Jo tack, jag mår bra!

Här sitter jag med min fot i paket, beordrad stillhet och högläge, och kan inte annat. Snälla människor hör av sig och undrar, med mycket vänlighet och stort medlidande i rösten, hur jag mår? Har till och med fått blommor - och pocketogram, det visste jag inte ens att det fanns!

Sanningen är den att jag mår oförskämt bra på denna min, såvitt jag kan minnas, allra första sjukskrivning (bortsett från en och annan frånvarodag på grund av förkylning under åren, förstås).
Det är ovant men alls inte obehagligt att bli lite uppassad. Och märk väl, jag har inte tråkigt - inte än i alla fall, ska jag kanske lägga till för säkerhets skull.

Jag ser teve-program jag inte visste existerade, jag surfar på nätet utan att titta på klockan, jag löser sudoku utan hämningar, jag läser mindre än jag trodde – och somnar ofelbart när jag sätter in öronproppar för att lyssna på den enda cd-bok jag har ohörd. Lägg därtill spännande skidskytte och EM i handboll!

-Måste du ligga i sängen hela tiden? undrar någon ängsligt.
Nej då, jag klär på mig och byter sittplats. Från säng till soffa till fåtölj till annan stol, vid behov med pall för foten vid min sida. Sittande vid köksbordet har jag till och med deltagit i matlagningen, skurit sallad och sådant.

I grund och botten tycker jag det är helt ofattbart att man för två veckor sedan var inne och sågade i min fot. Att jag, just hopspikad igen, på egna ben gick ut till taxin och åkte hem. Att jag inte oavbrutet sedan dess har knaprat smärtstillande som vore det Marabou Schweizernöt. (I själva verket har foten inte krävt ens en Alvedon sedan dag två.) För folk hade verkligen varnat mig: jag skulle ha jätteont, ganska länge. Så jag var beredd på att lida, klädsamt blek men tålig, ungefär. Lite Kameliadamen-lik, fast utan att dö på slutet förstås.

På måndag ska stygnen bort och nytt bandage på, för två nya veckor i stillsamhet och högläge.
Men nu vet ni: man behöver inte tycka synd om mig. Jag är privilegierad. Det gör inte ont, jag kommer snart att ha en nästan ny fot. Bara att tacka och ta emot.
Samt läge att sända en medlidandets tanke till dem som faktiskt är sjuka på riktigt. Och som kanske inte alltid har någon som passar upp, som bryr sig, som kommer ihåg?
Dem är det synd om. På riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Våga vägra våg – eller döp åtminstone om den!

Våg.
Smaka på ordet. Hur känns det? Salt eller sött? Bra eller obehagligt?

Det är inte klokt att ”våg” ena stunden kan betyda en skönhetsupplevelse, ett musikliknande och rogivande ljud och en närhet till naturen. För att i nästa sekund framkalla ångest, envetet obehag som biter sig fast i sinnet och kan förstöra hela dagar, ja kanske rent av veckor och månader, i värsta fall ett helt liv.

Ibland utsätts misstänkta brottslingar, framför allt i USA, för test i lögndetektorer. Utslagen är inte helt tillförlitliga, men åberopas då och då.
För misstänkta tjockisar, folk som har mer intresse för intag av energi än användande av den, kan lögndetektorn kallas våg.
Utslagen är för all del inte helt tillförlitliga, men åberopas ändå – inte minst därför att även om ingångsvikten man noterar är felaktig, så blir i alla fall eventuella upp- och nedgångar tydliga.

Där jag brukar gympa har man satt in en fin och dyr våg som påstås vara väldigt exakt. Själv väger jag alltid minst två kilo mer på den än på min lilla badrumsvåg här hemma. Men ingen av dem är jag särskilt god vän med. Och jag har inte närmat mig någon av dem på länge. Misstänker att amatören i badrummet kan ha kommit ikapp proffskompisen, tänk om den rent av gått om?

