Våga vägra våg – eller döp åtminstone om den!

Våg.
Smaka på ordet. Hur känns det? Salt eller sött? Bra eller obehagligt?

Det är inte klokt att ”våg” ena stunden kan betyda en skönhetsupplevelse, ett musikliknande och rogivande ljud och en närhet till naturen. För att i nästa sekund framkalla ångest, envetet obehag som biter sig fast i sinnet och kan förstöra hela dagar, ja kanske rent av veckor och månader, i värsta fall ett helt liv.

Ibland utsätts misstänkta brottslingar, framför allt i USA, för test i lögndetektorer. Utslagen är inte helt tillförlitliga, men åberopas då och då.
För misstänkta tjockisar, folk som har mer intresse för intag av energi än användande av den, kan lögndetektorn kallas våg.
Utslagen är för all del inte helt tillförlitliga, men åberopas ändå – inte minst därför att även om ingångsvikten man noterar är felaktig, så blir i alla fall eventuella upp- och nedgångar tydliga.

Där jag brukar gympa har man satt in en fin och dyr våg som påstås vara väldigt exakt. Själv väger jag alltid minst två kilo mer på den än på min lilla badrumsvåg här hemma. Men ingen av dem är jag särskilt god vän med. Och jag har inte närmat mig någon av dem på länge. Misstänker att amatören i badrummet kan ha kommit ikapp proffskompisen, tänk om den rent av gått om?

Sanningen söker man som bekant inte alltid, framför allt inte när man misstänker att den inte är riktigt vad man vill höra. Rättare sagt är man rätt så tvärsäker på att än en gång tvingas konstatera, att man är för kort för sin vikt
Därför vägrar man väga sig på den där eländiga vågen.
Visst, det finns hurtiga hälsoprofeter som uppmanar sina adepter att vägra våg och mäta sig med måttband i stället.
Det är dock ingen som helst garanti för att man blir gladare.

Men man skulle kunna låta ordet våg bara få en enda betydelse: den där behagliga, naturnära, sommar- och semesterkluckande naturföreteelsen.
Och så kallar vi den där andra för lögndetektorns brorsa: SANNINGSMASKINEN.
Det väger ju minst lika tungt, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan