onsdag, augusti 26, 2015

Båtliv

Titta så inbjudande! Här lagas mat till hungrigt sjöfolk!

Det har varit en strid ström av bilder från härliga båtutflykter den senaste tiden: bloggar, Instagram, Facebook. Ljuvliga solnedgångar över blanka vatten, sittbrunnsluncher så delikata att man känt doften, fyllda segel, dyk över relingen rakt ner i (nästan) ljummet vatten, månstrimmor i havsvikar.

Andra som inte har tillgång till egen båt hoppar på en färja eller skärgårdsbåt och får liknande upplevelser, minus badandet från däck förstås.
Härligt att inte bara vi landkrabbor utan alla båtägare fick en augustimånad att njuta av. För vad ska man ha ett flytetyg till om det inte går att använda när det är sommar?

Jag gillar båt. Men har bara haft tillgång till sådan som man rott eller kört med aktersnurra. Blev inviterad på segling i Öresund en gång, och det var fint  ända tills jag blev nerföst i kabyssen för att fixa fika. Jag kom upp igen efter kanske en halv minut, grön i nyllet, och den som ville ha kaffe fick ordna det alldeles själv, var så god!

Egentligen tror jag att den store tänkare har helt rätt som konstaterade, att man inte ska ha båt. Man ska ha goda vänner som har båt. Och jag förstår logiken ... tänk så mycket jobb som läggs ner på alla varv, tänk så många skrov som ska skrapas, motorer som ska servas, segel som ska lagas ... och inte är det gratis heller, långt därifrån! Medan den som är gäst bara kliver på!

Men sådant drog sig inte Thor Heyerdahl och hans sjöfararkompisar för. Det fattar man om inte förr så när man besöker museet i Oslo tillägnat resorna med Ra och Kon-Tiki. Dokumentationen av strapatserna är noggrann och omfattande. Och just när det kommer till sysslorna i kabyssen tycker jag att Heyerdahl & Co har en egen nisch, inte riktigt lik våra semesterskeppares matlagning.

Till frukost åt de ofta pinfärsk flygfisk, som under natten inte sett sig för utan landat på deras däck och blivit kvar där. Annars serverades amerikansk soldatmeny, frystorkat mest. Plåtkärl och -muggar slamrade i takt med vågorna, man turades om att diska och "köket" sköttes noggrant av alla ombord.

Några stora likheter med båtliv i svensk sommar fanns det nog egentligen inte. Lite häpen blir man när man får veta, att Heyerdahl till råga på allt inte ens kunde simma ... men inte ens en världsberömd expert behöver ju kunna allt. Fast med det i åtanke framstår det i moderna ögon som än märkligare att ett av nutidens måste-tillbehör för livet på sjön, flytvästar, lyser med sin frånvaro på det där museet. Kanske hade det sänt ut fel signaler från äventyrarna? Överlevde gjorde de ju förvisso ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

tant Hannele sa...

Visst är det något speciellt med båtliv, sjösjukan har minskat med åldern... Lyckliga jag som genom söner och svärson kan nu få en tur med ångbåt, ribbåt, makens två hemmagjorda kajaker, sonens lilla segelbåt, stor produkttanker... lika lyxigt som vilken kryssningsbåt som helst med god mat!

Hannele sa...

(bryggor för mattvätt i Helsingfors: http://www.stadissa.fi/paikat/856/helsingin-mattolaiturit-ja-matonpesupaikat

Klimakteriehäxan sa...

Inte många har så gott om flytetyg att välja mellan Hannele! Du är lyckligt lottad!

Anonym sa...

"Mina" båtar har varit fenomenala - hela mitt vuxna liv :)

Lenas syster

Bloggblad sa...

Innan jag träffade maken kände jag bara till roddbåt och färjor. Inte kunde jag tro att jag skulle komma att älska båten vi har nu! De enkla öppna småbptar vi hade för länge sen var inget för mig. Jag vill ju inte se botten.

Som elvaåring var jag på Heyerdahls museum, helt fascinerad. Sen har jag sett filmen och läst boken. Brukade läsa den lätta versionen med många foton ihop med mina invandrarelever.