Tavelmålaren har lagt ner penseln

Solen skiner. Himlen är blå. Vågorna kluckar. Blommorna blommar. Djuren ränner omkring. Människorna är glada. Stugan är röd. Flaggorna i topp.
Det är omisskännligen sommar.

Precis så har tavelmålaren Bengt Eldes Sverige sett ut. Ingen annan konstnär har som han vågat bejaka det där idylliska, humoristiska, färgsprakande, lite barnsliga livet. Elde har avbildat det i alla möjliga och omöjliga former: i gamla sillburkar, i stekpannor – allting kunde bli en tavelram. Det allra mest originella kan ha varit glasögonen vars glas inte längre gick att se igenom, eftersom bågen ramade in två runda miniatyrer.

Ibland valde han att skildra huvudstaden. Han föddes i Bromma, kallade Stockholm för "städernas stad", gjorde bilder av Slussen, målade den egna gatan på Söder, med bageri och allt. Båttrafiken petade han gärna in i sina landskap, slottet fanns med och vandrarhemsskeppet af Chapman.

Han gjorde hästar också, knubbiga, glada, blommiga, som ställdes ut och vann folkets kärlek, precis som hans tavlor. Konstkritikerna var inte lika begeistrade, något han lärde sig leva med.
I stället öppnade han butik på Drottninggatan mitt i Stockholm och sålde sina alster: som kort, brickor, underlägg, kalendrar, pussel, musmattor, kylskåpsmagneter. Såväl turister som urstockholmare gillade och köpte. Medan kultureliten fnös åt kommersen.

Länge hade Elde sin ateljé på det som då också var "min" gata, Södermannagatan. På senare år målade han mest i sitt hus i Dalarna. Han var produktiv som få, och det var förstås inte bara sommar i hans bilder. Tomten kom när det var vitt på taken, det blev fina och populära julkort bland annat.

I dag ser jag i tidningen att Bengt Elde lagt ifrån sig penseln för gott. Trots att han måste ha haft så oändligt många idéer han inte hunnit förverkliga, bilder han inte fäst på något underlag. Till och med kuvert han skickade tämligen formella meddelanden i försåg han gärna med ett litet tecknat/målat motiv. Jag fick ett sådant brev (vi hade kontakt för jobbets skull) och inuti låg den idyll ni ser på fotot överst.

Tavelmålare var den titel han själv valde och som han väl varit rätt så ensam om i en värld där konst inte alls "ska" vara livsbejakande och humörhöjande, som Eldes var och är. Jag tror han nöjde sig med det. Med all rätt.

Copyright Klimakteriehäxan