Sanningen söker man som bekant inte alltid, framför allt inte när man misstänker att den inte är riktigt vad man vill höra. Rättare sagt är man rätt så tvärsäker på att än en gång tvingas konstatera, att man är för kort för sin vikt
Därför vägrar man väga sig på den där eländiga vågen.
Visst, det finns hurtiga hälsoprofeter som uppmanar sina adepter att vägra våg och mäta sig med måttband i stället.
Det är dock ingen som helst garanti för att man blir gladare.

Men man skulle kunna låta ordet våg bara få en enda betydelse: den där behagliga, naturnära, sommar- och semesterkluckande naturföreteelsen.
Och så kallar vi den där andra för lögndetektorns brorsa: SANNINGSMASKINEN.
Det väger ju minst lika tungt, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Fin mat på fina fat - men...

Hamnade (läs ”blev bjuden”) på fin restaurang.
Det är ju alltid trevligt, speciellt när man inte är besviken när man reser sig från bordet och går hem för att smälta maten.

Väl hemma igen väntar en ren diskmaskin på att bli urplockad, och, för all del, det kan kanske vara lagom motion ovanpå en femrätters.
Så står jag där med en tallrik ur Stig Lindbergs servis Birka i nypan. Jag är väldigt förtjust i den där servisen, hade den på önskelistan tills dussinet var fullt.

Nu upptäcker jag att tallriken (se bilden) verkar ha krympt, liknar mer en assiett. Fast det är matstorleken jag håller i.
Men det är synintrycket från krogen som sitter kvar på näthinnan.
För varje utsökt rätt som kom in från köket såg vid närmare eftertanke ganska ensam ut. En portion av finkrogsstorlek vilande på en oändlig porslinsyta, en tallrik som hade kunnat rymma en söndagsstek för åtta eller ris till en halv skolklass. På den kvarblivna ytan fanns ett och annat såsstänk, ditsatt med finess, och ett välplanerat gräslöksstrå försökte också se ut som om det faktiskt behövde lite utrymme. Men sisådär 85 procent av ytan var blank och tom.

Att fin mat ska bjudas på fina fat, det är en trevlig princip. Men när blev ”fin” i de här sammanhangen det samma som ”enorm”?
Faktum är att servitrisen ibland hade lite svårt att få plats för våra tallrikar – borden var inte alls dimensionerade för det där porslinet, på den punkten hade inredarna glömt att konferera.

Då uppstår nästa fråga alldeles automatiskt: hur ser diskmaskinerna ut? Mer som automatiska biltvättar? Och skåpen, hyllorna där rent porslin väntar på nästa tur ut genom svängdörrarna, med en liten klick mat mitt på? Tyngre och med svårbalanserat för personalen, dessutom!
En sak är helt säker: i mina köksskåp skulle de där enorma tallrikarna inte kunna pusslas in annat än i ett ytterst begränsat antal, och då först sedan Stig Lindberg förpassats till mitt förflutna. Glöm det!

Jag klämmer in mina Birka på tallrikshyllan, fortsätter att servera mat på dem oavsett vad trendnissarna säger, nöjd med mitt eget val även om det var länge sedan.
Fast en fråga kvarstår: Varifrån kom den där idén att man skulle ha kökssaker, glas, bestick och porslin, i just dussinvis? Hur ofta är man tolv runt bordet?

Det finns säkert ett kulturhistoriskt sätt att rättfärdiga dussinen i skåpen.
Men ett dussin moderna restaurangtallrikar, det blir definitivt för mycket, på alla sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokfemma - om det viktiga språket

Språk är nyckelordet för veckans bokfemma. Och jag har valt så här:
Två fantastiska texter på originalspråk – en engelsk, en svensk.
En text som visar hur viktig (ödesdiger!) översättarens roll är.
En bok som kan läsas på alla världens språk, utan översättning.
Och så en som visar språkets enorma betydelse för alla människor.

