onsdag, juli 13, 2011

Burkletare - en högst respektabel syssla

Jag satt på bänken på en busshållplats och väntade otåligt på att få se den efterlängtade komma.
Ingenting hände. Eller, det gjorde det naturligtvis: det kom bussar oavbrutet, men inte just den jag ville åka med. Ideligen drogs min blick åt det håll där fordonet skulle dyka upp. Men in i mitt synfält kom någonting helt annat.

En äldre man med stor plastpåse i handen dyker ner i skräpkorgen bredvid hållplatsen. En burkletare.
Det var när mina ögon svepte över honom för kanske fjärde gången som han blev ilsken. Gubben gjorde fingret och sa något, ord jag inte hörde, men minspelet gick inte att feltolka. Varför satt jag där och glodde på honom, han som bara ville dryga ut pensionen med några kronor? Måste jag sitta där och missunna honom, fnysa?

Inte förstod väl han att det var bussen jag tittade efter. Och inte kände jag för att gå bort till mannen, be honom upprepa vad han nyss sagt – bara för att komma med min förklaring.
I själva verket hade jag kunnat säga mycket mer. Som till exempel att jag tycker att det är jättebra att någon bryr sig, tar vara på alla de returförpackningar som slöfockar bara langar, utan minsta samvetskval. Den som gör sig besväret är värd vartenda öre, vilken tur ändå att panten höjdes i fjol!

Egentligen är svenskarna bra på återvinning. Enligt Returpack, företaget som håller i återvinningen, pantade vi i genomsnitt 146 burkar och flaskor per person under 2010. De allra duktigaste återfinns i Strömstad, de sämsta i storstäderna med Stockholm i bottenposition. (Själv vill jag gärna i sammanhanget framhålla, att jag inte är en representativ storstadsbo: jag pantar, oavbrutet. Ta det som självskryt om ni vill!)

Men trots att vi alltså är många duktiga och bär tillbaka 85 procent av petflaskor och läskburkar försvinner svindlande många förpackningar ur retursystemet – en kvarts miljard (fortfarande enligt Returpack). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis direkt sorgligt. Tänk på all plast som hamnar i naturen, på all dyr aluminium som bara får ligga och drälla! Förresten ska du gärna stoppa in den där tyska ölburken eller norska läskflaskan i maskinen. Visserligen får du ingen pant för den i Sverige – men Sjöräddningssällskapet får en tioöring, och det har hittills blivit nästan 650 000 nyttiga kronor!

Nu hoppas man att nio av tio burkar och flaskor ska tas tillvara. Pantamera! är stridsropet och förhoppningen att fler ska göra som gubben vid busshållplatsen: ta till vara det andra så tanklöst slängt. Hoppet står till barn som vill tjäna lite egna fickpengar under sommarlovet. Bäst i fjol blev en tjej som fick ihop 14 000 kronor! I år kan man dessutom vinna en cykel om man pantar riktigt duktigt. Att cykla är som bekant också snällt mot miljön!

Burkletare är helt enkelt värda all respekt. Ser jag den där mannen igen ska jag gå fram och säga det. Pantamera!

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

Ninni sa...

Jag läste just samma sak imorse. Det är ju fantastiskt bra med alla som tar egna initiativ för att hålla naturen ren. Jag önskar bara att ännu flera tänkte sig för innan de slänger skräp omkring sig.
Vad glad jag blir att du gillar mina bilder!
Ha en skön helg!

tant Hannele på Hisingen sa...

glasflaskor släpar jag hem och slänger om jag ser, för inga djur gillar glas...