Fånge i WF-träsket

Jag skulle ju aldrig hamna där. Hade jag tänkt. Men naturligtvis trillade jag dit. Spelar Word Feud med liv och lust, vinner ibland, förlorar ibland, kämpar energiskt i varje match.

Så i dag hände det.  Alldeles nyss, faktiskt, på vägen hem från jobbet - jag använder bussresorna till spel ...
Har öppningsdrag på "random board", en spelplan där bonusrutorna kan hamna precis hur som helst. Lägger VERSAL och döm om min förvåning när poängen kommer upp: 594!!!!

Definitivt rekord för ett enda ord för mig.
Bifogar bildbeviset, även om det var svårplåtat.
Och om jag var fånge i WF-träsket redan tidigare, så sitter jag nog ännu hårdare fast där nu. Även om min motspelare svarade med IVER tror jag han får svårt att komma ikapp, hur ivrig han än må vara.

594 poäng på sex alldeles vanliga bokstäver! Slår du det?
Att jag i upphetsningen glömde kliva av bussen spelade ju ingen roll. Missar du en hållplats står dig om inte tusenden, så  åtminstone tio åter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ÖMTÅLIG

Inte vet jag mycket om heminredning, men jag har ändå snappat upp ett råd som förmodligen är värt att fundera på.
Rådet lyder i all enkelhet så här: Blanda gammalt och nytt, det blir trevligast så!

Men alldeles lätt är det ändå inte. Vad gör jag exempelvis med den gamla fotogenlampan, tagen ur bruk för mycket länge sedan? Jag vet inte ens vem som haft den, hur gammal den kan vara, om den är att betrakta som en värdefull antikvitet eller bara ett stycke kuriosa.

Vill jag ha den? Går den att sälja om svaret på den frågan är nej? Nog är den väl rätt vacker. Fast hu så ömtålig! De olika glasdelarna kan förmodligen gå sönder vid minsta antydan till våld, det vill säga slarvigt handhavande.

Det tål att tänka på. Men denna tisdag när temat ska vara ÖMTÅLIG tyckte jag ändå den här lampan – som åtminstone tills vidare är min – kunde passa. Får kanske vänta in den mörka årstiden för att testa hur den funkar. För en strålande solig  sommardag som i dag känns ljuset från en fotogenlampa inte särskilt nödvändigt ... men kanske kan ett litet strömavbrott ändra på det?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är BOTANISKT

Botaniskt – det är ordet som gäller som tema i Veckans Fönster denna gång. Vilket drev mig rakt ut i spenaten … och så vips! står jag inför grönska i tre nivåer, kanske rent av fyra!  Möjligen är det vanligt med en liten extra granskog på ett tak, vad vet jag. Men jag vet alldeles säkert att för mig var det första gången. Kanske bor det ett litet skogstroll där under grenarna?

Nu undrar ni förstås över själva fönstret.  Jo, det finns flera, men de syns inte för allt det gröna. Utom ett, då, om ni tittar noga.

Men visst är det härligt med frisk och frodig grönska! Visst får man kalla det botaniskt?

Copyright Klimakteriehäxan

Woody Allen gör magplask i Stockholm?

Visst ingår jag i hans fan club.
Men när jag nu ser att en film om och i Stockholm verkar bli Woody Allens nästa projekt vill jag inte vara med. Nog har han alltid varit lite ojämn i sin enorma produktion, men han har också skapat klassiker som "Radio Days" (1987) och "Zelig" (1983), för att inte tala om "Annie Hall" (1977) som nästan fick mig att kissa på mig av skratt. "Match Point" av senare datum (2005) var lysande, fast där avstod han från att agera och nöjde sig med att skriva manus och regissera.

"En annan kvinna" hette en film som hade premiär 1988 och jag råkade befinna mig i New York. Bestämde att jag ville se Woodys senaste, innan den ens närmat sig svenska biodukar, och ställde mig i l-å-n-g kö utanför en stor biograf på Manhattan. Jag avskyr ju köer, men ibland får man offra sig, så den gången stod jag kvar. Så började kön äntligen röra sig, och den gick överraskande fort. Vilket visade sig bero på att jag väntat på insläpp tillsammans med alla dem som redan hade köpt sina biljetter, till den sedan länge utsålda föreställningen. Snopen fick jag gå tillbaka till hotellet, och jag är inte riktigt säker på att jag någonsin såg Gena Rowlands i den där rollen, fast hon – och filmen – fick lysande kritik.