1. John Dos Passos: The US Trilogy
Oförliknelig romanserie där språket växlar mellan de direkt episka avsnitten och andra som ligger närmare tidningsprosa. Här finns t o m tidstypiska (historien börjar i tidigt 1900-tal) sångtexter! Mästerligt! (Men om den är lika bra i översättning vet jag inte...)

2. Majgull Axelsson: Slumpvandring
Prologen om räven som kliver in mitt i dramat är fantastiskt väl formulerad. Man måste ta en paus, läsa den igen – innan man ger sig i kast med själva historien. Som också berättas lysande.

3. Ed McBain: Is (Ice)
En fullständigt vedervärdig översättning till svenska av en typisk Mc Bain-deckare, normalt behaglig underhållning. Men oj vad en konstig språkdräkt kan förstöra! Och vilket ansvar en översättare har!

4. Lena Andersson: Kaninbad
Här finns inte ett enda skrivet ord utom titeln. Kaninböckerna är geniala pekböcker som tillåter en mamma eller en pappa att göra sin egen version av historien, och barnet utvecklar sitt språk för varje gång boken blir ”läst” – alla har roligt dessutom!

5. Daniel Keyes: Flowers for Algernon (Blommor till Algy)
Om den mentalt handikappade pojken som genom vetenskapliga experiment plötsligt utvecklar en enorm intellektuell kapacitet. Och författarens text förändras i takt med huvudpersonens språkutveckling. Hisnande. Det blir en riktig pageturner - man måste veta hur det slutar!

Copyright Klimakteriehäxan

Yta - en tisdag i januari

Ordet "yta" är påbjudet som veckans tisdagstema.
Min utvalda yta är avtrycket av en gammal spetskrage i lera, på ett keramikfat jag köpt. Tyvärr hade keramikern, en tjej, glömt signera den så jag vet inte vem som ska ha äran!
Håll till godo!
Copyright Klimakteriehäxan

Tio filmer man måste se

Sissela Kyle inledde Guldbaggegalan med konstaterandet att teve-serien "Ordförande Persson" tydligen blivit långfilm, med titeln ”Underbar och älskad av alla” och fick kvällens första skratt.
Medan branschen firar sina guldbaggar och smuttar champagne på sin firmafest sitter jag och tänker på hur många fantastiska filmer som faktiskt gjorts. Filmer som aldrig borde få bli bortglömda, oavsett baggar, trender, -ismer och dogmer.

Jag har ju redan förklarat att jag har noll koll på senare års biounderhållning. Men det finns filmer som jag tycker alla borde se, ”måsten” även för den som inte vill kvalificera sig för cineast-etiketten (ordet ”cineast” är ett gifte mellan ”cinema” och ”entusiast” som någon åstadkom i Frankrike på 60-talet, förresten).
Här är mina tio måste-rullar, alla filmer från förr:

”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Går att se hur många gånger som helst. Det här är Kärleksfilmen med stort K.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman, med varenda svensk skådespelare värd namnet i rollistan. Julstämning, hopp i halmen, nubbar och fjärtar samt en vedervärdig biskop, för att peka på några beståndsdelar.

”Gökboet” – Milos Formans tolkning av romanen med samma namn. Jack Nicholson i särklass, med massor av andra lysande skådespelarinsatser, på psyket.

”Vägvisaren” av Akira Kurosawa. I stället för hans svartvita ”De sju samurajerna”, en klassiker som är så gott som sönderälskad och
-analyserad vid det här laget.

”Hemligheter och lögner”. Suverän brittisk vardag med många undertoner och otroligt skådespeleri.

”Annie Hall” – ja, något av Woody Allen måste finnas med, men det är svårt att välja. Här spelar han själv som så ofta, mot Diane Keaton.

”Bonnie & Clyde” – trots att den blir blodigare varje gång man ser den. Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna.

”Oh vilket party” med Peter Sellers – för skrattens skull. I hård konkurrens, det måste erkännas, med ”Det våras för sheriffen” och ”Woman in Red”, båda av Mel Brooks.

”Pretty Woman” för hisspojkens skull, för chefen i receptionen, för den snorkiga expediten, för Richard Gere och för Julia Roberts skull. Men framför allt för feel-good-faktorns skull!

”Allt om min mamma” av Pedro Almodovar. Spanskt drama som spänner över vida fält. Hamnar på min lista bland annat för tårarnas skull, de är nämligen omöjliga att komma undan.

Och så när min lista just är klar poppar rader av andra filmer, andra idoler upp. Den ryska "Brända av solen" från tidigt 90-tal. Råkade hamna i starten av den i någon teve-kanal, det gick absolut inte att stänga av! Här saknas ju också Marcello Mastroianni! Borde inte Gudfadern stå med? Danska ”Festen” var ju fenomenal! Walther Matthau och Jack Lemmon har duellerat på vita duken i olika sammanhang, nog borde de finnas med? Chaplin?! Och ”The Full Monty” som var både rolig och sorglig och fyndig! ”Att angöra en brygga”, liksom "Sunes sommar" – svenska höjdare! Och…
Nej, nu fick de faktiskt inte plats den här gången.

Men kanske hör de hemma på din lista? Skriv en kommentar och tipsa om du lägger ut en egen tio-filmer-man-måste-se på din blogg!

Copyright Klimakteriehäxan

Degenererad cineast

Se där vad jag är.
En degenererad cineast. Visst låter det förskräckligt? Som ett allvarligt sjukdomstillstånd?
Jo, rätt så illa ställt är det, det tycker jag nog.

Förr i världen var jag en sann och hängiven filmvän. Sprang på bio stup i kvarten, såg såväl svenskt som utländskt, hängde med i trenderna, kände igen skådespelare från när och fjärran, hade åsikter om foto, ljus, klipp, regi, manus och agerandet inför kameran. Uttalade mig med viss tvärsäkerthet – jag hade ju ändå sett det mesta, kunde jämföra, bildade ständigt nya åsikter om bioutbudet.

Minns till exempel när den tjeckiska vågen kom, med Milos Forman som ett affischnamn, långt före hans version av ”Hair”. Eller hur tagen jag var av Antonioni – tänk, Monica Vitti i ”Den röda öknen”! Eller ”Blow Up”! Woody Allen tände jag tidigt på. Fellini, självklart. Bergman, fast jag tyckte inte att jag hängde med i alla svängar. Peter Fonda – en karl att drömma om! ”En man och en kvinna” såg jag säkert fem gånger, ”Bonnie and Clyde” blev en evig favorit. Så där fortsatte det i åratal.

Men en dag händer något. Bio blir plötsligt något svåråtkomligt.
Man har fått barn. Och film – som ÄR bäst på bio – omvandlas till en del av teve-utbudet, inte en egen aktivitet att uppsöka. Dessutom ofta avbruten av reklam, eller blöjbyten, eller utryckning till köket, eller något liknande.
Hur gärna man än vill fortsätta följa det som händer i filmbranschen blir det en omöjlighet. Cineasten blir snabbt en föredetting, åsikterna föråldrade, stjärnorna nya.

Visst, nu när ungarna i åratal själva fått gå på barnförbjudet borde situationen ha ändrats igen. Önskar att jag kunde påstå att jag är tillbaka i gamla spår, eftersom jag tyckte att film var så roligt.
Men inte. Snudd på omöjligt att komma iväg på bio är det. Jag läser annonser och recensioner, gör mentala listor över filmer som måste ses – och sedan tar det slut. Ser möjligen om en bit av någon gammal feel-good-rulle som jag råkar zappa in i.

Nu är det dags för filmgala igen. 2007 års guldbaggar ska delas ut ikväll på ännu en intern branschfest, direktsänd i teve. Det finns inte mindre än trettio svenska filmer från förra året att fördela alla baggar mellan. I år får dessutom publiken säga sitt genom att rösta fram ”Publikens Pris”.
Nå, vilken (av tre utvalda kandidater) ska jag då rösta på?
Svaret är enkelt: ingen. Har ingen åsikt alls.

