Det var i princip omöjligt. Tog jag mig hjälpligt igenom en fras misslyckades jag garanterat upprepa bedriften. Grannarna sa inget, men de måste ha lidit. Det enda jag verkligen fixade var att härma ett utryckningsfordons tutande.

Naturligtvis lade jag av. Concertinan blev en hyllvärmare, nödtorftigt avdammad emellanåt. För jag gillade den ju fortfarande, hade sett mig på ålderns höst plocka fram den ur väskan och pigga upp mina medpensionärer på hemmet med en medryckande liten låt. Och dit var det ju väldigt långt, kanske skulle jag ändå en dag …

Dödsstöten kom när Maken mötte min concertina.
-Oj, har du en sån? Spelar du ofta? undrade han förvånat.
Svaret på fråga ett hade han uppenbarligen redan. På fråga två kunde jag bara bekänna färg: nej, vi hade aldrig kommit överens, mitt lilla spel och jag. Mannen lyfte ner den lilla dyrgripen, fingrade lite trevande på knapparna, satte fart på bälgen.

Det lät som musik. Min man är en av de där människorna som kan stöta på ett helt nytt instrument och lyckas få det att låta helt uthärdligt, på första försöket. Jag stirrade som förhäxad. Hur bar han sig åt? Kunde han visa? Nej, teorin hade han ju inte, bara den inbyggda känslan i fingrarna, den som jag så tydligt saknar.

Sedan den dagen har jag knappt ens dammat mina drömmars instrument. Idag har några knappar ramlat bort, bälgen verkar ha torkat, kanske är min lilla fina concertina död. Men mitt liv som musiker tog slut långt tidigare. Den där visionen av att trollbinda en publik, få dånande applåder, locka fram de härligaste låtar som ordnar spontant taktstampande fötter, den har hamnat i glömskans gömmor. Tillsammans med min anglochromatiska concertina.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Bloggblad sa...

Åh, vilken ljuvlig läsning! Min pappa var fenomenal på concertina, jag älskade när han spelade på den på mötena, man måste följa med i kroppen och det såg ut lite som om han dansade... (som ju annars var syndigt!)

Brorsans dotter fick ärva concertinan (och jag fick morbrors såg) och hon har lärt sig några sånger. För några år sen såg och hörde jag Per Sör*man från Sörmland, och jag började gråta i smyg när han sjöng Dan A-sonlåtar till concertina - det var som att bli förflyttad till barndomen.

Jag funderar på om jag kanske kunde byta såg mot concetina och använda när jag roar pangsjisar. Skulle vara smidigt. Men jag skulle nog få offra många timmar ... jag brukar damma av gitarrkunskaperna i stället.

Cicki sa...

Jag förstår ju att det var dina drömmars prins du mötte när det visade sig att han kunde hantera din concertina.

Sedan var det hög igenkänningsfaktor. Det var bara det att jag drömde om en cittra. Morfar hade lärt mig spela som barn. Sedan harvade jag också igenom samma pianorepertoar som du gjorde. Det var bara det att jag faktiskt skaffade mig ett nytt piano i vuxen ålder. Så småningom blev det även en cittra. Som jag inte kom ihåg hur man spelade på. Efter att förgäves försöka hitta någon som kunde lära mig så sålde jag den för något år sedan till en god väns pappa.

Anonym sa...

Varför fortsätte inte maken att spela??????????? Fattade han inte storleken på din dyrkan när han fick fram tonerna? Eller hade han kanske andra och ännu mer övertygande erövringstalanger :o)

(Och se där, på bara några veckor har ordet Abendwolken infunnit sig i våra liv - för du kan ju så klart fortsättningen på texten till: ´Guter Mond, Du gehst so-o stille´ etc etc )

Kulsprutan

som stormgillade din blogg idag. Den väckte minnen minsann.

malou sa...

Ack ja, ack ja...jag har också tragglat mig genom ett antal pianotimmar. Jag kan inte spela, fastän jag har försökt både fiol och gitar. Men mannen spelar, och minsta Marit kan spela på nästan allting, så orättvist! Nu studerar hom musik i Newcastle(låtmandola och fiol). Och tillsammans med henne bor små flöjter, mungigor, hardangerfela,mandolin, medmeramedmera...

Bruno Beige sa...

Måste säga att jag verkligen uppskattade din text!

Klimakteriehäxan sa...

Tack alla för era kommentarer - DET låter som musik i mina öron!