Väderleksrapport

Termometern visar tolv grader (ja plus alltså) och regnet strilar envetet.
Alldeles nyss flämtade vi i hettan, det var över trettio och solstrålarna letade sig in i minsta vrå, medan vi sökte skugga och hade en vattenflaska inom ständigt räckhåll. Från högsta brandrisk och värmerekord till översvämningshot på några ynka timmar!

Man brukar förlöjliga engelsmän och svenskar för att vi alltid pratar om vädret.
Är det konstigt, det, sådan dramatik som vi kan bjudas på? I ett klimat där behovet av vantar, paraply och bikini kan dyka upp en och samma vecka?

Men visst är fascinationen ibland svår att riktigt begripa. Minns att när jag var liten hade vi på köksväggen en pappersbonad som var en almanacka med en liten ruta att skriva i för varje dag. Där präntade mamma in temperatur och väderlekstyp, varenda morgon. I flera år tror jag rent av.

Fast när vi i skolan orienterades om lufttryck, kall- och varmfronter, molnbildning och ocklusioner, då var jag beredd att satsa på en framtid som meteorolog, så spännande tyckte jag det var. Det blev nu aldrig verklighet, allt stannade vid att jag lojt liggande på rygg har studerat många moln för att konstatera att de liknar någon eller något – de Gaulles näsa vill jag minnas mig ha sett rätt så ofta, liksom en karta över Nya Zeeland och en och annan elefant.

Tittar jag mot himlen i dag ser jag mest något som liknar en filt, mjuk och grå och heltäckande.
Det är helt OK.
För visst har också en filt sina fördelar! Och vem vet, i morgon kanske solen skiner igen? Då kan vi fortsätta lufta våra åsikter om vädret, på svenskars och engelsmäns vis!

Copyright Klimakteriehäxan