Sommardag med sorgkant

"På Västerbron i den himmelska ron ..." så börjar en av stroferna i Beppe Wolgers text till den eurovisionsschlagerlåt som Monica Zetterlund en gång tävlade för Sverige med.
De där orden dök upp i min skalle idag.

"Det ligger en snusdosa överst, vilket får mig att (fördomsfullt) tro att det var en man – eller en pojke, eller en kille, som tog steget.
En utbrunnen marschall, några slocknade värmeljus, väldigt vissna blommor, några andra ting som inte går att identifiera ligger där också.

Den sorgliga ansamlingen av saker ligger inklämd vid staketet på Västerbrons gångbana, det staket som ska skilja människan från vattnet.
Ibland händer det att någon bestämmer sig för att inte lyda utan i stället klättra över det där järnstaketet och ta ett kliv rakt ut i det okända, som med största visshet slutar i vattnet långt där nere.
Ett möte som ingen klarar.

Jag har cyklat över Västerbron några gånger de senaste dagarna och åsynen av den där lilla minneshögen gör mig lika beklämd varje gång.
Vet inget om varför just den där personen valde att sluta sina dagar just här, just då. Tänker på vad en människa som drabbats av ett självmord i sin innersta krets sa en gång: det finns inget grymmare man kan göra mot sina kära."

Så började jag skriva ett blogginlägg en dag i juni. Utan att publicera det. Hittade inte slutet på historien, så att säga. Det blev bara liggande.
Nu, två månader senare, har Lasse Granestrand i en krönika i DN Söndag tagit upp exakt samma sak. Han har också lagt märke till ansamlingen där vid broräcket. (Ja, ni har kanske redan läst hans text? Den går tyvärr inte att länka till.)

Och slutet på historien? Det får man redan i rubriken: ”Döden har städats bort från Västerbron”. Den skrumpnade högen minnessaker har tydligen till sist avlägsnats, vilket Granestrand, som cyklar den där sträckan ofta, noterar. Han har, precis som jag, funderat över de där prylarna, ödet som ledde till klivet ut i luften, ner i djupet.
Ögonblick som naturligtvis inte går att städa bort, hur enträget gatukontoret än sopar skräpet som vittnar om en ledsam historia.
Men bilden som jag tog finns kvar, min bild från en svensk sommardag med sorgkant.

Copyright Klimakteriehäxan