Tidstypiskt

Varje år vid den här tiden verkar det som om Stockholms befolkning har krympt. På höjden, alltså. Det är typiskt för årstiden.

I varje gathörn, i närheten av varje sevärdhet, på alla bussar snurrar de runt. I t-banan är de uppenbart vilsna. Det är skolbarnen som är på klassresa, storögt kollande roliga affärer, motvilligt studerande ett eller annat museiföremål. Ängsliga lärare föser skocken framför sig, med oroliga blickar på trafikljus och racercyklister.

Snart är vårterminen slut, men innan dess ska man göra den där eftertraktade utflykten, det kan vara till huvudstaden, men också till utlandet eller till någon centralort lite närmare till hands. Ofta har resan finansierats via gemensamma ansträngningar, som loppmarknad, försäljning av hembakt, lotter, blommor eller polkagrisar.

Berättelserna om allt roligt som brukar hända på skolresa är hur många som helst. För all del, det innefattar också en del incidenter, sådant som borttappade ungar, tonårsfylla, illegala avvikelser från upplagd resplan osv.

Själv har jag ingenting att bidra med. Jag har nämligen aldrig varit på skolresa – se där ett äkta barndomstrauma! Inte en enda skolresa! Varken förr eller senare, varken som mellanstadiebarn eller gymnasist. Det var aldrig tal om att någon av alla de klasser som jag gick i skulle ut på äventyr. Och jag har inte den ringaste aning om varför det blev så. Kanske hade vi på vischan inte insett att alla barn ”skulle” ut och se något av världen en bit hemifrån? Måhända hade våra föräldrar inte råd att sponsra?

Jag vet inte svaret, men jag vet resultatet.
Reste man någonstans så var det med familjen till tjocka släkten, eller möjligen på en liten biltripp med tält och fotogenkök i bagageutrymmet. Vilket också var trevligt, om inte myggorna eller regnskurarna var för många.

Något måste jag ju ändå ha gått miste om, eftersom – det har jag hört så många gånger – skolresor, precis som lumpartiden, bjuder på minnen för livet. Sådant som nämns är häftig tonårsförälskelse, brakfylla med komplikationer, smygrökning som lett till uppbrunna kläder. Men också lyckade souvenirinköp, nya vyer, berikande insikter, nyväckta intressen.
Ja, minnen för livet, helt enkelt.

Borde ha tänkt på det när jag svor ve och förbannelse över misslyckat bullbak – resultatet skulle säljas, till förmån för klasskassan, just.
Borde ha tänkt på det när jag stod och frös på torget där ingen ville betala med än två kronor för ratade men rätt fina prylar som vi bjöd ut på vår loppmarknad.
Borde ha tänkte på det när jag stod där med sju buntar tulpaner till överpris, som jag själv blev tvungen att betala.

Nu är skolresor ett avslutat kapitel i vår familj, och det känns som om jag kan hantera mitt lilla trauma. Får unna andra nöjet i mitt ställe.
Ska absolut tänka på det nästa gång grannarnas barn vill sälja kakburkar fulla av hopplöst onyttiga kalorier, eller bullar, eller skraplotter.
Det går ju ändå till klassresan.
Och ger minnen för livet.

Copyright Klimakteriehäxan