söndag, februari 15, 2015

Den sista tanten

Syjunta: Ingrid, Astrid och Gullan 2009.
Det var en gång en syjunta. Vi kallade medlemmarna för tanter, fast den titeln borde de ha förtjänat först många år senare.
Där fanns Ingrid, Ingegerd, Ulla-Britt, Dagny, Astrid och Gullan. Margareta var med tills hon flyttade till stan. Ingen bodde längre bort från de andra än en kilometer, flera kunde rent av se varandras hus, alla belägna i Barndomslandet. 

Den där syjuntan ägnades förvisso åt handarbete, men betydde så mycket mer. Det handlade om ett ständigt pågående samtal om livet, om barnen, om släkten, om mjölkpriset, om gemensamma problem, om synen på saker som utspelade sig i samhället, både på nära och långt håll. Damerna spelade dessutom på Penninglotteriet – med en gemensam lott till varje dragning, en investering som dock sällan visade sig vara lönsam.
Vi ungar fick ofta hänga med, hade en egen liten syjunta för enkla korsstygn och plattsöm.

De hade olika politisk hemvist, fast det spelade ingen eller åtminstone en klart underordnad roll. Men i valtider följde de debatten, funderade över skatterna, blev stärkta i sin övertygelse – eller ibland mer tveksamma.

Banden dem emellan var gamla. När Astrid födde barn var det Dagny som följde med till BB. När Ingegerd flyttade till bygden gifte hon sig med en av Dagnys bästa vänner sedan barndomen. Nätet knöts ihop med knutar som inte skulle lösas upp, det outtalade löftet var ”tills döden skiljer oss åt”.

När de sågs hade de alltid trevligt, bytte recept på kakor eller nya maträtter, pratade också om böckerna de läst, om senaste intressanta tidningsartikeln och tv-programmen, eller hur det skulle gå om det nu skulle byggas en ny skola: fanns det tillräckligt med ungar? Skulle deras barnbarn finnas kvar på bygden?

Frågorna skulle få sina svar, även om det dröjde. Skolan byggdes, några barnbarn hamnade där. När det blev dags för barnbarnsbarnen hade den förvandlats till friskola. De egna ungarna flög ut ur boet, många till helt nya adresser. Några av syjuntans medlemmar fick ta sig till Göteborg, Stockholm och Örebro för att hälsa på den nya generationen.

Ingegerd, Ingrid, Astrid och Dagny blev alla änkor tidigt i livet. Ingen av dem sökte ny partner, men väninnorna fanns kvar.
Ingegerd blev den första att lämna kretsen. Syjuntan levde vidare, samlade pengar till födelsedagsbuketter och firade den som hade högtidsdag. Hälsan ställde till en del problem, att handarbeta blev allt svårare. Varken fingrar eller ögon ville lyda som förr. Men vem har bestämt att man måste sticka eller brodera? Måste ju vara självvalt, eller hur? Alltså blev det mer kaffe, mindre sömnad.

Ulla-Britt, en av de yngsta, fick ge upp kampen mot cancer. Dagny, som var min mamma, avled några år senare. På hennes begravning fanns Ingrid, Astrid och Gullan med. Astrid tog min hand, såg mig djupt i ögonen och sa:
-Du kan inte ana hur gärna jag hade velat följa med Dagny nu!

Bara ett par månader gick innan Ingrid skulle begravas. Och i morse, halv fem, fick Astrid som hon ville: hon följde efter sina väninnor. Men hon var märkvärdigt pigg in i det sista. Glad tog hon emot besök i november när vi köpte en ståtlig vit cyklamen och önskade henne snabb bättring sedan ena axeln fått en törn som placerade henne på rehab. Hon repade sig, kom hem, vi utbytte julhälsningar.

För en dryg vecka sedan fyllde hon 91. Det blev hennes sista födelsedag, hon var vid gott humör.
Nu finns bara Gullan kvar, men så var hon också alltid lillflickan i sammanhanget.

Någon nyrekrytering till syjuntan har det förstås aldrig varit tal om. Den är ett minne blott, speciellt en dag som denna när sista tanten i Barndomslandet är borta och en fin historia om vänskap tagit slut.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

♥ Hannele på Hisingen sa...

Kul att de fortsatte träffas så. För mej är tant inget negativt ord, är ju det själv.

♥ Hannele på Hisingen sa...

Kul att de fortsatte träffas så. För mej är tant inget negativt ord, är ju det själv.

Bloggblad sa...

Just det här, när vänskaps- eller släktband löses upp av den oundvikliga döden, känns så tungt.

Cicki sa...

De där syjuntorna var väldigt speciella. Naturligtvis var mamma också med i en. Det var väl så att mammorna på den tiden var mest hemma så att få en barnfri kväll med sina vänner var nog med värdefullt än vad det varit för oss. Vi som haft arbetskamrater som vi förhoppningsvis kunnat dryfta högt och lågt med. En fin text som gjorde mig rörd och nostalgisk.

Anonym sa...

Vet exakt hur det känns när någon i "syjuntan" plötsligt inte finns mer.
Man behöver ibland inte nå så höga åldrar som 90 för att det ska ske.

Extrafin blogg idag, Häxan.
Kulsprutan.

Musikanta sa...

Tack för ditt fina inlägg! Ungefär så där har vi det på vår målarcirkel på lördagarna. Yngsta deltagaren som också har genomgång med tips på allt möjligt från penslar till färger, är 39 år. Äldsta är 82. Sen är det några däremellan. Visst målar vi men det blir alltid diskussioner om allt mellan himmel och jord och om dagsaktuella saker.
Ofta är det någon som tittar in som har målarcirkel på måndagskvällen istället.
Bara tanter förstås...
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Man skulle kanske starta en syjunta. Vad tror ni?
Roligt att ni uppskattar det jag minns och skriver om.
Kulsprutan, kul att du märks igen (saknar dig när du "tar ledigt", väl medveten om att det inte är nån plikt att kommentera)!