På hög höjd

Man städar på Himalayas branta sluttningar. Bergsbestigare har i årtionden lämnat ofantliga mängder skräp efter sig. Dessutom har ett antal omkomna blivit liggande, kanske har de aldrig hittats, kanske har deras kroppar varit omöjliga att ta tillbaka till civilisationen igen. Bergsbestigning är en farlig sport, hur vältränad man än är.

Den är nog vanligare än man tror, den där drömmen om att bestiga världens högsta berg. Att stå där uppe efter en strapatsrik klättring över bråddjupa sprickor i den tjocka isen, efter att ha balanserat på en smal bräda mellan stora stenblock, efter att ha klängt sig fast vid bergväggen och långsamt, långsamt segat sig uppåt. Allt medan lungorna skriker efter syre, snön yr, händer och fötter stelnar i kylan och snoret blir till en isskorpa som täcker hela hakan.

För egen del har jag förvisso aldrig drömt den drömmen, men jag fascineras av dem som gör det och jag har läst deras berättelser med stor inlevelse. Därför blir det ett tema i temat för veckans kulturfråga från Enligt O: Vilka kulturella verk där vädret och klimatet har betydelse för handlingen har berört dig? Vi riktar blickarna mot väder på hög höjd, helt enkelt!

Ja, om det någon gång är befogat att vara väderfixerad så är det nog när man befinner sig i Base Camp i Nepal, redo att börja bestigningen av Mount Everest som reser sig 8 848 meter över havet. Där väntar is, bitande kyla, snöblindhet, syrebrist, starka vindar och moln som kan svepa in berget i dimma på ett ögonblick och göra omvärlden osynlig.

Först upp till toppen av det där berget var Edmond Hillary, sedermera adlad till Sir. Tillsammans med en sherpa kunde han 1953 stå högst upp och blicka ut över det otroliga landskapet. De var de enda två deltagarna i den nionde brittiska expeditionen som tog sig ända upp. Alla de andra hade misslyckats. Boken om bedriften läste jag redan som barn, och jag glömmer aldrig beskrivningen av hur en av medlemmarna med pincett plockade bort förfrusna tår från sina fötter som han lirkat ur de till isklumpar förvandlade kängorna. 

Lite märkligt kan jag tycka att det är att just britter varit så begivna på Det Stora Berget, men det är ett faktum. Om de ständiga misslyckandena och dramatiken kring dem har Jeffrey Archer skrivit i "Drömmen om Everest" (Paths of Glory). Det är en roman, men den lär ligga mycket nära de verkliga händelserna. Här får man också klart för sig att inte bara männen, som är besatta av klättring och ära, offrar otroligt mycket, det får också deras familjer göra. 

En modernare expedition skildrar journalisten Jon Krakauer i "Tunn luft" (Into Thin Air). Han kom till Everests topp i maj 1996, men glädjen blev kortvarig. Gruppen överraskades av ett enormt oväder och det blev katastrof. En häftig storm dödade fem och lämnade de överlevande med minnen av ofantlig skräck och dessutom traumatiska skuldkänslor. Krakauers ögonvittnesskildring är en bladvändare man inte glömmer.

Äventyrsböcker för oss vuxna som varken gillar höjder eller är särskilt benägna att ta stora risker för nöjes skull har sin plats, åtminstone i min bokhylla. "Ställföreträdande lidande" brukar det väl kallas? Vill du kalla mig feg går det också bra.

Copyright Klimakteriehäxan