Pennstafetten

Ett av vardagens stora mysterier stavas p-e-n-n-o-r.
Fenomenet omges av en rad frågor: var kommer de ifrån, allihop? Varför fungerar de så sällan när man bäst behöver dem?
Och framför allt: vart tar de vägen?

Man står där och ska bara skriva upp ett litet telefonnummer eller en portkod eller något annat. Har absolut penna – i fickan, eller i handväskan, vanligtvis.
Men hittar man den?
Nej.
Medan man frenetiskt far runt med fingrarna i alla skrymslen och sekunderna tickar stiger irritationen: jag hade ju inte bara en, jag hade ju flera – och nu – INGEN! Hur går det till?

Jag har ett par ”pennburkar” som står vid min arbetsplats. De är välfyllda. Där finns en cocktail av företagsnamn, hotell-logotyper, reklamramsor – alla på var sin pennmodell. Samtliga billiga, men huvudsakligen fungerande, i alla fall när de är nya.
Penna, det är något man får både här och där.
Men det är också något vi snor både här och där.

Inget stöldgods kan vara vanligare än en enkel kulspetspenna. Du lånar en, när du tvingats ge upp den där förtvivlade jakten på din egen. Och när du skrivit det du skulle stoppar du raskt undan pennan i stället för att ge den tillbaka. Ytterst få kommer på att be om sin penna i retur. Undantaget är de där finsmakarna som bara använder sig av dyra märkespennor – men så blir de också fullständigt förtvivlade när deras lyx-Parker eller Montblanc trots alla försiktighetsåtgärder visar sig ha fått fötter, tanklöst slunkit ner i en ficka som vilken simpel Bic som helst.

Nu har jag gjort en storsatsning medan året är ungt: jag har gått igenom samtliga mina pennor för att se vilka som bör få vara kvar och vilka som ska kastas. Bläck torkar, det känner vi ju till. Fast jag måste medge att jag blir rätt förvånad när det visar sig att ett icke föraktligt antal pennor bara delvis finns kvar. Hur kan halva pennor bara försvinna? Här sitter jag med en liten hög av lösa små stålfjädrar, plasthättor och metalltungor som alldeles uppenbart har ingått i ett helt skrivdon.

Rensningen gör mitt pennlager betydligt mindre. Dessutom kan man nu skriva med samtliga. Men inte kommer det att hjälpa.
Strax står jag där igen och gräver utan att hitta en endaste liten pennstump.
För den jag nyss vet att jag hade, den har någon lånat. Och stoppat på sig.
Enda trösten är att han eller hon inom kort inte heller kommer att hitta en penna när den behövs.

Man borde kanske tänka om och kalla dessa ting inte för bara pennor, utan för stafettpennor.
Ur hand, i hand, i en stafett utan målsnöre.
Och mysteriet får aldrig en riktig lösning.

Copyright Klimakteriehäxan