Drömmen om dockvagnen

Att jag fick en dotter kom som en total överraskning.
Jo, faktiskt.
Någonstans inombords bar jag på förvissningen om att också mitt andra barn var en pojke. När sanningen uppenbarades på BB blev jag glad, så glad att jag för ett par ögonblick nästan skämdes.
Men en flicka – det är ju samma sort som jag själv! Jag skulle veta vad som gällde, jag skulle kunna förutse saker, jag skulle känna hennes minsta och hemligaste önskan!

Ren och skär inbillning, det lärde jag mig förstås snart.
Fast en och annan gemensam nämnare har jag ändå hittat genom åren. Och en het önskan var jag övertygad om att jag kände till – och skulle kunna uppfylla.
Det gällde Drömmen om Dockvagnen.

När jag var liten hette mina dockor Eva och Margareta och Bibbi. De samsades om att åka i min fina dockvagn, av trä. Och de fick åka ganska långt och ganska ofta, i olika stadier av påpälsning, nedbäddning och kärleksfull ompyssling.
Varje liten flicka önskar sig ju en dockvagn. Eller hur?
Skulle då min dotter ärva den gamla, men fortfarande rätt fina, dockvagnen?
Å nej.

Hade jag nu fått en alldeles egen dotter skulle hon minsann ha en alldeles egen dockvagn. Jag gick omkring och planerade, smygkikade på olika modeller.
Nu för tiden finns dockvagnar i ungefär lika många utföranden och prisklasser som riktiga barnvagnar till riktiga bebisar. Summorna på prislapparna är hisnande – det handlar ju trots allt om en leksak! Men jag såg fram emot dagen då jag skulle få slå till. Dagen då överst på dotterns önskelista skulle stå präntat, med lite skeva och kantiga bokstäver: DOCKVAGN.

I helsicke heller.
Hon skrev önskelista till jul, hon skrev önskelista till födelsedagarna. Men aldrig att dockvagnen dök upp. Till slut kunde jag inte hålla mig:
-Men önskar du dig inte en fin dockvagn då?
Blicken som mötte min var full av förvåning.
Dockvagn?

Jag tvingades inse sakernas rätta förhållande. I dotterns flickrum fanns ingen Bibbi, döpt efter givaren, ingen älskad Eva, ingen söt Margareta med hål i huvudet, bara en enda, ensam docka av den gamla typen. Men den låg mest och samlade damm i ett hörn.
I stället hette allihop en och samma sak: Barbie. Mager och långbent och oförmögen att stå själv. Men med tydlig byst, trendig garderob – och flera bilmodeller, som möjligen, möjligen skulle kunna kallas för dockvagn om man anstränger sig riktigt.

Alla drömmar kan ju inte gå i uppfyllelse.
Nu undrar jag bara, eftersom så mycket annat verkar upprepas mellan decennierna: kommer dockvagnen tillbaka?
Kan det tänkas att jag, om jag får barnbarn någon gång (ingen brådska för min skull!) får köpa den där dockvagnen?
För lite drömmer jag om den. Fortfarande.

Copyright Klimakteriehäxan