Förvånar mig själv med att sitta och titta på finalen (USA-Japan) i damernas fotbolls-VM. Trots att jag är ytterst lite intresserad av just fotboll. Men jag ger Pia Sundhages lag guld redan nu, trots att nästan en halvtimmes speltid återstår. Amerikanskorna tar hem modeklassen: USA har de i särklass snyggaste matchtröjorna som en fotbollsspelande tjej någonsin tagit på sig!
Kanske får de medaljer av guld som accessoar innan kvällen är slut. Modeklassen har de hur som helst vunnit.
Hoppsan, nu gjorde de visst ett mål också! Grattis!
UPPDATERING: Japan vann på straffar. Himla dramatiskt. Men det visste ni ju redan. Tröjguldet har USA kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 17, 2011
lördag, juli 16, 2011
En tjusning för ögat i Veckans fönster
Veckans fönster slår upp på vid gavel igen, för 136:e gången – imponerande, inte sant? Fast just det fönster jag valt att visa är väldigt stängt, för evigt får man anta.PITTORESKT är temaordet som gäller.
Plötsligt kände jag mig osäker på vad ordet egentligen betyder. Min första tanke när jag söker en synonym är något åt det gulliga hållet, prydligt, ren ögonfägnad. Kollar för säkerhets skull och finner att ordets allra första förklaring är ”värd att avbilda” – då så!
”Pittoresk” kommer förstås från franskans ”picturesque” och då betyder det bildskön, målerisk. Den svenska ordboken lägger till ”som tjusar ögat” och ”konstnärligt byggd”.
Och nog tror jag att den som valt att mura igen ett fönster och låta det bli en inramning till en härligt blommande bougainvillea har tänkt på resultatet och funderat i konstnärliga termer innan mursleven kom fram. Det stängda fönstret med sitt färgstarka innehåll finns inne i den lilla staden Anacapri, på Capri. En tjusning för ögat, inte sant? Råkar du ha ett fönster för mycket där hemma är det här kanske en idé att ta efter ...
Hos Susanne hittar du vägen till alla olika sätt att illustrera temaordet den här gången.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 15, 2011
Köksvägen tillbaka till ungdomen
Ung på nytt.
Det är så det känns.
Har jag tagit krumelurpiller? Varit inlagd på restaureringsklinik? Genomgått en metamorfos av något slag över huvud taget?
Nej. Men jag har blivit med ny spis.
När köksmaskiner passerat sin 20-årsdag är det läge att börja fundera om det inte är dags för pensionering. Innan de stänger av sig själva för gott, utan förvarning.
Vår ugn har visat trötthetstecken länge. Gått i strejk när steken bara hunnit bli ljummen, låtit fläkten gå med en ljudvolym som omöjliggjort all konversation vid köksbordet. Hällen har också blivit lite ankommen med åren, även om det inte handlat om åldersrynkor utan snarare lite hack och avskavda kanter, så som det lätt blir när man blir gammal.
Alltså har vi nu investerat i både ugn och häll. Går ju inte att bara satsa på ena halvan i ett par som ska fungera tillsammans, under en ny 20-årsperiod eller så.
Och det blev en så kallad induktionshäll. Vilket lär vara energisnålt, snabbt och utan risk för brännskador. Bra så långt. Men det finns ett aber: mina grytor, kastruller och stekpannor måste följa med de gamla vitvarorna till tippen. Nu kommer bara de kokkärl som klarar ett magnettest att fungera. Bort går traktörpannan i koppar, teflongrytorna, aluminiumkastrullerna, alla de lätta stekpannorna.
I mitt nyss så välfyllda grytskåp finns nu en säger en kastrull, en järngryta, en enda stekpanna och så den gamla trotjänaren, lergrytan från 70-talet. En uppsättning som hämtad direkt från den första egna lyans kokvrå. Inte konstigt då att jag känner mig ung på nytt – eller hur?
Återstår att se om matlagningen kommer att gå åt samma håll, det vill säga att jag står inför en renässans för torskrom, burkravioli och snabbris ... men SÅ ung behöver man kanske inte känna sig, även om man tvingas ta köksvägen?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är så det känns.
Har jag tagit krumelurpiller? Varit inlagd på restaureringsklinik? Genomgått en metamorfos av något slag över huvud taget?
Nej. Men jag har blivit med ny spis.
