Att ta det piano

Allt färre gör det, visar det sig. Tar det piano.
Är uttrycket obekant?
I så fall beror det förmodligen på att det är jämngammalt med själva instrumentets popularitet.
För inte så himla länge sedan hade fint folk piano.
Men ”piano” är inte bara något att spela på, det är också notskrivarens meddelande till utövaren att ta det lite lugnt, inte ösa på för allt vad tygen håller.

Att pianot tappat så mycket mark beror väl knappast på den allmänt höjda stressnivån. Mer handlar det kanske om att ett piano är stort, tungt och dessutom brukade vara dyrt.
Numera är det oftast gratis, visar det sig. Folk vill bli av med den där klunsedunsen som tar för mycket plats, eventuellt ersätta den med en digital släkting.

-Vet du ingen som vill ha ett piano? säger en av mina kompisar uppgivet. I hennes vardagsrum står det, en hyfsat vacker pjäs som har klangen kvar (fast det behöver väl stämmas).
Hon är långt ifrån ensam. På nätets köp&sälj-sidor kan man rent av få någon hundralapp om man bara förbarmar sig och kommer och hämtar – ska man flytta höjer det priset avsevärt, det kan krävas extra utrustning och dessutom gärna en försäkring.

Sverige har gått från ett piano-producerande och -älskande land till landet där instrumentet inte lyckats behålla sin roll som statussymbol. I dag säljs enligt TT ungefär 350 pianon och 100 flyglar om året här – i början av 1980-talet handlade det om cirka 10 000 (de digitala räknas inte). Det kan man kalla nedgång.

Själv tillhör jag den generation som ”skulle” spela piano. Vi hade inget, men jag fick på nåder öva hos en bekant till familjen – ett bevis på sann vänskap och ädelmod, skulle jag vilja påstå.
”Pianospelets ABC” gick bra. Sedan blev det ”American Songbook” och så småningom ”Gula Serien”, med ”Für Elise” och ”Aftonklockor” och ”Heinzelmännchens Wachtparade”. Där någonstans tog det stopp. Men då hade mina föräldrar offrat sig och skaffat piano, det var fortfarande fint att ha.

Förmodligen var det hela en alldeles typisk händelsekedja i en tonårig tjejs liv: det där ordentliga för att inte säga präktiga som man hade på sitt schema, det utmanades av betydligt skojigare företeelser: kompisar, häng på fik, uteliv i största allmänhet och så, förstås, killar. Pianot hade inte mycket att sätta emot, även om mamma sörjde, det märktes.

I dag kan jag också beklaga att jag inte höll ut. Har, utan framgång, försökt förklara det för Dottern, som gjort slut med såväl tvärflöjt som gitarr.
Folk som utan åthävor bara slår sig ned, breder ut sina långa fingrar på tangenterna och skapar vacker musik beundrar och avundas jag. Men skulle jag komma på idén att plocka fram noterna till den där tomtelåten igen skulle jag snart bli ombedd att ”ta det väldigt piano”. För att inte säga ”pianissimo”.
Vad omgivningen skulle mena är: sluta, det låter för j-t.
Så jag tar det piano med pianot. Precis som de flesta andra, numera.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den korrekta uttolkningen av musiktermen ”piano” är ”svagt”. Alltså blir ”pianissimo” ”väldigt svagt”.
TT:s artikel, publicerad i DN, finns på nätet – fast på ryska! Vilket stöder teorin om att svenskarnas ratade musikmöbler fortfarande är eftertraktade i österled.
Och om någon vill ha ett piano förmedlar jag gärna kontakten!