Bättre och bättre för varje gång...

Det är något skumt med ”Mamma Mia!”.
Hur kan den där tunna historien bara bli bättre och bättre?
Nu har jag sett den i tre varianter – och den har varit bättre för varje gång!

Först gjorde vi som alla andra svenska turister i London, gick till West End och hade jättekul, sjöng med i finalen precis som resten av publiken. Vi hade familjesemester och en musikal, eller åtminstone ett teater-besök, hör liksom till när man är i den brittiska metropolen.

Så kom den svenska versionen.
En väninna fyllde jämnt, vi bjöd henne på Cirkus på villkor att vi också fick gå med. Ut på Djurgården dansade vi, upplyfta av lysande svenska texter till redan superbra melodier, på glittrande humör och med fniss i benen.
”Mamma Mia!” var helt enkelt bättre på svenska, kom jag fram till.

Och nu har jag gjort som ”alla” andra, sett filmversionen med Meryl Streep som en fenomenal Donna och tre välrenom-merade alfahannar som de möjliga barnafäderna. Bästa versionen hittills!
Det är inte ofta man sitter still i en timme och femtio minuter med ett leende på läpparna, men så var det. Salongen var fylld till sista plats – en vanlig onsdag med hyggligt sommarväder! – och det verkade som om alla var lika nöjda som jag, män och kvinnor, blandade åldrar.

Riktigt märkligt är det också, att trots att intrigen verkligen är sisådär fungerar den så att man rent av blir lite rörd vid ett par tillfällen – trots att det i mitt fall är tredje gången och inga nyheter är insmugna i manuset!
Och så kan man ana dofterna av en grekisk ö, känna det turkosblå vattnet smeka kroppen medan Meryl Streep sjunger av hela sitt hjärta (ja så verkar det!).

En kompis som också sett filmen är lika förtjust som jag.
-Jag kan rent av se om den, sa han glatt och förekom mig, för jag har tänkt samma sak.
Då är bara frågan: blir den ännu bättre då, fjärde gången?

Copyright Klimakteriehäxan