När köksmaskiner passerat sin 20-årsdag är det läge att börja fundera om det inte är dags för pensionering. Innan de stänger av sig själva för gott, utan förvarning.
Vår ugn har visat trötthetstecken länge. Gått i strejk när steken bara hunnit bli ljummen, låtit fläkten gå med en ljudvolym som omöjliggjort all konversation vid köksbordet. Hällen har också blivit lite ankommen med åren, även om det inte handlat om åldersrynkor utan snarare lite hack och avskavda kanter, så som det lätt blir när man blir gammal. Alltså har vi nu investerat i både ugn och häll. Går ju inte att bara satsa på ena halvan i ett par som ska fungera tillsammans, under en ny 20-årsperiod eller så.
Och det blev en så kallad induktionshäll. Vilket lär vara energisnålt, snabbt och utan risk för brännskador. Bra så långt. Men det finns ett aber: mina grytor, kastruller och stekpannor måste följa med de gamla vitvarorna till tippen. Nu kommer bara de kokkärl som klarar ett magnettest att fungera. Bort går traktörpannan i koppar, teflongrytorna, aluminiumkastrullerna, alla de lätta stekpannorna.
I mitt nyss så välfyllda grytskåp finns nu en säger en kastrull, en järngryta, en enda stekpanna och så den gamla trotjänaren, lergrytan från 70-talet. En uppsättning som hämtad direkt från den första egna lyans kokvrå. Inte konstigt då att jag känner mig ung på nytt – eller hur?
Återstår att se om matlagningen kommer att gå åt samma håll, det vill säga att jag står inför en renässans för torskrom, burkravioli och snabbris ... men SÅ ung behöver man kanske inte känna sig, även om man tvingas ta köksvägen?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 13, 2011
Burkletare - en högst respektabel syssla
Jag satt på bänken på en busshållplats och väntade otåligt på att få se den efterlängtade komma.
Ingenting hände. Eller, det gjorde det naturligtvis: det kom bussar oavbrutet, men inte just den jag ville åka med. Ideligen drogs min blick åt det håll där fordonet skulle dyka upp. Men in i mitt synfält kom någonting helt annat.
En äldre man med stor plastpåse i handen dyker ner i skräpkorgen bredvid hållplatsen. En burkletare.
Det var när mina ögon svepte över honom för kanske fjärde gången som han blev ilsken. Gubben gjorde fingret och sa något, ord jag inte hörde, men minspelet gick inte att feltolka. Varför satt jag där och glodde på honom, han som bara ville dryga ut pensionen med några kronor? Måste jag sitta där och missunna honom, fnysa?
Inte förstod väl han att det var bussen jag tittade efter. Och inte kände jag för att gå bort till mannen, be honom upprepa vad han nyss sagt – bara för att komma med min förklaring.
I själva verket hade jag kunnat säga mycket mer. Som till exempel att jag tycker att det är jättebra att någon bryr sig, tar vara på alla de returförpackningar som slöfockar bara langar, utan minsta samvetskval. Den som gör sig besväret är värd vartenda öre, vilken tur ändå att panten höjdes i fjol!
Egentligen är svenskarna bra på återvinning. Enligt Returpack, företaget som håller i återvinningen, pantade vi i genomsnitt 146 burkar och flaskor per person under 2010. De allra duktigaste återfinns i Strömstad, de sämsta i storstäderna med Stockholm i bottenposition. (Själv vill jag gärna i sammanhanget framhålla, att jag inte är en representativ storstadsbo: jag pantar, oavbrutet. Ta det som självskryt om ni vill!)
Men trots att vi alltså är många duktiga och bär tillbaka 85 procent av petflaskor och läskburkar försvinner svindlande många förpackningar ur retursystemet – en kvarts miljard (fortfarande enligt Returpack). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis direkt sorgligt. Tänk på all plast som hamnar i naturen, på all dyr aluminium som bara får ligga och drälla! Förresten ska du gärna stoppa in den där tyska ölburken eller norska läskflaskan i maskinen. Visserligen får du ingen pant för den i Sverige – men Sjöräddningssällskapet får en tioöring, och det har hittills blivit nästan 650 000 nyttiga kronor!