Filmveteranen har blivit äldre, han är inget undantag från den regeln. Och kanske har hans kreativitet och idérikedom avtagit med stigande ålder. Samtidigt har han "uppfunnit" en ny nisch: han gör reklam för Europas storstäder, reklam förklädd till "riktig" film. Först kom "Vicky Cristina Barcelona". Jag gick ut från bion djupt besviken. Snygga vykort från en häftig stad, visst – men resten?

Nästa föremål för Woody Allens intressen blev, föga förvånande, Paris. "Midnatt i Paris" hette den, och jag såg den. Tyvärr. Så kom "Förälskad i Rom" 2012 och eftersom det är en känsla jag hyser största respekt för gick jag ändå för att se den. Och även om jag gillade den lite bättre än Barcelona hamnade den långt ner på min privata betygsskala. "Magplask" skrev kritikerna.

Så nu ska det alltså bli Stockholms tur. Nytt magplask? Risken är stor. Vilken tur, då, att Mälarens vatten är badbart ända in i stan nu för tiden ... Men helst skulle jag se att Woody Allen valde att trappa ner och nöja sig med att han redan skrivit in sig i filmhistorien, där han verkligen platsar och är värd all respekt. Utan att göra turistreklam för Stockholm.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer i SvD och i DN.

Lagstadgat umgänge

Vi är nog rätt många som ibland slagits av det dåliga samvetet gentemot åldriga föräldrar. Borde vi inte hälsa på lite oftare? Bry oss lite mer? Ringa flitigare? Skicka ett vykort till?
Den som aldrig behövt tänka så kan känna sig stolt. Men nog har jag haft de där funderingarna – och när man så en dag blivit ”föräldralös” är det ju uppenbart för sent att reparera skadan.

I Kina har myndigheterna nu tagit tag i problemet via en ny lag som trädde i kraft vid månadsskiftet. Lagen föreskriver att man är skyldig att besöka föräldrar som är 60 år eller mer. Hur ofta de där visiterna ska göras för att lagstiftaren (och de gamla) ska vara nöjda regleras inte, utan den bedömningen hänskjuts till en domstol.

Och lagen hade bara gällt i ett drygt dygn när den första domen föll: en kinesisk kvinna beordras nu att besöka sin 77-åriga mamma minst en gång varannan månad, och på minst två nationella helgdagar om året. Hur trevliga de utdömda mötena blir kan man naturligtvis fundera över. Tvång är väl sällan en bra grund för umgänge av vilken typ det vara må.

Men för oss som inte har lagstadgad skyldighet att ägna mer tid åt den äldre generationen är detta kanske ändå en tankeställare. Borde vi inte hälsa på lite oftare? Bry oss lite mer? Ringa flitigare? Skicka ett vykort till?

Rätt som det är tillhör man ju själv den där sista släktgrenen, och vill förstås inte alls att barnen ska glömma bort eller överge en – utan komma, högst frivilligt, och umgås en stund då och då. Trots att det inte är lag på det.

Copyright Klimakteriehäxan

App för en SKYLTSÖNDAG

Numera finns det en "app" för allting.
Små behändiga genvägar i mobilen till än det ena, än det andra.
Men det finns bevisligen stora också.
Har jag måhända hittat en av de största? På Rosenlundsgatan i Stockholm, denna söndag - en SKYLTSÖNDAG så god som någon!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRÄDGÅRD

För somliga är trädgård en njutning.
För andra ett rent nöje.
Hur man än ser på saken så kräver trädgården sin man eller, som väldigt ofta är fallet, sin kvinna.

Det ligger nämligen en himla massa jobb bakom de ljuvligt prunkande trädgårdar som vi, som i bästa fall kan vara balkongodlare, kan beundra och i någon mån avundas. I någon mån, alltså, beroende på hur kul vi tycker det är att gräva, gödsla, rensa, beskära, vattna ... Själv har jag alltid föredragit att bara titta. Först på senare år har det hänt att jag frivilligt krökt rygg invid en rabatt och gjort en insats, om än liten.

