När dimman lättar

Det finns en LP i mina gömmor som har en särskild plats i mitt hjärta. För all del, det har många av mina gamla skivor, hårt knutna till minnen, känslor och upplevelser.
Visst går det att hävda att låtar blir dammiga, visst kan man omvärdera artister man en gång älskade, visst kan man tröttna på en musikgenre som för tjugo år sedan var den enda sort som var värd att lyssna på.

Men Bernt Stafs ”När dimman lättar”, den har jag försett med min personliga evergreen-stämpel.
Han var en unik kille, hade en originell röst, skrev låtar efter eget huvud. Några blev långlivade listhittar; många minns fortfarande och kan sjunga med i ”Familjelycka”: ”Nu har jag gjort en melodi som man kan sjunga – den passar lika bra för snälla som för dumma”.

”När dimman lättar” kom ut 1970 och var hans debut på skiva, han fick både guldplatta och en Grammis för den.
Den legendariske Anders Burman på Metronome producerade, och musiker som fanns med var exempelvis Jojje Wadenius och Björn J:son Lindh. Inte undra på att det blev kanonbra!

Bernt Staf gav ut fler skivor men hamnade med tiden lite snett i tillvaron och var väl egentligen tämligen bortglömd när han avled 2002, 56 år gammal.
Ett par år tidigare gavs ett samlingsalbum ut med hans bästa sånger, men han fick aldrig mer någon riktig storsäljare.

Men när jag tittar på bilden jag tog häromdagen över dimslöjorna som just skingras över höstgräset på Gärdet, då kommer jag att tänka på honom. Måste leta upp skivan, måste lyssna igen, måste sjunga med, måste minnas ett och annat, måste sända en tacksamhetens tanke till Bernt Staf.
När dimman lättar.

Copyright Klimakteriehäxan