I morgon: Mors Dag

Nu är det dags igen. Fram för rosa prinsesstårtor ur frysen, färdigblandad blombukett (med tillhörande strassbrosch!?! har jag sett i annonserna) och rara små barn som kravlar runt på täcket och sprider kaksmulor i mammas säng när hon - förstås - får frukost på sängen.
Så kan morgondagen te sig, i alla fall för en del.
Eftersom jag är i lite tidsnöd så kommer här en repris, exakt ett år gammal.
Gamla läsare får ursäkta.

Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är den dagen något att fira?
Ja, absolut.

När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.

Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.

Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan.
Hon blir glad.

Copyright Klimakteriehäxan