söndag, juli 10, 2011

Måste man älska sin mamma?

Älskar alla sin mamma? Hur mycket måste man älska sin mamma? Får man berätta för omvärlden om ens mamma inte är den idealiska, allt uppoffrande modern? Eller är det då fråga om värsta sortens svek?

Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.

Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?

Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.

Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.

Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.

Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.

Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. nja, jag är i alla fall inte bästa kompis med min far..

    SvaraRadera
  2. P.S.
    mammor ska vara lagom egoistiska

    SvaraRadera
  3. Intressant fråga... och jag blir väldigt nyfiken på att läsa böckerna.

    När jag berättar att jag tyckte illa om min elaka mormor, får jag ofta en rejäl reaktion. Mormödrar ska vara snälla och berätta sagor och baka bullar. Min hotade och skrämde...

    Men mina barn fick en jättesnäll mormor som de älskade och jag tror att mitt barnbarn kommer att minnas mig i positiva ord. Men vad kommer min dotter att skriva för böcker om mig? Nåja, hon är inte lagd åt det skrivande, men om?

    SvaraRadera
  4. Det är väl helt enkelt så att olika generationer förfasar sig över olika saker. Jag märker det väldigt tydligt när pappa och jag debatterar olika saker. Vissa saker ska sopas under mattan.

    Jag har fortfarande svårt att förlåta honom för att han inte vill erkänna eller prata om sin tid som alkohollist. Om jag råkar nämna det blir han vansinnigt arg och säger åt mig att tiga. Jag skulle vilja ha ett erkännande av honom hur illa han gjorde oss under de åren.

    När jag tar upp om mammas kärlekslöshet mot mig så är inte det heller sant, enligt honom. Att jag pratar om min upplevelse går honom förbi.

    Det är väl bara så helt enkelt. Jag tycker om pappa ändå och försonade mig med mamma några år efter att hon avlidit och jag fått distans på det hela.

    SvaraRadera
  5. Anonym4:03 em

    Min kloka syster sa alltid betr barn och uppfostran att det inte fanns genrep - det var premiär varje gång.
    Och det som blev, blev.

    Som alltid när det gäller relationer mellan två personer finns det (minst) två versioner av det som hänt.

    Nej, men måste inte älska sin mamma, men det finns nog delar av henne som är mycket älskvärda.

    Lenas syster

    SvaraRadera
  6. En sak är helt klar: det här är mark som man måste trampa försiktigt på ... Fast jag tror som Lenas syster: de flesta mammor är värda att älska åtminstone delvis!

    SvaraRadera