Tio filmer man måste se

Sissela Kyle inledde Guldbaggegalan med konstaterandet att teve-serien "Ordförande Persson" tydligen blivit långfilm, med titeln ”Underbar och älskad av alla” och fick kvällens första skratt.
Medan branschen firar sina guldbaggar och smuttar champagne på sin firmafest sitter jag och tänker på hur många fantastiska filmer som faktiskt gjorts. Filmer som aldrig borde få bli bortglömda, oavsett baggar, trender, -ismer och dogmer.

Jag har ju redan förklarat att jag har noll koll på senare års biounderhållning. Men det finns filmer som jag tycker alla borde se, ”måsten” även för den som inte vill kvalificera sig för cineast-etiketten (ordet ”cineast” är ett gifte mellan ”cinema” och ”entusiast” som någon åstadkom i Frankrike på 60-talet, förresten).
Här är mina tio måste-rullar, alla filmer från förr:

”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Går att se hur många gånger som helst. Det här är Kärleksfilmen med stort K.

”Fanny och Alexander” av Ingmar Bergman, med varenda svensk skådespelare värd namnet i rollistan. Julstämning, hopp i halmen, nubbar och fjärtar samt en vedervärdig biskop, för att peka på några beståndsdelar.

”Gökboet” – Milos Formans tolkning av romanen med samma namn. Jack Nicholson i särklass, med massor av andra lysande skådespelarinsatser, på psyket.

”Vägvisaren” av Akira Kurosawa. I stället för hans svartvita ”De sju samurajerna”, en klassiker som är så gott som sönderälskad och
-analyserad vid det här laget.

”Hemligheter och lögner”. Suverän brittisk vardag med många undertoner och otroligt skådespeleri.

”Annie Hall” – ja, något av Woody Allen måste finnas med, men det är svårt att välja. Här spelar han själv som så ofta, mot Diane Keaton.

”Bonnie & Clyde” – trots att den blir blodigare varje gång man ser den. Faye Dunaway och Warren Beatty i titelrollerna.

”Oh vilket party” med Peter Sellers – för skrattens skull. I hård konkurrens, det måste erkännas, med ”Det våras för sheriffen” och ”Woman in Red”, båda av Mel Brooks.

”Pretty Woman” för hisspojkens skull, för chefen i receptionen, för den snorkiga expediten, för Richard Gere och för Julia Roberts skull. Men framför allt för feel-good-faktorns skull!

”Allt om min mamma” av Pedro Almodovar. Spanskt drama som spänner över vida fält. Hamnar på min lista bland annat för tårarnas skull, de är nämligen omöjliga att komma undan.

Och så när min lista just är klar poppar rader av andra filmer, andra idoler upp. Den ryska "Brända av solen" från tidigt 90-tal. Råkade hamna i starten av den i någon teve-kanal, det gick absolut inte att stänga av! Här saknas ju också Marcello Mastroianni! Borde inte Gudfadern stå med? Danska ”Festen” var ju fenomenal! Walther Matthau och Jack Lemmon har duellerat på vita duken i olika sammanhang, nog borde de finnas med? Chaplin?! Och ”The Full Monty” som var både rolig och sorglig och fyndig! ”Att angöra en brygga”, liksom "Sunes sommar" – svenska höjdare! Och…
Nej, nu fick de faktiskt inte plats den här gången.

Men kanske hör de hemma på din lista? Skriv en kommentar och tipsa om du lägger ut en egen tio-filmer-man-måste-se på din blogg!

Copyright Klimakteriehäxan