För hur många av fjolårets svenska filmer har jag sett? Jo, noga räknat, EN. ”Svarta nejlikan” heter den, och den var inte ens bra – åtminstone inte på sjuföreställningen, som Povel Ramel sa när han var grabben som försökte ställa sig in hos en tjej i en Knäppupp-revy. Jag saknar ju jämförelsematerial, av skäl jag just nämnt, så jag ska väl vara lite försiktig...
Därmed får saken anses bevisad: jag är en degenererad cineast.

Detta fick också bli den första av sju sanningar som Snigel avkrävt mig i en utmaning bloggare emellan och som ni ser mitt svar på här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer inför kvällens direktsända filmgala i SvD och i DN.

Utmanad: Säg sju sanningar

Snigel har avkrävt mig sju sanningar om mig själv i en utmaning bloggare emellan.
Ack ja – vad kan ni vilja veta om Klimakteriehäxan? Om ni brukar titta in här på bloggen vet ni redan en massa...
Tja, vi gör ett försök.

Alltså : Sju sanningar om mig.
1. Jag gillar att gå på bio, men är en avdankad filmvän som inte längre hänger med alls. Vilket ni kan läsa mer om här ovanför i min blogg.
2. Jag gillar hundar – och hundar brukar gilla mig.
3. Jag älskar god mat, men har ett problem jag delar med många: den fastnar lätt på mig.
4. Jag är snabb, i ord, tanke och handling. Ibland för snabb.
5. Jag är fåfäng – mer än som kan anses lämpligt, för folk i min ålder…
6. Jag har för många handväskor – inte minst röda – men vill inte skiljas från någon.
7. Jag har för många skor – inte minst röda – men vill inte skiljas från ett enda par.

Och så skickar jag enligt reglerna utmaningen vidare – till sju tjejer:
Hedgehog in a storm
Humlan
Londongirl
Cornelia
Hannele
Supermamman
Åsiktskanonen

UPPDATERING: Hedgehog, Cornelia, Hannele, Supermamman och Åsiktskanonen har antagit utmaningen hittills!

Reglerna ser ut så här:
Länka till den som utmanat dig.
Berätta sju sanningar om dig själv.
Länka och utmana sju stycken i slutet av ditt inlägg.
Lämna ett meddelande till den du utmanat.

Tidningspärlor

Två pärlor av helt olika sort stannar kvar i minnet efter läsningen av dagens morgontidningar. Klimakteriehäxans stadiga läsekrets vet, att jag skrivit en hel del om vad man kan hinna uppleva på en vecka i Beijing som förstagångsbesökare (klicka på etiketten "Kina" så kommer du direkt till de bloggposterna, en hel del att läsa!). Men det som SvD-medarbetaren Ola Wong rapporterar om, det var inget jag snappade upp.

Det visar sig att det också i Kina numera är status för framgångsrika män att ha en ”andra hustru”, en ung och klädsam älskarinna att visa upp i lämpliga sammanhang. För all del ingen ny uppfinning i världshistorien, ”sugar daddies” är en välkänd internationell företeelse.

Men när den bedragna hustrun i direktsänd teve kliver fram och tar tag i saken blir det en annan historia. Maken hade nog hellre mött det klassiska kinesiska straffet ”död genom tusen snitt”, tror artikelförfattaren. Och som extra krydda visar det sig att båda parterna är kända programledare i teve i Kina… en äkta dokusåpa!
Läs hela historien här!

Och sedan är det den oförliknelige Assar, tecknad i DN av Ulf Lundkvist, som fastnar. I dagens ruta befinner vi oss i ett klassrum, med Fröken och en elev.
-För hundra år sedan fanns det både björn och varg här i socknen! säger lärarinnan.
Eleven:
-Då var väl Fröken rädd?

