fredag, januari 25, 2008

Jo tack, jag mår bra!

Här sitter jag med min fot i paket, beordrad stillhet och högläge, och kan inte annat. Snälla människor hör av sig och undrar, med mycket vänlighet och stort medlidande i rösten, hur jag mår? Har till och med fått blommor - och pocketogram, det visste jag inte ens att det fanns!

Sanningen är den att jag mår oförskämt bra på denna min, såvitt jag kan minnas, allra första sjukskrivning (bortsett från en och annan frånvarodag på grund av förkylning under åren, förstås).
Det är ovant men alls inte obehagligt att bli lite uppassad. Och märk väl, jag har inte tråkigt - inte än i alla fall, ska jag kanske lägga till för säkerhets skull.

Jag ser teve-program jag inte visste existerade, jag surfar på nätet utan att titta på klockan, jag löser sudoku utan hämningar, jag läser mindre än jag trodde – och somnar ofelbart när jag sätter in öronproppar för att lyssna på den enda cd-bok jag har ohörd. Lägg därtill spännande skidskytte och EM i handboll!

-Måste du ligga i sängen hela tiden? undrar någon ängsligt.
Nej då, jag klär på mig och byter sittplats. Från säng till soffa till fåtölj till annan stol, vid behov med pall för foten vid min sida. Sittande vid köksbordet har jag till och med deltagit i matlagningen, skurit sallad och sådant.

I grund och botten tycker jag det är helt ofattbart att man för två veckor sedan var inne och sågade i min fot. Att jag, just hopspikad igen, på egna ben gick ut till taxin och åkte hem. Att jag inte oavbrutet sedan dess har knaprat smärtstillande som vore det Marabou Schweizernöt. (I själva verket har foten inte krävt ens en Alvedon sedan dag två.) För folk hade verkligen varnat mig: jag skulle ha jätteont, ganska länge. Så jag var beredd på att lida, klädsamt blek men tålig, ungefär. Lite Kameliadamen-lik, fast utan att dö på slutet förstås.

På måndag ska stygnen bort och nytt bandage på, för två nya veckor i stillsamhet och högläge.
Men nu vet ni: man behöver inte tycka synd om mig. Jag är privilegierad. Det gör inte ont, jag kommer snart att ha en nästan ny fot. Bara att tacka och ta emot.
Samt läge att sända en medlidandets tanke till dem som faktiskt är sjuka på riktigt. Och som kanske inte alltid har någon som passar upp, som bryr sig, som kommer ihåg?
Dem är det synd om. På riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Tack för dina lyckönskningar!
    Och jag förstår dig precis - jag som nyligen haltat runt strakbent. Jämfört med folk det verkligen är synd om, är det inte ett dugg att sitta och njuta och ta igen sig utan att svälta eller frysa.

    Då är det värre med magsjuka eller - ännu värre: förkylning, som tar ner en helt i flera veckor.
    (Bortsett från Riktiga Sjukdomar förstås.)

    SvaraRadera
  2. Man kan behöva vänlighet och varma tankar även om man bara är sjuk "på låtsas". :)
    Hoppas att du kryar på dig snart!

    SvaraRadera
  3. Du är säkert värd all uppmärksamhet så sug i´re!

    SvaraRadera
  4. Tack, ni är allt bra snälla!!!

    SvaraRadera
  5. Såg Sveriges match om 5-6 plats och kom att tänka på dig. Snacka om att de hållit oss så på halster match efter match men nu är vi ä-n-t-l-i-g-e-n i VM!

    SvaraRadera
  6. Hu ja. Helt utmattad blev jag av den matchen!!! Evig tur att det slutade med seger, inte sant?!?

    SvaraRadera