onsdag, maj 03, 2006

Trettiotre år senare

Vi har aldrig varit nära vänner, men av och till stött ihop i många år. Följt varandras s k karriärer på avstånd, bytt några ord i förbifarten.
Häromdagen hampade det sig så, att vi alldeles oplanerat stod öga mot öga med varandra igen. Och förslaget var hennes: skulle vi inte äta middag tillsammans?
Jovisst skulle vi väl det.

Över en enkel köttbit med potatisgratäng och ett (ett enda) glas rött pratade vi om vad som hänt genom åren. Utan ansträngning erinrade jag mig vad hennes barn heter, exmaken hade jag inte heller glömt. Jobben hon haft kom jag också ihåg.
Jag dristade mig rent av till att fiska lite efter det allra mest privata: en omtalad, men aldrig bekräftad romans som hon påstås ha haft med en gemensam bekant, i största lönndom. Och så vitt jag vet har aldrig någon vågat fråga. Förrän nu.

Hur var det egentligen med den där saken – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Och passade sedan på att kvittera.
-Men du lever fortfarande ihop med Kjelle?
Det slog tvärstopp i skallen.
Kjelle? Fortfarande? Ihop?
Aha! KJELLE!

OJ! Snälla nån! Jag har aldrig levt ihop med honom! Visst, vi var ett så kallat par ett tag, men få se nu (jag fick tänka efter ordentligt) det måste ha tagit slut senast 1973!
För trettiotre år sedan, alltså. Jag var strax över tjugo. Och ofantligt mycket vatten har flutit under broarna i alla våra svenska älvar sedan dess.

Kjelle är gift sedan många år på sitt håll, han ”stadgade sig” som det brukar kallas långt innan jag gjorde det. Det händer att jag ser honom också någon enstaka gång, men det är alltså väldigt länge sedan den ljuva musiken tystnade, och jag har väl i princip glömt bort hela historien. Men nu visade det sig alltså att någon annan kom ihåg den – och missat resten.
Hon såg genuint paff ut, kanske också en aning generad, eftersom det var så uppenbart att jag hade så mycket bättre koll.

Det var ju den där djärva frågan jag ställde, den som ingen annan någonsin vågat formulera.
Hur var det egentligen med den där affären – hade de…?
Hon valde sina ord noga. Sa inte ja eller nej. I stället:
-Aldrig offentligt.
Kort paus.
-Vi sågs mycket, det gjorde vi.
Kort paus igen.
-Det var ju också väldigt länge sen.
Liten andhämtning.
-Det är inget problem.

Pauserna, blicken, rösten gav svaret även om inte orden gjorde det.
Nu vet jag.
Det måste ha handlat om en hejdundrande passion. En allt uppslukande kärleksaffär.
Inte så konstigt, då, att hon missat vad jag haft för mig de senaste trettiotre åren.
Hon är ursäktad!

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. lenas syster6:05 em

    Kjelle!?! Gillade han vitt vin? Piesporter Falkenberg t.ex.? Gjorde hans spirituella närhet att flaskorna föll okontrollerat till höger och vänster? Eller var han bara en i högen av de passionerade romanser man hade i ungdomens sen-vår?
    Vem var din Kjelle - och vem var min............

    SvaraRadera
  2. Anonym6:15 em

    Aa kjende du Kjell? Han budde i dalen i mellem to fjeld; han hade ei kjaering, haa kunde vel ho? Ho kunde horken lesa hell skriva, men skjende paa Kjell!!
    Aa Kjell blei vill, han sat seg hos katta de kvareste natta till maanen gik op den lystige krop; han tende paa pipa aa tralla aa sang. Den natta var lang.

    SvaraRadera
  3. ha ha denna historia gillade jag skarpt!!

    SvaraRadera
  4. Jag tror att vi alla haft en "Kjelle" under åren,,, :)

    SvaraRadera
  5. Piesporter Falkenberg - wow... men den hör inte ihop med Kjelle utan med Johan...
    Rosa har nog rätt - hette han inte Kjelle hetta han Johan. Eller Pelle, eller Kalle, eller Tommy. Eller nåt.

    SvaraRadera
  6. lenas syster igen1:34 fm

    Det var i min ungdoms fagraste vår.......

    Vilka underbara minnen - om man kunde uppleva passionen igen... med Kjelle eller Jimpa eller Johan eller Tompa.........Suck!

    Men, men - man måste ju leva i nuet.

    SvaraRadera