Sex sätt att upprätthålla galenskapen i livet

Visst är det bra med lite tok i vardagen? Lite lagom respektlöst sisådär… kanske ett och annat practical joke… ögonbrynshöjare som övergår i fnissframkallare…
Jag har just hittat en lista med tips om hur man upprätthåller galenskapen i livet.

1) Sitt i din parkerade bil med solglasögon på. Peka på förbipasserande med en hårtork. Se om de saktar in.
2) Sök dig själv via växeln. Försök INTE förställa din röst.
3) Varje gång någon ber dig göra något, fråga om de vill ha pommes frites till det?
4) Ställ sophinken på skrivbordet med en lapp med texten: Inkorg.
5) I minnesfältet på alla dina inbetalda räkningar skriv: För sexuella tjänster.
6) När pengarna kommer ut ur bankomaten, skrik "Jag vann!", "Jag vann!" "Tredje gången denna vecka!!!"

Hämtat från bloggen Förvirrad gnu – vars lista på förslag till galenskaper är längre. Du kan se hela här!
Frågan är nu bara: Vem vågar försöka?

Bokfemma i stormens öga

Fönsterrutorna skallrar. Trädkronorna far fram och tillbaka, fåglarna verkar ha infört flygförbud. Inga flanörer vandrar längs Årstaviken, himlen är kompakt grå och den som måste ut tar sats och springer genom byarna till busshållplats eller bildörr.

Men sitter man stilla med vänster fot i högläge befinner man sig i stormens öga – platsen där lugnet råder, platsen dit inga vindar når.
Det är helt enkelt så, att det är perfekt sjukskrivningsväder som råder. Man behöver inte tycka synd om oss som ordinerats vila och stillhet, vare sig anledningen är en rejäl förkylning eller en liten fotoperation.
Och få saker passar bättre än böcker.

Veckans bokfemma, som vanligt påbjuden av Malin, har ”senaste” som ledord. Här kommer min, i elfte timmen men ändå:

1 och 2. “On Chesil Beach” av Ian McEwan. Den bok jag senast läst ut Dessutom den jag senast köpt, så det blev en dubbelträff på den! Inhandlad i London, där WH Smith varje vecka har en pocket till halva priset. Bara att slå till. Och det här är faktiskt en riktigt originell roman, värd att rekommendera. Handlar om en bröllopsnatt som knappast liknar andra.
3. ”Luftslottet som sprängdes” av Stieg Larsson. Min senast påbörjade. Hade sparat tredje och sista delen i Millennium-serien tills jag visste att tid fanns. Det är en sidvändare, precis som de två första delarna, har bara upplösningen kvar!
4. ”Om boxning” av Joyce Carol Oates. Den bok jag senast blivit påmind om som lämplig kandidat för omläsning. Den kom upp i teve häromdagen, jag har haft den i hyllan sedan den var ny, men minns den inte särskilt väl. Men Oates, som jag uppskattar rent generellt, och jag är båda fascinerade av boxning, så det är bara att plocka fram den igen.
5. ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson är den bok jag senast köpt och gett bort. Räknar iskallt med att få låna den, snart…

När kommer champagne i bag-in-box?

Försäljningen av champagne i Sverige har ökat igen.
Den här gången med hela 25 procent.
Det är bara att gratulera vinimportfirmorna, Systembolaget och några sådana intressenter, för all del, men framför allt vindrickarna, som sett till att försäkra sig om några gyllene stunder i livet.
Man ska ta till vara på glädjeämnena medan man kan, det är en god regel.

Vi som egentligen inte förstår oss på de där ädla dryckerna mer än att vi gärna dricker ett och annat glas då och då, vi borde kanske inte uttala oss i ämnet.
En sak är att kunna skilja på vitt och rött – en annan att identifierna bouqueten av en viss druva och stensäkert slå fast att den mognat i en södersluttning i Toscana.

Just i Toscana klev vi in i en specialbutik för viner för något år sedan. På haltande italienska orienterade vi oss bland flaskorna så gott det gick. Klev ut i sommarsolen med ett par buteljer som kostade mer än de drycker vi någonsin köper här hemma. Men nu handlade det ju om en sorts souvenirer, semesterminnen som skulle förgylla en kulen höst- eller vinterdag uppe i kalla Norden.

Sedan gick vi och vände på en sådan där flaska lite då och då. Passade den till fredagens lilla köttbit? Nej, det skulle nog ha varit oxfilé. Till pasta med tilltugg? Inte fint nog. Så där höll det på tills vi en vacker dag gjorde slag i saken, utan särskilt tjusig meny. Men gott var det.
Samma väg gick presentflaskan i 260-kronorsklassen. Ett Amarone-vin som kännarna höjt till alla skyar.
Vi skulle just hugga in på hämtpizzan när maken föreslog ett glas rött. Och vips, innan jag (som fått flaskan) hann reagera, hade vi Amarone i glasen, droppar långt dyrare än själva huvudrätten, helt oplanerat..

Men i själva verket är det nog så man ska göra, det har jag inhämtat från en riktig expert, sommelier och vinsamlare.
Ett riktigt gott vin kan förgylla vilken måndag- eller torsdagskväll som helst, det är hans tes. Och då ska man veta att han äger flaskor som stigit i värde undan för undan och numera skulle kunna säljas för tusentals kronor. Fast han minns vad han en gång betalade – och njuter i fulla drag, som vore det ett fyndköp förpackat i låda.
Bara att ta efter. Och framstå som en riktig vinkännare.

Fast champagnen, den låter sig inte distribueras som bag-in-box. Än. Där har produktutvecklarna något att ta tag i.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens citat

Här ett budskap från Anna Larsson, ofta läsvärd krönikör i Svenska Dagbladet. Så här skriver hon i dagens tidning under rubriken "Kom igen brudar - vägra vara snygga". Jo för all del, det är en ju en uppmaning somliga av oss har relativt lätt att leva upp till... Men hur det än är med den saken tycker jag att hennes kolumn är jättebra.
Här citatet:
"Okej tjejer, jag har dåliga nyheter. Ni kommer att få både rynkor och celluliter, era rumpor kommer att närma sig jordens mittpunkt och ni kommer aldrig att bli size zero. Hur många burkar av Boots superkräm No 7 ni än köper och hur mycket nervgift och Restylane ni än sprutar in. .../...
Ändå är nästan alla jag känner vackra. Folk man gillar har en tendens att bli det, alldeles oavsett runda magar och ett och annat ålderstecken. Skönhet sitter inte bara i slät hud och regelbundna ansiktsdrag. Den lurar också bakom ett kluckande skratt, en kvicktänkt skalle och omtänksamt sätt. .../...
Kom igen brudar. Upp till kamp. Vägra vara snygg. You’re worth it!"
Ja, där fiok vi något att fundera på, kanske?

Läs hela krönikan här!

Rapport från en konvalescent

Sitta still och ha foten högt.
Det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är konvalescent.
Nej, jag klagar inte. Är naturligtvis glad och tacksam över att så småningom kunna gå obehindrat igen, utan knölar som ömmar och är i vägen i skorna.
Men det är inte det samma som att det är problemfritt, det här stugsittarlivet.

Eftersom jag inte rör mig förbrukar jag ingen energi.
Hur kan jag då bli hungrig, regelbundet som ett dibarn? Och inte bara lite småsugen så där, utan UTSVULTEN?
Det är nästan så att jag är mer intresserad av mat än annars. I brist på stimulans, liksom. För sjuk är jag ju inte, bara belagd med rörelseförbud.

Då ska man veta att jag har inte bara tv och radio, dagstidningar med sudoku och korsord, utan också snälla människor som ringer och pratar bort en stund. Travar med olästa böcker att ta till dessutom.
Kalorifritt alltihop.
Och så sitter jag här och längtar efter semlor och choklad och lite sega råttor i blandade färger, och varför inte en påse Polly eller lite engelsk lakritskonfekt?

