Idag borde man hissa flaggan. Det är köttbullens dag. Denna underbara anrättning som inte går att tröttna på men som går att variera i oändlighet, nästan i alla fall.
Om jag varit på drift och ätit mina måltider utanför hemmet frågar jag Maken när jag kommer hem vad han tog till middag. Nio gånger av tio svarar han "Köttbullar och spaghetti" – och jag förstår honom! Vi talar om en evig favorit, för alla hungriga i alla generationer. Dessutom finns många internationella varianter man kan "låna".
Vi har under åren ätit mina hemlagade och ett antal färdigköpta. Lite knäckt blev jag när ungarna sa att de tyckte Mamma Scan gjorde smaskigare köttbullar än jag. (Fast om jag plattade ut dem, i samma smet, och kallade dem pannbiff var de jättepoppis ...)
Nu gör jag mina egna åtminstone till jul och ytterligare någon gång, men visst är det bekvämt att ta hjälp av Mamma Scan också. Jag vet inte vad som utmärker min modell, kan det vara att jag pytsar i en hel del torkad oregano tro?
En gång för riktigt länge sedan skulle jag ha gäster och tänkte servera miniköttbullar till någon sorts drink. Lite stressigt blev det. Vilket ledde till att jag i stället för burken med malen vitpeppar råkade sträcka mig efter kardemumman. Jag sa nog något osande, samtidigt som jag väldigt noggrant (tyckte jag) skrapade bort den felaktiga kryddan. Det blev i alla fall fina små köttbullar.
Gästerna kom, gästerna fick något i glasen, gästerna serverades lite tilltugg. Alla lät sig väl smaka, allt var frid och fröjd. Tills en av de inbjudna glatt utropade:
-Men ÅH, du har kardemumma i köttbullarna, det har jag aldrig förr ätit! JÄTTEGOTT!
Jaha vad gör man? Jo, håller god min och ser glad ut, ber folk ta fler. Fast ingen bad om receptet. Och jag har aldrig mer använt kardemumma i köttbullssmeten.
Copyright Klimakteriehäxan