Nu hoppas man att nio av tio burkar och flaskor ska tas tillvara. Pantamera! är stridsropet och förhoppningen att fler ska göra som gubben vid busshållplatsen: ta till vara det andra så tanklöst slängt. Hoppet står till barn som vill tjäna lite egna fickpengar under sommarlovet. Bäst i fjol blev en tjej som fick ihop 14 000 kronor! I år kan man dessutom vinna en cykel om man pantar riktigt duktigt. Att cykla är som bekant också snällt mot miljön!
Burkletare är helt enkelt värda all respekt. Ser jag den där mannen igen ska jag gå fram och säga det. Pantamera!
Copyright Klimakteriehäxan
Ingenting hände. Eller, det gjorde det naturligtvis: det kom bussar oavbrutet, men inte just den jag ville åka med. Ideligen drogs min blick åt det håll där fordonet skulle dyka upp. Men in i mitt synfält kom någonting helt annat.
En äldre man med stor plastpåse i handen dyker ner i skräpkorgen bredvid hållplatsen. En burkletare.
Det var när mina ögon svepte över honom för kanske fjärde gången som han blev ilsken. Gubben gjorde fingret och sa något, ord jag inte hörde, men minspelet gick inte att feltolka. Varför satt jag där och glodde på honom, han som bara ville dryga ut pensionen med några kronor? Måste jag sitta där och missunna honom, fnysa?
Inte förstod väl han att det var bussen jag tittade efter. Och inte kände jag för att gå bort till mannen, be honom upprepa vad han nyss sagt – bara för att komma med min förklaring.
I själva verket hade jag kunnat säga mycket mer. Som till exempel att jag tycker att det är jättebra att någon bryr sig, tar vara på alla de returförpackningar som slöfockar bara langar, utan minsta samvetskval. Den som gör sig besväret är värd vartenda öre, vilken tur ändå att panten höjdes i fjol!
Egentligen är svenskarna bra på återvinning. Enligt Returpack, företaget som håller i återvinningen, pantade vi i genomsnitt 146 burkar och flaskor per person under 2010. De allra duktigaste återfinns i Strömstad, de sämsta i storstäderna med Stockholm i bottenposition. (Själv vill jag gärna i sammanhanget framhålla, att jag inte är en representativ storstadsbo: jag pantar, oavbrutet. Ta det som självskryt om ni vill!)
Men trots att vi alltså är många duktiga och bär tillbaka 85 procent av petflaskor och läskburkar försvinner svindlande många förpackningar ur retursystemet – en kvarts miljard (fortfarande enligt Returpack). Ur miljösynpunkt är det naturligtvis direkt sorgligt. Tänk på all plast som hamnar i naturen, på all dyr aluminium som bara får ligga och drälla! Förresten ska du gärna stoppa in den där tyska ölburken eller norska läskflaskan i maskinen. Visserligen får du ingen pant för den i Sverige – men Sjöräddningssällskapet får en tioöring, och det har hittills blivit nästan 650 000 nyttiga kronor!
Nu hoppas man att nio av tio burkar och flaskor ska tas tillvara. Pantamera! är stridsropet och förhoppningen att fler ska göra som gubben vid busshållplatsen: ta till vara det andra så tanklöst slängt. Hoppet står till barn som vill tjäna lite egna fickpengar under sommarlovet. Bäst i fjol blev en tjej som fick ihop 14 000 kronor! I år kan man dessutom vinna en cykel om man pantar riktigt duktigt. Att cykla är som bekant också snällt mot miljön!
Burkletare är helt enkelt värda all respekt. Ser jag den där mannen igen ska jag gå fram och säga det. Pantamera!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 12, 2011
Tisdagstema: FÄRGGRANN
Ett synnerligen färggrant par stötte jag ihop med så sent som i går. De satt på en lila åkervädd mitt i sommargrönskan, och det var ju en perfekt bakgrund till den som är glatt rödprickig ovanpå det ludna gråsvarta!Vad är det för insekt, undrar ni kanske. Det undrar jag med. En fjäril som tagit flygledigt? En fuling som planerar nästa attack mot en ovetande fiende? Kul om någon som vet berättar för oss mindre vetande! (Större bild får du om du klickar på den!)
Uppdatering: det är kul i bloggvärlden, håll med om det! För det tar inte lång stund innan man kan få besked. Nu är det Pysselfarmor som ser till att jag - och du - blir mer upplysta människor. För hon vet minsann att min bild föreställer ett äkta par (ja eller oäkta som par, det låter jag vara osagt) av arten allmän bastardsvärmare! Alltså är det fjärilar jag plåtat. Och de klarröda prickarna är en varningssignal till omvärlden - bastardsvärmare smakar antagligen illa - det har jag från en som vet massor om insekter!
