Veckans mening – om sanningssägare

Alldeles i början av Stephen Kings "Senare" (Later) finns meningen som jag i dag utser till Veckans, i Skriv-Roberts efterföljd. Boken finns just nu som radioföljetong, men jag kan inte lova att jag kommer att  lyssna på hela, det är något som fattas ... vet inte riktigt vad. Men här kommer den i alla fall, meningen som fick mig att hejda mig ett litet ögonblick:

Ibland suger sanningen verkligen!

Nej, bilden har absolut ingenting med Stephen King att göra.
Men blommorna är jättefina eller hur? Plåtat i Kungsan i går.

Copyright Klimakteriehäxan

Gång på gång

Att det är fredag betyder att helgen står för dörren och att Elisa Matilda levererat fem fredagsfrågor. Denna gång på temat repetition.

1. Vad är något du upprepar varje dag? Ser Rapport 19.30. Yrkesskada.
2. Vilken bok, film eller serie har du tittat på eller läst flera gånger? Måste vara "Pretty Woman"! Eller "Notting Hill"?
3. Vad lär du dig aldrig? Namnet på .... åååå ... Renstiernas gata heter den ju!
4. När lärde du dig senast något utantill? Minns inte men det var nog länge sedan. Man behöver inte minnas längre, bara ta upp mobilen och googla ... Fast lite portkoder och sådant blir man ju tvungen att pränta in.
5. Vilket var det vanligaste samtalsämnet under den här veckan? Ryssland, ur olika aspekter. I konkurrens med friidrotts-VM.

Copyright Klimakteriehäxan

Hurdan boksommar blev det?

Nu samlas de på hög, tecknen som tyder på att vi måste skynda oss att njuta av det som är kvar av sommaren. Barnen går i skolan, bussarna har lämnat sommartidtabellen, olika fritidsaktiviteter drar igång, väckarklockan är i bruk eftersom jobbet väntar. Det gör även Helgfrågan, som Mia i bokhörnan så förtjänstfullt håller liv i. Säsongens första fråga blir en tillbakablick på det som varit: Hur har det gått med läsningen i sommar?

Tja inte har jag särskilt mycket att skryta med. Men visst, några böcker har det blivit. En del på papper, en del i cd-format (när vi sitter i bilen och kör längre sträckor). Radioföljetongen, som jag slaviskt brukar följa, har jag tappat bort. Kan bero på att jag inte suttit i någon solstol särskilt länge heller, charmen i det har minskat betänkligt.

Om vi säger att årets sommar började i maj så har jag "klarat av" tretton böcker sedan dess, de flesta men inte alla romaner, tre av dem deckare. Har verkligen inte gillat dem alla! Två böcker har handlat om hundar, lite originellt eller hur?

En gammal (1938) Nobel-pristagare plockade jag upp: Pearl Buck. Men "Porträtt av ett äktenskap" (Portrait of a Marriage) fick hon inget pris för och hon får det inte av mig heller, den liknade mest en veckotidningsföljetong från 50-talet (boken kom ut 1941). Ska hon läsas är det nog Kina-historierna som gäller.

Majoriteten av böckerna jag läst har skrivits av svenska författare. Just nu försöker jag mig på Karin Smirnoffs Millennium-uppföljare "Havsörnens skrik" men jag blir inte riktigt fast vad det nu kan bero på. Kanske ger jag upp.

Om jag ska försöka mig på en summering blir det nog något jag känt av länge: jag läser mycket mindre nu än förr om åren. Den här sommaren är inget undantag.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips: en halvtimme om humor

Vet inte hur många gånger jag hört samma sak: det finns ingenting för folk över 60 att se i tv, förutom en eller annan repris.

Det kan naturligtvis kännas så. Men Utbildningsradion producerar en ambitiös serie som heter "Studio 65" och den tar verkligen sikte på den publik som man vet finns, den årsrika publik som vill se på tablå-tv och kanske inte är helt bekväm med streaming. Mestadels pensionärer, helt enkelt.

Nu har jag just sett ett avsnitt med god behållning: "Var det roligare förr?" Handlar om humor förr och nu, vad vi skrattar åt och vad man får skämta med. Kattis Ahlström programleder och har tre etablerade skämtare som gäster: Lennie Norman, Ann Westin och Adde Malmberg.

Som expert medverkar Ingmar Skoog, överläkare och professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet och föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa, AgeCap, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som arbetar med att öka människors möjlighet till ett gott åldrande.

Att ett gott skratt förlänger livet förefaller hur som helst vara en högst gångbar sanning. Blir du lite sugen så hittar du programmet här! Trettio inte alls tråkiga minuter.

