Jag skulle också vilja bli hängd!

Vårsalongen öppnades vid lunchtid igår. Antagligen har kön ringlat lång till Liljevalchs entré i dag. Inget varumärke är väl lika inarbetat i konstvärlden som just Vårsalongen i Stockholm, ett tecken på att ljusnande tider är i annalkande, även om vi fortfarande befinner oss i januari.
Och för dem som lyckats uppnå målet att bli hängd där är det en lyckans dag.

Fyra personer, så kallade experter, sitter i juryn som väljer ut vad allmänheten ska få ta del av, traditionellt och nytänkt i olika uttryckssätt och -former.
Massor av optimistiska kreatörer skickar in sina alster – både amatörer och erkända proffs – och hoppas sedan frenetiskt på att just deras tavla/skulptur/installation ska finna nåd inför de där granskande, kritiska ögonen.
Många av dem har naturligtvis inte en aning om hur blixtsnabbt domen faller. Men en gång fick man i ett teve-reportage faktiskt se hur det gick till.

Kameran fanns bakom juryn, såg samma sak som de.
Verk efter verk bars fram. Varje pryl fanns i fokus i kanske ett par sekunder, om ens det. Tempot var skyhögt. Jurymedlemmarna nickade eller skakade på huvudet. Det där ögonblicket betydde ”ja” eller ”nej” – i själva verket skillnaden mellan stor sorg eller himlastormande lycka.
Men ingen andra chans, inget backande, ingen tvekan.

Nog för att vi är många som kan yttra oss både snabbt och tvärsäkert om både det ena och det andra.
Men konstverk borde väl få chansen i lite mer än någon sekund, åtminstone när så mycket prestige och ångest står på spel?
Nej, det är omöjligt. Alldeles för många ställer sitt hopp till Vårsalongen, jobbet att välja ut föremål som ska exponeras tar lång tid ändå, förstår man. Och det faktum att alla insända verk bedöms anonymt ska garantera rättvisa.

Hur frustrerande det kan vara att ens verk inte får den uppskattning man tycker de förtjänar har jag en gång upplevt på nära håll. En god vän ställde ut på ett galleri, men när utställningstiden var slut hade han sålt bara ett par stycken tavlor. Han dränkte sorgen i alkohol, och när han var ordentligt berusad fattade han sitt beslut: han tog en kniv och skar stora revor i sina dukar, en efter en. Det gick inte att hejda.
-Kan Fontana så kan väl jag, sa han.

Inför årets utställning hade över 1500 personer lämnat in sina alster. 101 av dem finns nu med som utställare, med tillsammans 214 olika konstverk. En del i storformat, annat i mer hanterlig storlek. Somligt verkar väldigt fantasifullt, annat mindre överraskande. Och ett och annat blir frågetecken i kanten, frågetecken som aldrig kan rätas ut, eftersom själva frågan är ”Vad är konst – egentligen?”

Mer än en gång har jag tänkt att tänk om… tänk om man skulle… men det har aldrig blivit mer än en liten tanke. Fast jag har lust. Och massor av idéer till skapelser: i textil till exempel. Eller foto. I ett inspirerat ögonblick har jag köpt speciellt akvarellpapper. Jag har fina oljekritor. Ingen materielbrist, alltså. Så jag kan bara skylla på lättja. Samt möjligen på feghet.

För det är inget för fegisar att kånka iväg till Liljevalchs med det där storverket man vill ha med på Vårsalongen. Lite som ett lotteri, men ändå med en personlig insats, en kombination av heder, ära, hjärta och smärta.
Men jag skulle ju också gärna bli hängd.
Om jag bara hade åstadkommit det där Verket. Som skulle slå juryn och de 35 000 besökarna på Vårsalongen med häpnad.

Copyright Klimakteriehäxan

FOTNOT: Lucio Fontana, italiensk konstnär född i Argentina, död 1968, berömd för enfärgade dukar som han snittade upp. En blå tavla med fyra revor i har sålts på Bukowskis för 3,5 miljon kronor...