Hur som helst tycker jag att när tisdagstemat är FÄRGGRANN passar det här paret alldeles utmärkt. Kolla fler färgexplosioner den här vägen!
Och när jag nu ändå är i gång - slänger in en färggrann sak till. Rätt som det regnar kommer det ju en skur, fast solen står på sig!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 10, 2011
Måste man älska sin mamma?
Älskar alla sin mamma? Hur mycket måste man älska sin mamma? Får man berätta för omvärlden om ens mamma inte är den idealiska, allt uppoffrande modern? Eller är det då fråga om värsta sortens svek?
Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.
Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?
Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.
Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.
Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.
Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.
Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …
Copyright Klimakteriehäxan
Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.
Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?
Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.
Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.
Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.
Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.
Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 09, 2011
Att stå vid frestelsernas berg
Jonas Gardell är en man som älskar att provocera. Möjligen har det blivit allt svårare med tiden. Nu blir ingen längre särskilt illa berörd av att han är kristen homosexuell och ofta pratar om sin man och deras barn, till exempel, det har, konstaterar Gardell själv, snarare ökat hans charmknutte-potential.
Men kanske har han nu funnit en nisch som verkligen kan reta folk, av alla kön.
Gardell har gett sig själv shopping-stopp.
I två år ska han fortsätta att använda de kläder han redan har. Inget nytt ska klämmas in i de redan överfulla garderoberna. Där hänger redan allt han behöver samt mer därtill.
Och, visade det sig, reaktionerna när han berättade om detta beslut för sin omgivning blev kraftiga. Gardell intervjuades av Helena von Zweigbergk i P1-programmet ”Oförnuft och känsla” om sitt klädköpstopp och hur folk reagerat.
Eventuellt är det så att han hittat en riktigt öm punkt som många i hans stora publik har, medvetet eller omedvetet: det finns för många plagg, vi bär hem för många nya prylar som vi knappt hinner använda – och de får faktiskt inte plats, hängarna är redan fulla, ibland i dubbla lager.
Att sätta stopp för alltför stora utsvävningar i närmsta köpcentrum är naturligtvis sunt. Andra har gjort det, och lyckats med projektet. Hur det nu ska gå för Jonas Gardell får vi kanske veta i hans nästa bok eller någon annan sorts framträdande.
Kanske tycker han sig stå inför frestelsernas berg? Och kanske vet han, instinktivt, att han kommer att klara sig ända till toppen, utan att falla?
I väntan på besked om resultatet kan man med fördel läsa romanen ”Frestelsernas berg”. En lysande bok av just Jonas Gardell, en roman som har några år på nacken, men som tål en omläsning. I stället för att köpa ännu en pocket och försöka klämma in i bokhyllan … för om jag ser till min egen köplystnad skulle ett bokköpsstopp vara minst lika passande som ett klädköpsstopp!
Men när jag står inför frestelsernas berg är anden svag. Såväl i bokhandeln som i modebutiken. Bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
Men kanske har han nu funnit en nisch som verkligen kan reta folk, av alla kön.
Gardell har gett sig själv shopping-stopp.
I två år ska han fortsätta att använda de kläder han redan har. Inget nytt ska klämmas in i de redan överfulla garderoberna. Där hänger redan allt han behöver samt mer därtill.
Och, visade det sig, reaktionerna när han berättade om detta beslut för sin omgivning blev kraftiga. Gardell intervjuades av Helena von Zweigbergk i P1-programmet ”Oförnuft och känsla” om sitt klädköpstopp och hur folk reagerat.
Eventuellt är det så att han hittat en riktigt öm punkt som många i hans stora publik har, medvetet eller omedvetet: det finns för många plagg, vi bär hem för många nya prylar som vi knappt hinner använda – och de får faktiskt inte plats, hängarna är redan fulla, ibland i dubbla lager.Att sätta stopp för alltför stora utsvävningar i närmsta köpcentrum är naturligtvis sunt. Andra har gjort det, och lyckats med projektet. Hur det nu ska gå för Jonas Gardell får vi kanske veta i hans nästa bok eller någon annan sorts framträdande.
Kanske tycker han sig stå inför frestelsernas berg? Och kanske vet han, instinktivt, att han kommer att klara sig ända till toppen, utan att falla?