Copyright Klimakteriehäxan

En evig favorit

Idag borde man hissa flaggan. Det är köttbullens dag. Denna underbara anrättning som inte går att tröttna på men som går att variera i oändlighet, nästan i alla fall.

Om jag varit på drift och ätit mina måltider utanför hemmet frågar jag Maken när jag kommer hem vad han tog till middag. Nio gånger av tio svarar han "Köttbullar och spaghetti" – och jag förstår honom! Vi talar om en evig favorit, för alla hungriga i alla generationer. Dessutom finns många internationella varianter man kan "låna".

Vi har under åren ätit mina hemlagade och ett antal färdigköpta. Lite knäckt blev jag när ungarna sa att de tyckte Mamma Scan gjorde smaskigare köttbullar än jag. (Fast om jag plattade ut dem, i samma smet, och kallade dem pannbiff var de jättepoppis ...)

Nu gör jag mina egna åtminstone till jul och ytterligare någon gång, men visst är det bekvämt att ta hjälp av Mamma Scan också. Jag vet inte vad som utmärker min modell, kan det vara att jag pytsar i en hel del torkad oregano tro? 

En gång för riktigt länge sedan skulle jag ha gäster och tänkte servera miniköttbullar till någon sorts drink. Lite stressigt blev det. Vilket ledde till att jag i stället för burken med malen vitpeppar råkade sträcka mig efter kardemumman. Jag sa nog något osande, samtidigt som jag väldigt noggrant (tyckte jag) skrapade bort den felaktiga kryddan. Det blev i alla fall fina små köttbullar.

Gästerna kom, gästerna fick något i glasen, gästerna serverades lite tilltugg. Alla lät sig väl smaka, allt var frid och fröjd. Tills en av de inbjudna glatt utropade:
-Men ÅH, du har kardemumma i köttbullarna, det har jag aldrig förr ätit! JÄTTEGOTT!

Jaha vad gör man? Jo, håller god min och ser glad ut, ber folk ta fler. Fast ingen bad om receptet. Och jag har aldrig mer använt kardemumma i köttbullssmeten.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att medaljutdelningarna i friidrotts-VM (som pågår just nu i Budapest) är det absolut minst festliga och mest torftiga jag någonsin sett i ett sportsammanhang över huvud taget. Eller visas de bara inte i tv?

UPPDATERING: När bara nån timme återstår av tävlingarna får jag äntligen klart för mig hur prisutdelningen gått till. Det är bara fuskmedaljer de tävlande får runt halsen direkt efter finalen. Vid ett senare tillfälle blir det högtidligare, överlämning av de riktiga medaljerna, med nationalsång, flagghissning och "det vanliga"!

Till havs!

Havet har alltid fascinerat mig. Älskar att färdas på det om vädret är snällt. Älskar att bada i det. Älskar att ha det som utsikt. Men jag hyser enorm respekt för dessa vattenmassor som kan bli livshotande på ett ögonblick: häftiga vågor, lömska strömmar, taggiga klippstränder som man absolut inte vill föras till. Har upplevt dessa tre faror och minns det med en rysning!

Fast man kan njuta av havet utan att vara i dess närhet över huvud taget. Då läser man om det, om saker som utspelar sig på eller i eller åtminstone väldigt nära oceanen. Och just havet är nyckelordet för denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan bestämt.

Björn Larsson har skrivit "Drömmar vid havet" och det kan faktiskt vara en av de allra bästa böcker jag läst överhuvud taget. Fyra sinsemellan mycket olika människor får sin individuella historia berättad, med en huvudperson som gemensam nämnare och länk. Det är kapten Marcel som under färden med sitt fartyg träffar de här människorna och trots att det verkar helt omöjligt knyts deras öden samman. Jag har förklarat min kärlek till denna bok förut, skäms inte för att upprepa min rekommendation.

"Fyren mellan haven" (The Light Between Oceans) är en gripande roman, skriven av M. L. Stedman,  om ett barnlöst par som hittar en baby på stranden vid den fyr de har hand om. De tar hand om barnet med stor kärlek, men en dag visar det sig att det inte är föräldralös flicka, som de trott. Det finns en mor som söker den baby hon förlorat. Har filmats med Alicia Vikander i huvudrollen. Snyftvarning!

