Daisy – en kunglig kärlekshistoria

Det var historien om tavlan som fångade mitt intresse. En oljemålning i helfigur och naturlig storlek av en stilig ung kvinna, i ram av guld. Hon var 27 när hon stod modell för den, redan mamma till två. Och hon var Sveriges kronprinsessa, den senaste som var det innan Victoria fick titeln.

Kronprinsessan Margareta hette egentligen Margaret eftersom hon var brittiska. Men när hon en dag 1905 gick på party i Kairo och träffade den svenske prinsen Gustaf Adolf blev hennes liv snabbt förvandlat. Inom ett halvår var de unga tu gifta och bruden hade flyttat till Stockholm, lärde sig svenska och tog folk med storm.

Margareta kallades Daisy, och så hette också utställningen om henne som visats på Stockholms slott (öppen sista dagen i morgon söndag). Dessutom har hennes barnbarn prinsessan Christina, fru Magnuson, skrivit en bok om henne (med Carl Otto Werkelid som medförfattare): "Hon kallades Daisy: att finna en farmor". Jag såg utställningen först och har nu också läst boken. På grund av den där tavlan.

Att det började som en blixtförälskelse, det syns i alla de brev och telegram som den himlastormande lyckliga 22-åringen skrev till familj och vänner i England. Första barnet, far till vår nuvarande kung, föddes snart. Daisy bröt mot konventionerna: hon ville själv amma sin baby. Inte heller sov prinsparet i skilda rum, vilket fint folk förväntades göra, nej de behöll dubbelsängen. Fem barn blev det i rask takt, trots att hon inte "var tvungen" – en tronarvinge fanns ju redan ... Det sjätte barnet dog 1920 tillsammans med Daisy, när hon höggravid drabbades av en rad infektioner som inte gick att hejda. I dag skulle sannolikt både hon och det ofödda barnet ha räddats.

Änklingen var bara 38 år och fembarnsfar, nyss mitt uppe i ett blomstrande familjeliv och uppenbarligen i en väldigt kärleksfull relation med sin fru. Förkrossad, förstås. Efter tre år gifte han om sig med en annan brittiska, Louise Mountbatten, som blev hans drottning. Om Daisy talades det mycket lite eller inte alls efter hennes död. Kanske gjorde det för ont? Men – och nu kommer jag äntligen till det som tog tag i mig – det där porträttet av henne i helfigur, det hade Gustaf VI Adolf på sin vägg livet ut. I femtiotre år! Vad Louise tyckte om det förtäljer inte historien ...

Kärleksaffärer med lyckliga slut har alltid fascinerat. Den här fick inte det, eftersom den avbröts tvärt och tragiskt, men fascinerar ändå. Det måste väl även den mest anti-rojalistiska människa tycka? Och tänk bara vilken bra tv-serie det skulle kunna bli!

Daisys skrivbord fanns med på utställningen om henne. Tekoppen är på plats!
Hon höll igång oändligt många sociala projekt, skrev böcker om sitt stora intresse trädgårdsodling och lärde sig snabbt att tala svenska. 

Eftersom det är lördag i dag ska enligt planen Veckans mening komma igång igen efter helguppehåll, ett projekt som startat hos Skriv-Robert. Det gäller att presentera en mening man nyss läst, en mening som fått en att hejda sig ett litet extra ögonblick för att den är klok, rolig, vacker eller över huvud taget tänkvärd.

Då hamnar jag naturligtvis i boken om Daisy! Tänk att vara så där blixtrande, underbart nykär och lycklig! Och dessutom säker på att känslorna är besvarade! Veckans mening är ett utdrag ut ett brev som återges i boken, skrivet från Daisy till en väninna:

Jag vet inte hur lycklig jag är och Gustaf säger hela tiden att det är så underbart och överväldigande att det är som en dröm ... oh dearest, han är en sådan älskling och han helt enkelt dyrkar mig.

Copyright Klimakteriehäxan