Under galgen – eller när yxan hänger i luften

Förr i världen fanns det också här i landet yrken som per definition var grymma. Man kunde bli bödel rent av. Det är för all del inte sagt att det nödvändigtvis var en otäck människa som tog jobbet, det skulle också kunna vara ett utslag av brist på arbetstillfällen eller något annat.

Men skulle man nu råka vara lagd åt det sadistiska hållet så finns det också idag ett lämpligt yrkesval. Då blir man tandhygienist. Och förr eller senare blir vi vanliga dödliga skickade till en sådan. Annars, så lyder domen, annars så kan vi tappa våra tänder, bli gubbar och gummor som smackar med gaddlösa gommar och aldrig mer kan få smaka vare sig en rejäl biff eller en rå morot. Lite åt dödsstraff-hållet, alltså.

Jag har just varit där. Det var nog rätt länge sen sist, jag ljuger om jag påstår att jag hänger på låset, tigger om ny tid. Som vanligt är det plågsamt. Det sticker, det skrapar, det blöder. Jag blundar hårt och försöker tänka på något annat, något trevligare, men det är inte enkelt. Önskar bara att det ska ta slut.

När hon äntligen släpper mig upp ur stolen, efter ännu en föreläsning om noggrannhet vid såväl tandborstning som -petning, kommer den läckra efterrätten. Betalningen.
Ettusenetthundraåttio kronor. Enligt den "normala" prislistan.
Det är ändå bara början, vi ska snart ses igen. Tyvärr.

Nu påstår jag inte att den tandhygienist jag går hos hade blivit en bra bödel. Egentligen verkar hon rätt snäll och timid. Men vi som är hennes patienter (läs offer), vi känner yxan hänga i luften, anar galgen där ovanför nacken.
Och det räcker inte med att härda ut. Vi betalar för det dessutom. Dyrt. Jag vet alldeles säkert att jag kunde gjort något mycket mera lustfyllt för 1180 spänn. Fast lite roligt är det förstås att ha tänder också.

Copyright Klimakteriehäxan