söndag, augusti 24, 2008

Sommardag med sorgkant

"På Västerbron i den himmelska ron ..." så börjar en av stroferna i Beppe Wolgers text till den eurovisionsschlagerlåt som Monica Zetterlund en gång tävlade för Sverige med.
De där orden dök upp i min skalle idag.

"Det ligger en snusdosa överst, vilket får mig att (fördomsfullt) tro att det var en man – eller en pojke, eller en kille, som tog steget.
En utbrunnen marschall, några slocknade värmeljus, väldigt vissna blommor, några andra ting som inte går att identifiera ligger där också.

Den sorgliga ansamlingen av saker ligger inklämd vid staketet på Västerbrons gångbana, det staket som ska skilja människan från vattnet.
Ibland händer det att någon bestämmer sig för att inte lyda utan i stället klättra över det där järnstaketet och ta ett kliv rakt ut i det okända, som med största visshet slutar i vattnet långt där nere.
Ett möte som ingen klarar.

Jag har cyklat över Västerbron några gånger de senaste dagarna och åsynen av den där lilla minneshögen gör mig lika beklämd varje gång.
Vet inget om varför just den där personen valde att sluta sina dagar just här, just då. Tänker på vad en människa som drabbats av ett självmord i sin innersta krets sa en gång: det finns inget grymmare man kan göra mot sina kära."

Så började jag skriva ett blogginlägg en dag i juni. Utan att publicera det. Hittade inte slutet på historien, så att säga. Det blev bara liggande.
Nu, två månader senare, har Lasse Granestrand i en krönika i DN Söndag tagit upp exakt samma sak. Han har också lagt märke till ansamlingen där vid broräcket. (Ja, ni har kanske redan läst hans text? Den går tyvärr inte att länka till.)

Och slutet på historien? Det får man redan i rubriken: ”Döden har städats bort från Västerbron”. Den skrumpnade högen minnessaker har tydligen till sist avlägsnats, vilket Granestrand, som cyklar den där sträckan ofta, noterar. Han har, precis som jag, funderat över de där prylarna, ödet som ledde till klivet ut i luften, ner i djupet.
Ögonblick som naturligtvis inte går att städa bort, hur enträget gatukontoret än sopar skräpet som vittnar om en ledsam historia.
Men bilden som jag tog finns kvar, min bild från en svensk sommardag med sorgkant.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Just det där att man inte känner och inte vet kan ibland kännas ännu mer sorgligt - okändas okända öde...
    Men tragiskt är det alltid när någon väljer att avsluta sitt liv.

    SvaraRadera
  2. Lika sorgligt när man vet att det är ett skolbarn, som blivit överkörd, lyktor och blommor ligger kvar vid vägen. Ingen fartdåre, utan en vanlig kvinna, mor själv, som inte hann väja på femtiovägen, när pojken sprang över för att hinna med bussen.. Föraren mår inte heller bra.

    Ibland tänker jag att allting är så skyddat, massa vägbulor och hinder överallt. Såg en pappa hoppa och LEKA med sina små barn på vägen. Jag hade lust att skälla på hohom... Hur ska hans barn lära sej, att bilar är hårda? Och man leker inte på vägar..

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet.

    SvaraRadera