I väntan på besked om resultatet kan man med fördel läsa romanen ”Frestelsernas berg”. En lysande bok av just Jonas Gardell, en roman som har några år på nacken, men som tål en omläsning. I stället för att köpa ännu en pocket och försöka klämma in i bokhyllan … för om jag ser till min egen köplystnad skulle ett bokköpsstopp vara minst lika passande som ett klädköpsstopp!
Men när jag står inför frestelsernas berg är anden svag. Såväl i bokhandeln som i modebutiken. Bara att erkänna.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 05, 2011
Tisdagstema VIND
Vi har än en gång fått ett tisdagstema: VIND.Jag letar i minnet. Har jag någon bild på en vind = källarförråd som skulle kunna passa? Nej, dit kan jag inte ta med kameran, ni skulle kunna bli skrämda, få mardrömmar.
Med någon pryl som är vind = skev då?
Finns självklart men jag hittar ingen just nu.
Jaha, då blir det väl vind = blåst då.
Sätter man sig i en linbana blir det per automatik rörelse i luften. Vind, alltså. Man kan känna sig blåst, åtminstone på frisyren.
Kolla hur vinden blåst på andra bloggar som hänger på tisdagstemat – klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 04, 2011
Konst-igt?
Vad är egentligen konst? Kan det vara ett gäng föremål sprutlackade i knallrosa som plötsligt bara dyker upp i stadsbilden?
Eller är det bara konstigt?
Inte måste man ha svaret. Det kan räcka med att titta, ta till sig det man ser – och sedan glömma det, som så mycket annat. Men möjligen kommer man ihåg det ändå.
Allting började någon gång i maj. Under den gamla Årstabron på Södermalm i Stockholm ställde någon plötsligt upp de rosa vardagsattributen: en kaffekokare, träningsskor, datormus, stekpanna. Ingen förklaring, ingen avsändare. Jag tog bilder och skrev om företeelsen här på bloggen. Antalet prylar har sedan dess växlat, några har försvunnit, ersatts av nya. Men något rosa har hela tiden funnits för den förbipasserande att fästa blicken på.
Döm om min förvåning när det efter en tid dök upp en (anonym) kommentar till den där bloggposten som sa:
”Det är jag som ställt dit grejerna. Anledningen till glesning är att folk både tagit med sig saker och förstört dom. Kanske dyker det upp nya snart ... ”
Var det verkligen upphovspersonen som gav ett livstecken? Om det har jag inte en aning. Men rosa grejor finns fortfarande kvar. Och så har det tillkommit något nytt: skrift.
Ordet ”omhändertänksamhet” får en att haja till, håll med om det! Ett riktigt vackert ord, kanske en kandidat nästa gång språkvårdarnas nyordslista ska utökas. Budskapet som ackompanjerar de små skorna (nedan) kan också stämma till eftertanke.
Fortfarande är människan bakom okänd, även om det finns en liten "tagg", en avsändare. Och frågan om vad det egentligen handlar om kvarstår. Men kanske är det konst. Eller i alla fall konst-igt. För konst behöver kanske inte vara konstigare än så?
Copyright Klimakteriehäxan (och den anonyma upphovspersonen, självklart)
söndag, juli 03, 2011
Tankeväckande tavlor
Mitt i värmeböljan tog jag i går en paus från solstol, hörbok och Mälarens vågor och gick på vernissage. Jim Frykholm, konstnär från Uppsala, öppnade sin utställning ”Too drunk to follow” i Edsvik konsthall (i Sollentuna, norr om Stockholm). Inte mindre än ett 50-tal målningar finns det att titta på – och fundera kring.För jag tror att det är det Jim helst av allt vill: få den som ser vad han gör att tänka till. Utan tvekan är han en politiskt engagerad människa och målare, och dessutom skicklig. Inte nog med det, ibland är han rolig, så rolig att man fnittrar till under vandringen längs raderna av bilder.
Inte vågar jag mig på att närmare tolka vad han gör. Det skulle naturligtvis aldrig bli ”rätt”, även om var och en som tittar på konst har rätt till sin egen uppfattning. Men Jim ser människor och målar det han ser – fast inte bara det yttre. Pampar och makthavare ger han gärna en klackspark, liksom att han med egen twist gärna parodierar ärkekommersiella budskap.Hela juli månad finns de tankeväckande tavlor som utgör ”Too drunk to follow” att se. Helt klart är att utställningens namn inte alls syftar på upphovsmannen - han hänger verkligen med!