Jag ska vara still i sex veckor, kan inte räkna med att röra mig alldeles som vanligt förrän efter åtta.
Får plötsligt insikt i hur det kan komma sig att somliga medlemmar i vår familj alltid har en tjock tröja på sig, medan jag far omkring småsvettig i en t-tröja.
Nu har även jag letat fram en ullkofta.

Vi som sitter still behöver det, medan vi drömmer om och längtar efter godis.
Samt undrar om vågen ska stanna över eller under 100-kilosstrecket när det blir OK att röra på påkarna igen.
Huvva.

Copyright Klimakteriehäxan

En ström av beröm: You Make My Day!

-Blogg? Vem i himlens namn kan vara intresserad av att läsa sånt? En massa skit som läggs ut på nätet, till ingen nytta!
Kommentaren fälldes i förbifarten av en kollega, en (av få) som inte skaffat dator hemma, en som på det hela taget är ganska främmande för Internets egenskaper, möjligheter och fällor.

När hennes replik hade klingat ut knep jag visligen ihop läpparna.
Inte läge att avslöja att jag i flera år tillhör den där kretsen som ”skriver en massa skit" och publicerar utan skyddsnät.
Men det var förstås inte en kommentar jag brydde mig om. Det är betydligt roligare med de synpunkter man får här i kommentarsspalten eller via mail, eller ibland muntligt. Och de flesta är ju faktiskt snälla, även om man inte förtjänar det alla gånger.

Nu finns plötsligt ännu ett sätt att kommentera en blogg.
Man kan dela ut ”You Make My Day Award”. Och jag har fått den! Av Hannele på Hisingen, tack snälla!
Tanken är att man själv sedan pekar på tio bloggare som gör stunderna vid datorn roligare.
Jag börjar raskt med att returnera berömmet till just Hannele, kvinnan i paradiset med den rosa vattenkannehandväskan och den hejdlösa heminredningslustan, bloggkompisen som definitivt ”made my day” genom att så tydligt peka åt mitt håll.

En annan bloggarsyster som härmed premieras för flit såväl vid tangentbordet och med kameran som vid symaskin och med stickor är Bloggblad. Vi har en hel del gemensamt, hon och jag, fast jag misstänker att hon sjunger betydligt bättre…
Malin hör hemma på min lista för sitt stretande med Bokfemman. Jag hänger inte på alla veckor, men gillar idén (och böcker) och beundrar uthålligheten.
Bland rosor och tistlar platsar här tack vare så vackra foton att jag blir blek av avund. Så god vän med min lilla digitalkamera blir jag aldrig!
Risken finns skrivs av en stockholmare, verksam i skolvärlden. Han är en av många medbloggare som blivit en vana och en vän, känns det som, fast jag inte har en susning om vem han är irl.

En bloggare som jag däremot vet namnet på är journalisten Per Enerud, som under vinjetten Prat bjuder på en blandad, men alltid läsvärd, kompott: om katter, mörker, storpolitik och allt möjligt.
Vi tar en man till: Maleandro, svensk som bor i Spanien och lever ett liv mycket långt från mitt.
Pumans dotter hör hemma på min lista. Vi delar intresset för Latinamerika, hon är ofta på resande fot och jag följer henne i datorn, i brist på egna resor.
Cornelias blogg har jag hälsat på under lång tid. Gör det du också!
Nejma i Marocko hamnar här eftersom hon är starten till Ordlös Onsdag i svensk tappning. Den vägen kan man få se mycket både kul och vackert, från jordens olika hörn, samtidigt som man får en doft av svensk-marockansk vardag.

Oj. Där blev listan full. Inga fler hamnar i strålkastarljuset denna gång.
Men har man tid, så finns de där, de läsvärda, upplysande, roliga, underhållande, kluriga bloggarna. De är MÅNGA!
Och som tur är finns det folk som, faktiskt, tycker det är värt besväret. Vad än min kollega må tycka.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du dela ut "You Make My Day Award"?
Så här lyder "bruksanvisningen":
"Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!"