Oavsett vad man tycker om arbetet bland fruktträd, lökväxter, ettåriga plantor och perenner, så behövs det en hel del utensilier.
Som de på min bild som är tänkt att illustrera denna veckas tisdagstema TRÄDGÅRD. Prylarna tillhör en väninna, hängiven koloniträdgårdsodlare. Hon får dessutom riklig lön för nedlagt jobb: få kolonistugor omges sommar efter sommar av så vacker växtlighet som hennes.
Men utan de där hjälpmedlen och vatten vore det hopplöst!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är OMBYGGT

 ... eller åtminstone i största behov av ombyggnad ... fast visst ser det ut som om man har inlett arbetet? Något måste ha kommit i vägen, för det är rätt mycket jobb kvar ...

Jag fick åka ända till Hallstavik för att hitta Veckans fönster med tema OMBYGGT denna gång. Märkligt många hus i den bygden ser övergivna och eländiga ut - detta mitt i vad som förmodligen ska betraktas som ortens centrum.

Och trots det usla skicket är det ju något med förfall som gör att det alltid funkar i bild. Klen tröst, kanske, men ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om midsommarmaten

"Ingen annanstans i världen anser man att kryddat brännvin, dill, socker, ättika, fet fisk, hårt bröd och lagrad ost bildar en harmonisk helhet och kulinarisk fullträff."

-Lotta Lundgren, känd från "Historieätarna", skriver om midsommarhelgens meny i senaste numret av tidningen Fokus.

Midsommarblomster

Vem har sagt att amaryllis är en julblomma?
Den är ju ett midsommarblomster!
Beviset har ni här på bild: min balkongkruka med en underbar amaryllis, två stänglar med fyra nyss utslagna klockor var. Den samsas utmärkt med petunia, lobelia (fast den syns knappt ...) och karpaterklocka.

Den där löken hade helt enkelt blivit bortglömd i en vrå, i sin pappkartong, där den hamnade efter jul.
Så råkade jag se att en liten liten bladtunga stack upp och tänkte att hoppsan, där händer något. Sedan lyckades jag glömma den igen. När min blick föll på den där lådan nästa gång hade den lilla tungan börjat gulna och såg ledsen ut på det hela taget.

Äntligen skred jag till verket, jag hade ju ett "hål" i den där krukan. Knölade ner löken och höll tummarna, fast innerst inne trodde jag nog inte på projektet.
Men sedan gick det snabbt! Upp kom knopparna, upp kom bladen – och miraklet var ett faktum i går när de röda klockorna slog ut på riktigt!

Så nu önskar jag er en riktigt trevlig midsommar, med den midsommarblomstrande amaryllisens hjälp!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ORÖRLIG

Vad tänker man på när man tänker på skor?
Jo de ska vara sköna, tåliga, snälla mot fötterna och väldigt gärna dessutom snygga. Men allra viktigast att de är bra att röra sig i. För orörlig är de flesta rätt ängsliga för att bli – inte sant?

Alltså är skon på bilden allt en sko inte ska vara. Ja, möjligen är den lite snygg, på sitt eget vis. Den står på ett torg i Vällingby i västra Stockholm och storleken är rejäl, ungefär som en liten bil. Men den här dojan har en egenskap, tycker jag, som de flesta andra fotbeklädnader saknar: den är rolig! Och det ska inte föraktas av en äkta skovän (som jag brukar kalla mig).

Konstverket heter "Steg" och upphovskvinnan Berit Lindfeldt. Tanken lär vara att man ska följa skon och kliva in bland butikerna i Vällingby Centrum, dit tån pekar. Osäkert om det fungerar, men skulpturen borde åtminstone locka några barn att klättra, klänga och kana på det blanka "ovanlädret".

I dag är det tisdag och med andra ord dags för ett nytt TISDAGSTEMA och nyckelordet är ORÖRLIG.
För den som vill handla nytt till fötterna i rådande reatider finns det säkert bekvämare varianter även i Vällingby ...

Copyright Klimakteriehäxan

Svårsålt? (det är ju SKYLTSÖNDAG)

Kanske är det vanligare än jag anar. Men säkert finns det en och annan som under promenaden drabbas av ett omedelbart och oemotståndligt sug efter lakrits, även om det inte gäller just mig. Varför skulle annars någon bemöda sig om att ställa upp ett litet ensamt stånd en alldeles vanlig söndag för att sälja lakrits och ingenting annat än lakrits?

När jag först passerade vagnen fullastad med godis stod en flicka där, redo för försäljning. Hon hade visserligen inga kunder just då, men kanske var de bara några meter bort? Jag knatade vidare. Det var skönt i solen men aningen kylslaget i skuggan. Folk hade ytterst varierande klädsel, från shorts och linne till täckjacka med pälskantad kapuschong. Enstaka pessimister bar paraply.