Om värmen håller i sig (den förkortade mitt besök lite, det måste jag erkänna) kan det vara klokt att ta med badkläder, för konsthallen ligger mycket vackert precis vid vattnet. Fik finns också!
Och du som nu blivit lite nyfiken på vad Jim gör och vill se mer - kolla hans hemsida!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 02, 2011
Vid sängkanten
Definitionen på svensk sommar är att temperaturen håller sig över tio plusgrader även nattetid, har jag för mig. Nu är det läge att undra var den där gränsen går i tropikerna? Om det kanske är där vi råkar befinna oss just nu?Klockan fyra i natt vaknade jag nämligen av att det var varmt och tog en sväng förbi termometern. Den visade 21 grader, på väg mot 22. Ja utomhus alltså, för tydlighetens skull! Rent tropiskt, om du frågar mig. Och samtidigt lite fantastiskt.
Om man vistas länge och ofta i tropiskt klimat blir luftkonditioneringsapparater nästan ens bästa vänner i livet, räddningen i nöden. Nog för att jag vet att det finns de som inte håller med mig om det, men i mitt fall är det fullständigt klart: utan a/c hade jag inte härdat ut på den tiden jag jobbade i varmare trakter. För all del, på dagen kan det gå an om man bara har tillgång till dryck och skugga åtminstone fläckvis och stundtals. Men på natten! Även apparater som väsnas blir alldeles uthärdliga, eftersom de kyler ner rummet man försöker vila i.
En semesterresa till Rhodos höll verkligen på att knäcka mig. Låg och flämtade i nattmörkret, bakom stängda fönster (det var myggområde till råga på allt). Steg upp fullständigt utmattad och dödstrött dag efter dag. Tills jag kom på Knepet. Tog mitt överlakan, höll det under kranen, vred ur så att hela blev jämnt fuktigt. Under det våra tygstycket somnade jag riktigt gott. Men så snart lakanet torkat vaknade jag igen av värmen – bara att göra om vandringen till badrummet och sedan somna om, blötlagd på nytt. Perfekt!
Nu har vi haft flera somrar med riktigt varma perioder också här hemma. Och i fjol gjorde jag äntligen slag i saken: investerade i en fläkt. Hade tur som en tokig, fick elfirmans allra sista exemplar. Det är alldeles uppenbart att jag är långt ifrån ensam svensk om att ha insett behovet av en maskin som får luften att cirkulera runt ens vilande lekamen. Så när jag vaknade i natt insåg jag snabbt felet: jag hade glömt att sätta på fläkten innan jag somnade. Ett problem som gick fort och lätt att åtgärda. Och som får Stockholms tropiska nätter att framstå som både exotiska och tämligen fantastiska. Bara luften inte står stilla vid sängkanten. Där ska nämligen fläkten stå.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 01, 2011
Matcitat
"Det går inte att göra en svan av en bågfil."
-Inne/kändiskocken Per Morberg understryker i en intervju i Smart Magazine vikten av råvarans kvalitet när man ska laga god mat. Endast det bästa är gott nog. (Men det finns ju andra sätt att göra svanar, det har jag bildbevis på ...)
-Inne/kändiskocken Per Morberg understryker i en intervju i Smart Magazine vikten av råvarans kvalitet när man ska laga god mat. Endast det bästa är gott nog. (Men det finns ju andra sätt att göra svanar, det har jag bildbevis på ...)
torsdag, juni 30, 2011
Semestercitat
"Sista minuten Grekland! Res till Grekland med oss i sommar!"
-Grandiost erbjudande från ett reseföretag on line. Jo, nog vore det väl trevligt att återse någon grekisk ö. Och Aten har jag aldrig varit i. Men ... dels är det ofta extremt varmt i Grekland så här års. Dels har jag för mig att jag hört något om lite demonstrationer, strejker och annat pyssel som kan förmörka soldagarna för vilken turist som helst. Alltså kanske det faktiskt går att göra ett sista-minuten-klipp som förr i världen, när man kom till Medelhavet för någon hundralapp - och då ingick boende och frukost! Fast tack, men nej tack. Det får bli Grekland en annan gång. För även om ekonomin går under kommer väl öarna att ligga kvar, får man anta och hoppas ...
