fredag, oktober 01, 2010

40 år kan gå som musik ...

För exakt 40 år sedan gick jag för första gången genom dörrarna in till den arbetsplats där man faktiskt hittar mig också i dag, om än efter diverse utflykter.
Och jag hade verkligen inte hunnit bli varm i kläderna den 4 oktober. Vi satt i något som kallades ”jourrum” och förberedde den tidens största nyhetssändning, TV-Nytt klockan 19.30 i ettan.
Det rasslade oupphörligt i teleprintrarna, där nyhetstelegrammen tickade in.

Det ingick i mina plikter att hålla koll så att vi inte missade något stort och jag rev ständigt nya remsor med information om stort och smått som hände i världen.
Plötsligt kom ett extra pling, en ”nyhetsflash”, och jag gav till ett överraskat rop.
-Men hör ni, Janis Joplin är död!!!
Bestört viftade jag med papperet i handen. Bara för att mötas av blickar som var fulla av oförstånd. Janis Joplin? Vem var nu det?

Med darrande stämma försökte jag förklara vad världen just gått miste om. Fast i det där rummet var jag, yngst och nyast, ensam om att bry mig, och jag tror inte att jag lyckades få med henne i någon enda sändning, ens i kortaste telegramformat.

Åren gick. Jag kom åter till hemmaredaktionen efter en längre tid utomlands. Plötsligt kommer en löddrig reporter löpande fram till mig. Han hade ett scoop till kvällens program! tjoade han.
-Brusan kommer till Sverige! Det är klart nu!
Jag stirrade tomt. Brusan?
-Bruce Springsteen! förtydligade han.
Jag var helt blank. Men jag hade en ursäkt: under ett par år i Latinamerika hade det handlat om stjärnor som Roberto Carlos och Mercedes Sosa och hemifrån medförd musik av Ulf Lundell och Cornelis Vreeswijk. Springsteen fanns inte på kartan.

Så sent som i går upptäckte jag något som jag betraktade som riktigt lustigt: det finns en musikgrupp som heter Svenska Akademien. Är det på skämt eller, så här när Nobelpris-hetsen närmar sig?
-Dom är kanonbra! upplyser mig en (yngre) kollega, och ger mig en lyrisk beskrivning av vad de musikaliska akademikerna presterat. Jag har förstås inte en aning.

Där ser man hur åren går. Och hur generationsklyftorna består. Liksom den urgamla sanningen att handikappet att vara yngst, det går över. Om fyrtio år dessutom gått som musik kan man ju också fundera över - men åtminstone stundtals, och ganska ofta, har det så att säga varit upbeat, tack och lov.

Fast Janis Joplin, som varit 67 nu om hon inte tagit en överdos den där oktoberdagen 1970, henne kan jag fortfarande sakna. Hon var bra. Och håller än. Ingen har tolkat Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Susjos sa...

ja,generationsklyftorna består...och alla blir vi äldre:)

Bloggblad sa...

Jag skrev ett långt svar här förut, men det bara försvann... det gör det ofta för mig nuförtiden. Blogger verkar ha nåt emot mig.

Jag skrev bl.a. att jag log igenkännande... att jag tyckte mina föräldrar var totalt hopplösa som inte kunde skilja på Hepstars och Beatles...

Som tröst nu, när jag inte hänger med, har jag nåt jag hört - att föräldrar inte ska ha samma musiksmak som sina barn, genom musiken kan de göra revolt, och hur gör man det om morsan diggar samma band?

Bruno Beige sa...

Tufft för min dotter då vi i mycket delar samma musiksmak. PS. The Pearl var en av de första skivor jag köpte DS

♥ Hannele på Hisingen sa...

vi dagens gamlingar hänger med lite bättre,
eller :)

Cicki sa...

Jag brukar alltid tänka att "vår" musik var bättre än den som är nu. Men så dyker det upp någon ny stjärna som platsar även hos mig. Amanda Jensen är ett sådan.

Det går en föreställning på Maximteatern nu som heter "27 Club". Det handlar om de som dog när de fyllt 27. Jimi Hendrix, Janis Joplin, Brian Jones, Jim Morrison och Kurt Cobain. Biljetter dit står på vår önskelista.....:-)

Gunilla sa...

Och idag står det på text-tv att Martin Ljung är död - hur många unga vet vem han var???