söndag, april 08, 2018

När böcker ger minnen för livet

Det fanns en lycklig tid när varje bok var en guldgruva, varje historia upplevdes som ny, varje huvudperson blev en av mina bästa vänner.
De där vännerna hette Kitty, Cherry Ames och George, fast hon var döpt till Georgina. En annan kompis kallades för Sprakfålen. Hon var svensk till skillnad från de tre första. Det var Merri Viks långkörare Lotta också.

Lisa Eurén-Berner fick ihop ett trettiotal böcker om Fröken Sprakfåle och hennes barn och barnbarn. Ett av dem, Susanne, fick minsann flytta till Vällingby och satte därmed begreppet "Stockholmsförort" på kartan. Så historien utvecklade sig i takt med den verkliga historien!

Man kallade dem för "flickböcker" och det var ingen etikett för fin litteratur, tvärtom nedlåtande: sådant trams, underförstått. Men då hade man inte begripit att "tramset" tjänade som inkörsport till litteraturens värld och att alla dess smarta och begåvade flickor tjänade som förebilder.

Tänk bara på Cherry Ames som visade hur fantastiskt det var att jobba som sjuksköterska, i alla möjliga olika miljöer! I Fem-böckerna var det George som stod för djärvheten, idéerna. Och Kitty, som egentligen hette Nancy Drew, löste kriminalgåtor på löpande band och på egen hand.

Visst fanns det fler svenska kamrater. Pippi, Madicken och Tjorven skapades av Astrid Lindgren och tog för evigt plats i våra hjärtan, oavsett hur gamla läsarna var. För att inte tala om Kulla-Gulla-böckerna, som fortfarande tycks hitta sin läsekrets. Martha Sandwall-Bergström skrev den första 1945.

På 80-talet skapades några andra figurer, killar, som så småningom spelade roll i mina barns liv. De hette Sune, Bert och Eddie. Viveca Lärns Eddie var en härlig kille, Sune fick oss att skratta, Bert var däremot jag mindre förtjust i. Han var en brådmogen tonåring som ofta var ute på hal is.

Så småningom blev Sonen helt Tintin-frälst, i kombination med Terry Pratchett-böcker varav det finns så många att man undrar om ens författaren själv minns skillnaden mellan dem. Dottern blev en hundraprocentig Harry Potter-älskare. Och båda ungarnas fascination har hållit i sig in i vuxen ålder!

Den där ljuvliga kärleken till böcker, berättelser, äventyr saknar jag i dag. Sällan eller så gott som aldrig blir jag så besatt av en historia att jag inte kan lägga den ifrån mig för att i stället vänta mig mot laptoppen eller mobilen.

Klockan går naturligtvis inte att vrida tillbaka, men jag skulle verkligen önska att alla som är barn idag åtminstone fick chansen att upptäcka hur berikande läsning kan vara. Vi vet att högläsning som man ägnar sig åt redan när barnen är riktigt små är ett sätt att göra dem till framtida bokslukare, men ideligen kommer beskedet att högläsandet minskar. Trots att det är bevisat att barnets språk får så mycket hjälp, viktig och ibland rent avgörande för framtiden!

Det finns ännu ett plus med de där stunderna kring en (barn)bok: man får minnen för livet. Glada,  härliga minnen. Kommer aldrig att glömma hur Sonen, med lysande ögon, fyllde i sagan om Pomperipossa ord för ord, fast han absolut inte kunde läsa. Eller hur Dottern intresserat studerade den bok hon råkade hålla upp och ner ...

Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. underbart foto! Cherry Ames har jag några i bokhyllan.

    SvaraRadera
  2. Syster Cherry i England hittade jag på loppis...

    SvaraRadera
  3. Har läst om hur man på en del orter går hem till barnfamiljer och delar ut böcker - efterföljansvärt!
    Även om inte alla föräldrar läser för sina barn så hoppas jag att de blir lästa för i skolan.

    Jag var aldrig speciellt förtjust i Cherry, men upptäckte att alla gator som nämndes i boken där Cherry är distriktsköterska i New York, kunde jag hitta på kartan. För övrigt samma sak med Helen Boylstons bok om Nurse Barton i New York - som bitvis är förvånansvärt lik boken om Cherry i N.Y.C. Eller kanske tvärtom eftersom Bartonböckerna kom före böckerna om Cherry.
    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Närbesläktad krönika i ämnet har Niklas Krog skrivit i GöteborgsPosten.
    http://www.gp.se/ledare/krog-p%C3%A5-bes%C3%B6k-i-svenska-skolan-1.5537634

    SvaraRadera
  5. Skrämmande läsning!
    Jag har ju förstått att mycket har förändrats sedan jag hade med skolan att göra - då kunde jag muta stökiga ungar med högläsning - och en obs-klass där alla klättrade på väggarna blev knäpptyst när jag läste ur "Det spökar i Jämtland". Det var idyll!
    M

    SvaraRadera
  6. Ja i vissa avseenden var det nog trots allt bättre förr ...

    SvaraRadera
  7. Tänk, när jag skulle flytta hemifrån som artonåring då sålde jag mina Kitty böcker liksom Vi fem böcker och många andra. Jag var övertygad om att när jag själv en dag skulle få barn så skulle mina gamla flickböcker inte vara värda ett vitten. O ack så jag bedrog mig. De har ju hållit i flera generationer! Li var en favorit, hon hade häst. Precis som du säger så var de alla inkörsport till litteraturen, vad kan ge bättre betyg?

    SvaraRadera
  8. Två av mina yngsta barnbarn är stora bokslukare. Mellanpojken lyssnar hellre på ljudböcker som Harry Potter. Den yngsta, Clarissa som är 6 år är inne på sin fjärde Harry Potterbok, också som ljudbok. Annars läser hon själv böcker som är avsedda för lågstadiet. Hon går bara i förskoleklass så det bådar ju gott för framtiden. De har alltid nattats med högläsning av sagor sedan de föddes och deras mamma har alltid med sig en bok som hon läser högt för dem på tunnelbanan.

    När jag växte upp var det Biggles och Worrals som var favoritböcker. Och en serie med Raggen, som jag älskade. En annan favoritbok var Onkel Toms stuga, som berörde mig mycket. Hade ingen aning om slaveriet i Amerika innan dess. Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla var också favoriter som jag läste om många gånger.
    Ingrid

    SvaraRadera
  9. Cherry Ames var min stora idol och jag ville bli sjuksköterska. Seda var det Femböcker och mysterieböcker. Jag kan helker inte längre läsa som jag gjorde då. Undrar just hur jag hade läst om paddor och smarta telefoner hade funnits då? Hade jag försjunkit lika djupt i böckerna?

    SvaraRadera
  10. Även om inte alla föräldrar läser för sina barn så hoppas jag att de blir lästa för i skolan.


    Royal1688

    SvaraRadera