Jag darrar lite på manschetten när jag ska välja min tredje titel. Ernest Hemingways "Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea) ligger bra till. Det gör också Tove Janssons "Pappan och havet". Men jag fastnar nog ändå för japansk-amerikanska Julie Otsukas gripande historia om kvinnorna som skeppades iväg till Amerika på falska premisser för att så småningom råka ut för rasism, fattigdom, krigets fasor. "Vi kom över havet" (The Buddha in the Attic) är på sitt sätt en historielektion och en mycket läsvärd sådan. Otsukas "Simmarna" (The Swimmers) slängde jag mig sedan över, men den tyckte jag inte var alls lika bra!

"På stranden" (On the Beach) heter en roman av Nevil Shute som också blev stjärnspäckad film. Men min bild har absolut ingenting med vare sig boken eller filmen att göra ... mer än att det är ett på-stranden-vid-havet-foto!

Copyright Klimakteriehäxan

Boktriss med K i högsta hugg

Det är Mia i bokhörnan som dragit igång en bokjakt i alfabetisk ordning: en författare, en boktitel och ett omslag med en och samma bokstav som minsta gemensamma nämnare ska det vara för att bli en äkta boktriss. Nu har vi kommit fram till K.

Agota Kristof är kvinnan bakom en trilogi som buntats ihop i en och samma pärm: "Den stora skrivboken", "Beviset" och "Den tredje lögnen". Helt fascinerande läsning! Om krig, om kärlek, om syskon, om föräldrar, om stora och små lögner. Och det är stundtals svårt att hänga med, men det gör inget för allt är väldigt spännande! Romanen har blivit pjäs som  spelas på Dramaten, men jag vet inte om jag vill/törs se den.

"Köttets tid" av Lina Wolff är en annan riktigt spännande historia som jag faktiskt slukade för något år sedan. Svensk kvinna reser till Spanien för att slippa jobbet som journalist. Hon blir i stället hemhjälp hos ett äldre spanskt par. Samtidigt är vi med om hur en märklig tv-show för nätet kommer till ... ska inte avslöja mer. Blev också riktigt överraskad av slutet!

Trivsamt har jag haft det tillsammans med Emma Hambergs Agneta, hon som en dag bara drar hemifrån till Frankrike. Hon tror att hon ska bli au pair för ett barn, men det visar sig att den som ska tas om hand är en äldre herre i demensdimmor som ibland är tunga men stundtals lättar. På den andra bokens omslag ser man en naken kvinnokropp av det lite rundare slaget. "Je m´appelle Agneta" och "Au revoir Agneta" är inte stor litteratur men underhållande. Omslaget är dessutom sympatiskt.

Och den uppmärksamme bloggbesökaren har vid det här laget noterat att jag blygsamt undvikit att nämna Klimakteriehäxan, som förvisso inte bara är en blogg utan också en bok. Som börjar på K.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag

För mig som avskyr att sitta i bilkö är den här skyltens budskap glasklart: om du inte tagit bilen utan valt ett annat transportsätt hade du förmodligen redan varit framme vid ditt mål. Skylten sitter vid den hårt trafikerade Skanstullsbron som går mellan Skanstull/Södermalm och Gullmarsplan.

Nu ser jag att förmodligen vill man med den här skylten egentligen hitta hyresgäster till lokaler i huset. Föredrar min egen tolkning! Skyltsöndag är det hur som helst. Fler skyltande bloggare tar du vägen till via BP.

Och nu till en skylt med mångårig tradition! Arvika Konsthantverk är Sveriges äldsta butik i sin nisch och dessutom, det intygar jag mer än gärna, ett smultronställe för den som gillar just konsthantverk. 

Den 15 april 1922 öppnades föreningens första affär och 1924 flyttade den till Kyrkogatan 17 där butiken fortfarande finns kvar. Skylten, som hängt över dörren i 100 år, ritades av Gösta Schultzberg och tillverkades av smeden Lars Holmström. Äkta konsthantverk helt enkelt.

Butiken drivs numera av ett konstnärskooperativ. Här hittar man trä, metall, textil, keramik, smycken, lite kläder och en hel del saker man gärna skulle hänga på väggen. Jag har varit trogen besökare och kund i evigheter och är jag i Arvika missar jag inte att titta in!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att ta bronsplatsen i fotbolls-VM för damer är jättebra! 2-0 mot The Matildas, Australien, i match om tredje pris. Grattis tjejer!

Om man har tur ...

