Att återse Spice Girls

Alltihop började dagen före julafton.
-Mamma, nu vet jag verkligen vad jag önskar mig i julklapp, sa Dottern med sin mest bevekande röst.
-Jojo, så dags nu, suckade jag, som hade jagat ihop somligt från önskelistan och dessutom gjort några fria satsningar, sådana som hamnar i byteskön på annandagen.

Det visade sig att hon närde en stekhet dröm om att återse Spice Girls. Hela hösten har hon följt dokusåpan om kryddtjejernas återförening, det hade jag visserligen märkt. Och för tio år sedan bevistade vi ju tillsammans den historiska konserten i Globen, den som var den sista innan gruppen upplöstes.
Men jag trodde nog ändå att Spice Girls var ett avslutat kapitel.

Nu hade hon gjort research. Det fanns gott om biljetter till O2 Arena, i Londons Millennium Dome. Med Ryanair kunde man flyga för 500 kronor. Sedan var det det där med hotellet, som jag hävdade att man behövde. Hon skruvade på sig. Där fanns ingenting att hämta hur flitigt hon än googlat, bara jättedyrt var än man hamnade.
-Glöm alltihop, sa jag.
Och trodde att hon gjorde det.

Men så lätt går inte drömmar över. En dag ropade hon in mig till datorn där hon satt. Hon visade mig en bit på Youtube.
”Mama, I love you” sjöng Spice Girls. Jovisst, i Globen den där gången – när mammorna utgjorde snart sagt halva publiken – fick vi alla lite extra känsla för de där popbrudarna när de från scenen förklarade oss sin oreserverade kärlek. Och det mindes ju Dottern, förstås.
Fast jag stod på mig. För dyrt, för tokigt.

Så hade jag en stund över på jobbet i mellandagarna. Kollade, mest på skoj, ett hotell där jag bott tidigare, mindes att jag sett deras helgerbjudanden. Och minsann: där fanns ett riktigt överkomligt extrapris! Jag föll för frestelsen att göra något tillsammans med Dottern, något som hon med största säkerhet skulle komma att minnas som en galen fast jättekul utflykt.
Vi bokade, vi for.

Färden till arenan gick med ett tunnelbanetång med horder av tjejer som skulle till samma ställe som vi. Bredvid oss satt ett gäng från Island, några norskor fanns lite längre bort, vi hörde rader av andra språk – och alla såg innerligt förväntansfulla ut. Det måste helt enkelt ha handlat om flickor som, precis som Dottern, älskade Spice Girls för tio år sedan – och gammal kärlek rostar ju inte så lätt, som bekant.

Jag förväntade mig en så gott som enkönad publik, men där bedrog jag mig. Framför oss satt till exempel ett gäng grabbar i 25-årsåldern som, skulle det visa sig, kunde såväl koreografi som text till de flesta låtarna, både de gamla hittarna och nya.
Det blev fullt på läktarna, folk viftade med sina just inköpta lyktpinnar, bläddrade i program (15 pund!), knaprade pop corn, köpte svindyra souvenirer (huvtröja 50 pund!), drack öl, åt pizza, försökte glittra i kapp med stjärnorna, balanserade i de branta trapporna på höga klackar i kjolar så korta att rena trosor kunde rubriceras som oavvisligt allmänintresse.

När så alltihop drog igång: jätteorkester, enorm scenografi med videoskärmar, tio suveräna dansare, ljuseffekter, rökmoln, folk som åkte upp ur golvet eller sjönk ner igenom det, visste jublet stundtals inga gränser. Och allra mest jublade folk när Victoria ”Posh” Beckham, för dagen brunett igen, vickade på minsta kroppsdel. Jag kom på mig med att undra om det beror på medlidande – med tanke på makens fruntimmershistorier, exil i USA, bristfällig sångröst och lite sådant – men tror att det handlar om någon annan sorts magi.

Som musikalisk upplevelse var det ingen höjdare, det måste jag konstatera. Fast det hade jag nog inte väntat mig heller. Mycket av sången dränktes av det massiva orkesterljudet. Kanske lika så gott.
Tidskriften Time Out skrev i förra veckans nummer att en av få positiva saker som kunde sägas om de återuppståndnas show var att publiken i alla fall slapp solonummer med Posh…

Och det var inte på ”vår” föreställning som silikonkuddarna var på väg ur hennes klänning, så den världshistoriska händelsen missade vi. Dock kan jag avslöja att hon faktiskt har axelband till de där urringningarna – plasten blänker till ibland i strålkastarljuset!

Faktum kvarstår: det var en kul (fast tokig) grej att göra. Dottern var helnöjd (fattas bara!)
Och när det var dags för ”Mama, I love you” fick Sporty, Scary, Baby, Ginger och Posh sällskap av en flickkör. Trettio töser i vita klänningar sjöng för alla oss morsor igen. Det var ju ändå vi som stod för fiolerna, så att säga.
Dottern klappade mig på knät.

Copyright Klimakteriehäxan