-Grandiost erbjudande från ett reseföretag on line. Jo, nog vore det väl trevligt att återse någon grekisk ö. Och Aten har jag aldrig varit i. Men ... dels är det ofta extremt varmt i Grekland så här års. Dels har jag för mig att jag hört något om lite demonstrationer, strejker och annat pyssel som kan förmörka soldagarna för vilken turist som helst. Alltså kanske det faktiskt går att göra ett sista-minuten-klipp som förr i världen, när man kom till Medelhavet för någon hundralapp - och då ingick boende och frukost! Fast tack, men nej tack. Det får bli Grekland en annan gång. För även om ekonomin går under kommer väl öarna att ligga kvar, får man anta och hoppas ...
tisdag, juni 28, 2011
Historien om (sol)hattarna
Det här är ännu en av dessa historier som upprepar sig. Historien om (sol)hatten.Sommaren kommer, med den solen. Och rätt som det är är ljuset starkt, strålningen för kraftig för att vara hälsosam. Eniga experter ger råd om allra bästa skydd: kläder på kroppen. Samt en hatt på huvudet. Modernt eller inte spelar ingen roll.
Alltså kliver man iväg och köper en solhatt. Trots att huvudbonad är det man passar sämst i, oavsett årstid.
Nästa gång det är dags för exponering i sol är hatten ofelbart kvarglömd därhemma, om det nu råkar vara så att den inte blivit borttappad för gott.
Alltså köper man ännu en solhatt.
Så där håller det på. Eller, för att vara korrekt, så där håller jag på. Resultatet: ett litet torn av hattar, i lite olika färg, olika material, olika stuk, men samtliga någorlunda vidbrättade.
I det ögonblick när jag köper dem tycker jag rent av att det nästan blir snyggt när jag trycker skapelsen på mina bleka icke-lockar.
Ibland får jag ändå för mig att jag ska ha hatt även om jag inte precis knallar runt på en tropisk strand. I fjol hälsade vi på bekanta på landet, vid Mälaren, och av hittills okänd anledning for jag iväg med en svart kreation på skallen. För att ett par dygn senare börja undra vart den där skrållan tagit vägen. Hade ingen aning.
Någon vecka senare hittades min hatt, uppspikad på en anslagstavla vid den vik där vi hade badat. Kanske hade vinden fångat den och flyttat den en bit, kanske hade jag bara varit blind när jag klädde på mig efter simturen. Så småningom kom hatten tillbaka, i skick ungefär som tidigare, bara lite mer berest.
Mitt senaste ”kap” är en vit sak med svart band. Investerade 10 € i den i Capri, satte den på skallen, men tog förstås snart av den. Lade den någonstans. Och naturligtvis var den borta. Men den är återfunnen. Hur? Jo, jag råkade titta på bilder jag tagit. Döm om min förvåning när jag ser den, liggande på disken i en osedvanligt vacker mataffär där jag botaniserat bland olivoljor och kryddblandningar. Tog några bilder på den exklusiva inredningen – som, visade det sig, var med hatt försedd. Min hatt.
Bara att gå tillbaka och – jovisst, visst har vi din hatt! Döm om min förvåning ännu en gång: jag lyckades få den med mig ända hem, till sist. Nu tronar den överst, ovanpå de andra: en från Bahamas (lånas ibland av Maken), en från Umeå (Kapp-Ahl), en från Honduras (garanterat handgjord), en från Kanarieöarna och ytterligare någon.
Att bära hatt kräver nog viss vana, faktiskt. En vana jag förmodligen aldrig kommer att skaffa.
Men det blir säkert en och annan ny solhatt till, att bygga på ”tornet” med …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Undrar du över benen i spegeln på disken så tillhörde dom en kund - och inte heller dem såg jag när jag tryckte på avtryckaren utan först i efterhand!!!
Tisdagstema SKRÄP
Vid första anblicken är det en skräphög. Men strax inser man att någon bor här, äter och sover i utrymmet en meter nedanför trottoaren, att bilden är en sorglig variant på ett hemma-hos-reportage, ungefär så långt från Sköna Hem som det går att komma. Fast invånaren var inte där, inte just när jag flanerade gatan fram i ett somrigt Rom.Visst är det skräp att folk kan ha det så här i ett rikt (å jo, trots ekonomisk kris) land i Europa.
Tisdagstema är SKRÄP den här gången - kolla in fler nedskräpningar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
