onsdag, oktober 06, 2010

Män kan också shoppa!

Det finns en myt som säger att män inte shoppar, i alla fall inte glatt och lystet, så som vi kvinnor påstås göra.
För all del, det kan ligga något i det senare påståendet – men det första är härmed vetenskapligt punkterat, med hjälp av den danska Psykiatrifonden, som har tagit reda på hur det förhåller sig.

Möjligen skiljer könen sig åt en aning genom vilka branscher de oftast gynnar när de lättar på plånboken, för karlarna är ofta offer för Clas Ohlson-syndromet: det vill säga att de helst satsar på verktyg, biltillbehör och andra tekniska prylar. Men lika ofta som en shoppinggalen kvinna gömmer sina påsar och ljuger om sina inköp gör faktiskt männen det, konstaterar man.

Naturligtvis kan inte det gälla alla. Själv har jag lyckan att känna till en rad vuxna grabbar som med liv och lust kastar sig in i första bästa shoppingcentrum, tummar på skjortor och kläder till barn och barnbarn och lätt fastnar bland böcker och mysiga tröjor. Ut kommer de med händerna fulla av paket och kassar, som innehåller varjehanda, men naturligtvis BARA sådant de själva eller någon närstående absolut behöver …

En god vän drog till Paris på en helgresa nyligen och kom hem rätt många tusen fattigare, men glad som en speleman. Han hade slagit på stort, köpt skor, skjortor och byxor i Finaste Butiken, en väska av Ett Visst Märke och en del annat smått och gott – och ångrade absolut inget. Han hade fått valuta för pengarna, tyckte han alldeles bestämt.

För länge sedan for jag på tjänsteresa i sällskap med en herre som redan då var på väg mot de 70. När jobbet var avslutat första dagen berättade jag för honom att jag tänkte dra en vända på stadens gator, kolla lite affärer, kanske shoppa lite. Och räknade med att han raskt skulle ta sig tillbaka till hotellet och en god bok.

Så fel jag hade! Han tyckte att det var en underbar idé och hängde på, full av energi. Det var han, inte jag, som klev först in i affärerna med damkläder. Raskt kollade han utbudet. Plötsligt bad han mig prova en tvådelad dress bestående av tights och top – ja, vi talar 80-tal. Jag protesterade, skulle absolut inte ha det där! Det trodde han inte heller, visade det sig – men kanske hans (jämngamla) fru?

Sanningen var helt enkelt den, att i den familjen var det mannen som stod för all shopping, och han gjorde det mer än gärna. Vi återvände utpumpade till vårt hotell med hur många påsar som helst, nästan alla var hans. Hustrun blev försedd med lite av varje, alla barnbarnen också. Och storshopparen lyste som en sol.
Nu har jag stött på ännu en kvinna vars man står för alla hennes klädinköp. En sann shoppare, även han, med gott resultat dessutom!

I Danmark tror expertisen nu att var femte shopoholic är man. Fast de ser sig inte som drabbade av köpsjuka utan kallar sig hellre samlare och menar att shoppingen är en alldeles vanlig hobby. Alltså söker de inte proffshjälp för att råda bot på sjukan, vilket kvinnor oftare gör. Och så länge inte ekonomin går över styr behövs det förmodligen inte heller.

Självklart påstår jag nu inte att mina gladshoppande manliga bekanta är sjuka på allra minsta vis. Tvärtom, jag har hjärtligt roligt i deras sällskap och njuter dessutom av att inte alls vara den som handlar mest!

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

Cicki sa...

Min fd man avskydde att shoppa. Sambon är raka motsatsen. Han är oftast mer köpsugen än vad jag är och är ett alldeles utomordentligt smakråd när jag köper kläder. Han shoppar också gärna åt sig själv, så det där med män som avskyr shopping är en sanning med modifikation.

Bloggblad sa...

Jag trodde inte att det var så, har inte träffat några shopparmän någonsin. Min man är så trist i affärer, står mest och kollar vad andra tittar på och har inte en aning om vad jag visar honom. Det är därför länge sen vi slutade gå i affärer ihop. Det gör jag själv.

Men - gäller det nåt nytt till båten eller bilen eller garaget, då är han inte alls särskilt sparsam och då hörs aldrig: "... har ju redan en sån...."