Men det var pessimisterna som fick rätt. Plötsligt blev himlen svart, det åskade, regnet vräkte ner, blandat med hagelkorn som var sisådär 5 mm i diameter. Ruggigt! Länge tog jag skydd under ett stort träd, men till slut räckte inte bladen i kronan till. Jag blev lika blöt som alla andra.
Bara att ta skeden i vacker hand och knalla hemåt i blötan, med skutt över de bredaste rännilarna och en sväng runt de största pölarna.

På håll konstaterade jag att lakritsvagnen stod kvar, fast nu täckt av plast.
Usch, hann jag tänka, om hallonstängerna och de med kolasmak blivit blöta är de säkert bortom all räddning.
Klart svårsålt.
Försäljerskan såg jag inte till, men människor tål ju trots allt en hel del vatten.
Fast nej, den här flickan ville inte utsätta sig för vädrets nyckfulla makter.

För när jag gick förbi såg jag att lakritsvagnen faktiskt hade två ben som stack ut under plasten. Tjejen hade flytt in under skydd, säkert omgiven av tung lakritsdoft. Vilket fick mig att fnissa och lyfta kameran – fort, så att inte den också skulle bli vattenskadad.
Och därmed sällar jag mig än en gång till bloggkompisen Pumitas SKYLTSÖNDAG.
Nu har det hur som helst slutat regna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: UPPÅT

Man ska alltid se uppåt när man ute och går.

Det är en lärdom som vilar på flera bottnar: den som stirrar i backen håller inte balanssinnet i trim.

Fast ännu tydligare och möjligen också ännu viktigare, det är att om blicken vilar bara på saker i ögonhöjd eller, ännu värre, på skorna går vi miste om så otroligt många intryck!

Ändå händer det inte så sällan att jag plötsligt förtjust utbrister att "den där har väl kommit dit nyss, den har jag aldrig förut sett" – och det kan gälla stora saker, hus, jätteskyltar, statyer ...

I nio fall av tio säger då mitt luttrade sällskap att den upptäckt jag just gjort hade kunnat göras långt tidigare, för tio år sedan, för sex månader sedan. Men äntligen har jag alltså tittat uppåt.

Så när Susanne vill att vi tittar uppåt i Veckans fönster återvände jag till min bildskörd från Berlin i höstas. Glasöverbyggnaden på Reichstag bjuder på en fin vandring uppåt i en spiral, med fantastisk utsikt även när himlen där utanför är grå. Rekommenderas!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett rättvisande smeknamn

Det är nu det gäller.

Vässa armbågarna!

Kolla plånboken – är kreditkortet på plats? Med lite kontanter i reserv kanske?

Och skorna är bekväma? Underkläderna de mest välsittande?

Den riktigt hängivna var redo med allt detta redan tidigt i morse. Tog kanske ledigt från jobbet eller flexade åtminstone rejält.

Ställde sig lydigt i kö framför en stängd dörr. Den som väntar på något gott osv.

Allt detta grundar sig på människans urgamla, inbyggda jaktinstinkt. Vi har den alla, män som kvinnor, även om den kan yttra sig på olika vis.

Några av oss fick dock avstå från chansen att nedlägga de mest eftersträvansvärda villebråden just i dag. Ibland är exempelvis arbetet i vägen när stora sommar-rean bryter ut i shoppinggallerior och varuhus.

Men vi accepterar ändå det smeknamn vi dragit på oss under många års ivrigt shoppande.

Visst får ni kalla också mig Rea-Lisa!

Dessutom blir det ju ännu roligare om ett tag.

Ni vet vad jag menar: halva reapriset ...

 

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om själva livet

"Ofta funderar jag på vad som påverkat mig och mina val i livet. Uppväxten? Tidsandan? Olika personer jag råkat möta? Lyckor eller olyckor jag hamnat i? Böcker jag läst? Eller helt enkelt Slumpen? Naturligtvis allt detta, ofta på samma gång och oupphörligen!"

-Den kloka Margareta Strömstedt skriver synnerligen läsvärd text under rubriken "Åttio år gammal klär jag av mig naken framför spegeln" i sitt bidrag till antologin "Vad jag tänker på när jag tänker på livet".