måndag, januari 21, 2008

Degenererad cineast

Se där vad jag är.
En degenererad cineast. Visst låter det förskräckligt? Som ett allvarligt sjukdomstillstånd?
Jo, rätt så illa ställt är det, det tycker jag nog.

Förr i världen var jag en sann och hängiven filmvän. Sprang på bio stup i kvarten, såg såväl svenskt som utländskt, hängde med i trenderna, kände igen skådespelare från när och fjärran, hade åsikter om foto, ljus, klipp, regi, manus och agerandet inför kameran. Uttalade mig med viss tvärsäkerthet – jag hade ju ändå sett det mesta, kunde jämföra, bildade ständigt nya åsikter om bioutbudet.

Minns till exempel när den tjeckiska vågen kom, med Milos Forman som ett affischnamn, långt före hans version av ”Hair”. Eller hur tagen jag var av Antonioni – tänk, Monica Vitti i ”Den röda öknen”! Eller ”Blow Up”! Woody Allen tände jag tidigt på. Fellini, självklart. Bergman, fast jag tyckte inte att jag hängde med i alla svängar. Peter Fonda – en karl att drömma om! ”En man och en kvinna” såg jag säkert fem gånger, ”Bonnie and Clyde” blev en evig favorit. Så där fortsatte det i åratal.

Men en dag händer något. Bio blir plötsligt något svåråtkomligt.
Man har fått barn. Och film – som ÄR bäst på bio – omvandlas till en del av teve-utbudet, inte en egen aktivitet att uppsöka. Dessutom ofta avbruten av reklam, eller blöjbyten, eller utryckning till köket, eller något liknande.
Hur gärna man än vill fortsätta följa det som händer i filmbranschen blir det en omöjlighet. Cineasten blir snabbt en föredetting, åsikterna föråldrade, stjärnorna nya.

Visst, nu när ungarna i åratal själva fått gå på barnförbjudet borde situationen ha ändrats igen. Önskar att jag kunde påstå att jag är tillbaka i gamla spår, eftersom jag tyckte att film var så roligt.
Men inte. Snudd på omöjligt att komma iväg på bio är det. Jag läser annonser och recensioner, gör mentala listor över filmer som måste ses – och sedan tar det slut. Ser möjligen om en bit av någon gammal feel-good-rulle som jag råkar zappa in i.

Nu är det dags för filmgala igen. 2007 års guldbaggar ska delas ut ikväll på ännu en intern branschfest, direktsänd i teve. Det finns inte mindre än trettio svenska filmer från förra året att fördela alla baggar mellan. I år får dessutom publiken säga sitt genom att rösta fram ”Publikens Pris”.
Nå, vilken (av tre utvalda kandidater) ska jag då rösta på?
Svaret är enkelt: ingen. Har ingen åsikt alls.

För hur många av fjolårets svenska filmer har jag sett? Jo, noga räknat, EN. ”Svarta nejlikan” heter den, och den var inte ens bra – åtminstone inte på sjuföreställningen, som Povel Ramel sa när han var grabben som försökte ställa sig in hos en tjej i en Knäppupp-revy. Jag saknar ju jämförelsematerial, av skäl jag just nämnt, så jag ska väl vara lite försiktig...
Därmed får saken anses bevisad: jag är en degenererad cineast.

Detta fick också bli den första av sju sanningar som Snigel avkrävt mig i en utmaning bloggare emellan och som ni ser mitt svar på här nedanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer inför kvällens direktsända filmgala i SvD och i DN.

2 kommentarer:

  1. Anonym11:45 fm

    Så bra skrivet och så sant. Jag sällar mig till din skara och då har jag inte ens barn att skylla på och dessutom var det mitt jobb (jag var scripta på ett filmbolag för ett trettiotal år sen)och brukade ha stenkoll på hela genren. Skäms, men bara litet.

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  2. maken och tantvännerna släper ut mej ibland :)

    SvaraRadera