 ... kan man vinna saker i olika utlottningar. Nu har Skriv-Robert fått en bok i dubbla exemplar, och han tycker begripligt nog att han kan klara sig med en. Därför lottar han ut "Blodrött hav" av Lilja Sigurðardóttir, en isländska som jag inte bekantat mig med. Vill du också chansa på en gratisbok? Klicka här så får du instruktionerna och kan delta i lotteriet.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om glömska

Veckans mening ska ha fått mig att stanna till om än aldrig så kort stund i min läsning, det är Skriv-Roberts idé att förverkliga lördag efter lördag. Denna gång hamnar jag i Kjell Erikssons "Nattskärran", en polisroman som utspelar sig i Uppsala med en kvinna i huvudrollen. Det är författarens femte bok om Ann Lindell, fast den första jag läst. Hon är både polis och ensamstående mamma, vilket inte alltid är en jätteenkel kombination. Och när polisen försöker hitta vittnen som kan bringa klarhet i mordet på den unge pojken Sebastian hamnar hon hos en äldre kvinna som vägrar minnas vad hon kanske – eller kanske inte – sett.

Det är en gammal människas rätt att glömma det hon vill.

Copyright Klimakteriehäxan

I fantasins kvarter

Fredag igen. Veckorna rullar på, jag tycker inte att jag får något gjort trots att jag borde. Har jag fått sämre fantasi eller vad är det fråga om? Elisa Matilda väcker den tanken i dag, med sina nya fredagsfrågor:

1. Finns det någon fiktiv värld du gärna hade besökt? Nja, jag tänker snarare att det hade varit intressant med ett litet snabbt besök i "den riktiga" forntiden. Tänker mig en stadsvandring i Per Anders Fogelströms fattiga kvarter på Söder. Eller ett av de omtalade kalasen på Mårbacka när Selma Lagerlöfs pappa fyllde år.
2. Är du bra på att komma på idéer? Ja, jag brukar faktiskt kunna komma på en hel del. Åtminstone var det så när jag jobbade!
3. Är du en drömmare eller realist? Mer realist tror jag. Har fått etiketten "pragmatiker" mer än en gång, utan att protestera.
4. Vad fantiserar du om? Väldigt lite som jag vill avslöja, ingenting rent av ...
5. Om du fick önska, vad skulle finnas i världen som saknas idag? Behöver man ens skriva ut de fyra bokstäverna? F-R-E-D.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det är underbart att det finns saker som aldrig blir omoderna. Ta som exempel Maija Isolas mönster Unikko som hon gjorde för Marimekko för sextio år sedan. Lika älskat nu som när det var nytt! Troligen är det Marimekkos mest kända design. 

Vi har sett de härliga blommorna i många färger, i kläder, hemtextilier, på pappersprodukter, på porslin. På allt! Och den finska modegigantens vårkollektion för 2024 tar upp Isolas design igen, i lite nytt stuk. Helt fantastiskt!  

Idoler på Play räddade tv-sommaren

Sista veckan med helgfrågan från hängmattan: Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj, föreslår Mia i bokhörnan och jag lyder väl som jag brukar ...

Vet inte om jag är ensam om att i sommar ha haft svårt att hitta tv-program som fångar mig helt och hållet. Oavsett kanal har det känts som om tablå-tv:s utbud är magrare än någonsin. SVT Play har räddat mig.

Man har kunnat konstatera att Sveriges Television köpt in en jättebunt program från Frankrike och det har inneburit lite udda upplevelser, men det har bidragit till att "rädda" tv-sommarens regnigare kvällar. Tänker på serien om min och mångas tonårsidol Brigitte Bardot, vars historia berättas någorlunda sanningsenligt verkar det som, och några dokumentärer om andra storheter som Nicole Kidman och tennisstjärnan Boris Becker. Den senare en sorglig historia om hur pengar och berömmelse kan leda rakt åt pipsvängen och får idolglorian att blekna för att till slut helt ramla av. 

Dessutom fångades jag av en bakom-kameran-film om långfilmsklassikern "Gökboet" som fick mig att verkligen vilja se om den. Spännande att få veta mer om dess tillkomst. Svensk premiär hade den 1976, och då var de tre huvudpersonerna på besök i Stockholm: Jack Nicholson, skådespelare, Milos Forman, regissör, och Michael Douglas, producent. Jag träffade alla tre (i jobbet) och hade i åratal Formans tändare (han var piprökare) för den glömde han på mitt skrivbord! Fast jag har den inte kvar, vet förstås inte vart den tog vägen.

"Gökboet" har fortfarande svenska rekordet i livslängd för en film på bio: den gick i drygt tio år utan uppehåll. Verkligen dags för en repris för mig! Och kanske för dig också? Den kan ses på Viaplay, som jag dock inte har tillgång till. (Alla tre programmen jag skriver om kan fortfarande ses på SVT Play.) 

Bardot (spelad av Julia de Nunez), en till oigenkännnlighet åldrad Becker och Jack N i "Gökboet".

Copyright Klimakteriehäxan