Jeans – en evig kärleksaffär

Stockholms modevecka är i full sving.
Det är inget som vi vanliga dödliga konsumenter egentligen märker, mer än att det dyker upp några pliktskyldiga tidningsartiklar och nyhetsinslag i radio och tv.
Och den stora grejen för året om man ska tro de där källorna, det är en evergreen. Eller rättare sagt: den är denimblå.

För det är jeans som ska dominera höstens modebild. Nyhet? Nja, ungefär lika fräscht som det där med att djurmönster "plötsligt" är inne, när det aldrig slutat vara supertrendigt. Men visst har vi alla våra jeansminnen, för plagget har betytt massor genom åren.

Mina första var svarta med gula sömmar och kom från den svenska textiljätten Algots i Borås. Sålde några sådana par på loppis på 80-talet, folk slogs om dem! I dag går inga att uppbringa, skulle jag tro. Hittar du ett par? Vänd dig till Antikrundan!

Men så småningom blev det andra brallor. V-jeansen från Gul&Blå var ett måste en period, manchesterbyxorna i jeansmodell från Smuggler en annan. Båda svenska föregångare i den jeansbransch där "våra" märken numera trängs både här hemma och på den internationella marknaden.

Fast det var på mitt första besök i USA som det verkligen hände något stort: jag gick till Wrangler Ranch på Manhattan. Den manlige expediten satte en ära i att inte fråga efter storleken. I stället lät han sin blick svepa över min kropp och sa: I´ll fit you in a great pair. Märkligt nog lyckades han direkt och hem for jag med "äkta amerikanska jeans", supernöjd.

Vid ett annat besök i New York köpte jag mina absolut mest extrema långbyxor någonsin. Modet föreskrev vida byxben. Mina var vidare än alla andras, det var som att ha dubbla långkjolar. Himmel så snygg jag var! Och trendig!

Det behövdes också en amerikansk kille för att få mig att förstå vad hemligheten med att få till en smickrande byxbak är. Minns ni tv-serien Fab Five? Det var Carson, programmets modeguru, som kom med det förlösande ordet, tydligt illustrerat i bild: du fixar bästa rumpan genom att se till att jeansens bakfickor sitter precis rätt. Så är det!

Märkesjeans ska det numera vara redan i småskolan, verkar det som. Sådana plagg kan kosta nästan vad som helst, modevecka eller inte. Värst är i mitt tycke de svindyra byxorna som redan innan någon köpt dem är försedda med stora fransiga hål. Hur kan sådan kallas coolt? Jag blir bara upprörd, som värsta gnällkäringen. Och jag vet precis varför.

Har man som jag bott i ett land där massor av ungar bara kan drömma om ett par hela, nya, jeans blir de stekheta "färdigslitna" modellerna ett obegripligt fenomen, för flera tusen spänn! Snudd på straffbart, banne mig ... jag vädjar om bojkott, fast det hjälper väl inte.

Sedan har vi alla de andra plaggen i denim. Skjortor, kjolar, jackor – ja en garderob utan jeansjacka är inte värd namnet! (Jag har faktiskt en som just fyllt 30 år!) Lägg därtill alla kanonsnygga jeansklänningar som paraderat inte bara på fina catwalken utan också på H&M, Lindex och Kapp-Ahl. Plus väskor, ibland hopkomna av en urväxt byxbak!

Så det kan vara hur som helst med nyhetsvärdet i modeveckans jeansbudskap: det blir aldrig otrendigt med jeans igen. Namnet på etiketterna har växlat, från Algots till Acne, men förtjusningen kvarstår oförändrad. Det handlar helt enkelt om en evig kärleksaffär.

Copyright Klimakteriehäxan