lördag, augusti 29, 2015

Ingrid – vilket liv!

En dag för 33 år sedan befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Och jag hamnade i en nödsituation. Den bestod i att jag plötsligt inte hade något att läsa innan jag släckte lampan vid hotellsängen. Usel planering, givetvis.

Hotellet hade så som stora hotell ofta har en liten shop som bland lokala hantverksprodukter, shampoo och tandkräm också klämt in ett litet bokställ. Jag slängde mig över det, men blev besviken. De flesta böckerna var på spanska, vilket förstås var alldeles naturligt. Men det kräver mycket extra energi av mig om jag ska ta mig igenom skönlitteratur på det språket. Det gör jag alltså inte så gärna, särskilt inte om jag bara vill ha en bladvändare som godnattsaga.

Några få pocketar på engelska fanns det ändå. Men väldigt få. Hade jag inte redan läst dem så ville jag verkligen inte heller göra det. Det var så jag kom att läsa Ingrid Bergmans memoarer, "My Story". En tjockis på nästan 600 sidor. Och jag blev fascinerad, det visade sig vara ett bra köp!

Nu är Ingrid Bergman högaktuell igen. I dag, den 29 augusti, skulle hon ha fyllt 100. Samtidigt lanseras dokumentärfilmen om hennes liv och jag såg den i går när det var premiär, fast den förstås visats tidigare  redan på Cannes-festivalen och på galapremiär i närvaro av hennes fyra barn.

På den internationella marknaden heter filmen "Ingrid Bergman In Her Own Words" och det är faktiskt hon själv som berättar. Regissören Stig Björkman har kunnat hämta material ur ett enormt arkiv. Ingrid sparade, visade det sig, på det mesta: brev, dagböcker, teckningar, minnessaker, foton och mängder av smalfilm som hon själv tagit.

Ingrid Bergman avled på sin 67-årsdag, 1982.
De privata bitarna i hennes liv kanske en stor publik redan tycker sig känna till genom veckopressen där Ingrid ständigt förekom: männen, de vackra barnen, svenska semestrar och inte minst hatet som hon fick utstå i USA, en drastisk förändring från att vara uppburen stjärna till att inte ens kunna visa sig på amerikansk mark.

Men här får vi se mer av familj och problem. Björkman väjer inte för de mindre positiva sidorna som den svenska superstjärnan visar upp, det är inget underdånigt idolporträtt. Huvudpersonen är faktiskt en tvättäkta egoist, väljer utan tvekan karriär och kärlekar framför mammarollen på ett sätt som nog är helt främmande för de flesta mödrar jag känner. Ingrid följer de spännande män hon väljer  och det blir några innan hon slutligen hamnar hos svenske teaterproducenten Lars Schmidt.

Ett undantag gör hon dock: När ena tvillingdottern drabbas av svår scolios stannar mamma hemma, vilket Isabella Rossellini lyfter fram när hon nu liksom de andra barnen intervjuas om sitt liv. Det visar sig att trots att Ingrid var så frånvarande känner de ingen bitterhet. "Vi var kanske inte så roliga att vara med, barn är väl inte det alla gånger" är en tanke som slagit dem. Däremot är de rörande eniga om att mamma Ingrid var otroligt skojig att umgås med, "vi ville bara ha mer av henne hela tiden".

Korta klipp ur olika filmer ger oss glasklara bilder av vilken strålande skådespelerska, med en trippel i Oscar, Ingrid Bergman var, nästan alltid underbart vacker. Så har hon också fått en ros uppkallad efter sig!
Lägg till att hon visade sig vara riktigt duktig på att dyka, det får vi se i privata filmsekvenser från familjens pool. Egen villa med pool var en dröm som infriades, men när den väl var på plats tröttnade frun i huset och försvann igen, mot nya äventyr.

Ingrid Bergmans liv är verkligen en story värd att berätta, från den olyckliga barndomen (mamman dog när Ingrid var två, pappan avled bara tolv år senare) via åren i Hollywood som uppburen stjärna och sedan tiden i Europa för att till sist också få revansch i USA. Hon var en frigjord kvinna, visste vad hon ville i en tid när det verkligen inte var idealet. Och hennes entusiasm som fotograf bakom kameran är något att vara tacksam för, hennes egna bilder bidrar i hög grad till tidsskildringen i den här dokumentären.

Hennes sista film blev svensk, Ingmar Bergmans "Höstsonaten". Då var hon redan märkt av sin cancersjukdom.
Jag har inte sett alla hennes filmer, långt därifrån. Men en som jag aldrig glömmer, det är "Casablanca". Ikväll, på Ingrid Bergmans 100-årsdag, ser jag om den  igen. Den sänds i SVT2 klockan 20. Makalöst bra! Och till skillnad från dokumentären om hennes liv inte en sekund för lång.
Kanske borde jag läsa om boken också?

Stig Björkman och Stina Gardell, regissör respektive producent, presenterade filmen på biografen Grand framför den anslående ridån.
Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kul för dig att få se filmen - och visst var hon en enastående skåde-spelerska. Fast jag tyckte alltid hon var/kändes kall på nåt sätt.

Däremot har hon ställt till det för oss barn i familjen mer än en gång eftersom vår mor var oerhört lik IB och vi ständigt blev attackerade av folk på gatan som ville ha en autograf (= nutidens "selfies").

Lenas syster

tant Hannele sa...

män kan lämna sina. Barn utan att bli hatade.

Bloggblad sa...

Ursäkta nu om jag svär i kyrkan, men jag tittade igår på Casablanca ffg och blev besviken. De pratade som i gamla pilsnerfilmer, hackigt och fort, och några agerade lite i Åsa-Nissestil, tyckte både maken och jag. Ämnet med flyktingtafik kändes dock aktuellt.

Klimakteriehäxan sa...

Ojojoj Bloggblad det var illa - jag kunde inte titta, visade det sig, men spelade in den. Och i mitt minne är den lysande. Nu gör du mig riktigt orolig!!! För tidens tand, den gnager ju verkligen på allt.

tant Hannele sa...

jag njöt av Casablanka, det lilla jag såg, fortfarande bra!

Musikanta sa...

Jag såg filmen för något år sedan och tyckte den var lika fin som när jag såg den för mycket länge sen. Fick lite mer sammanhang i den när jag såg om den. Ska nog se den igen. OCH Ingridfilmen. Roligt att få din recension av den - jag funderade på om det var värt.
Ingrid