Om mitt liv blir film

Ibland undrar jag hur det skulle vara om mitt liv skulle bli en film. Hur mycket skulle man kunna behålla av sanningen utan att det blev alldeles för långtråkigt och vanligt?

Hur mycket skulle man behöva lägga till rätta, försköna och förbättra, som handlade det om rent sovjetisk historieskrivning? Vad skulle man behöva förtränga för att det annars skulle bli alltför pinsamt? Hur mycket kärlek skulle få plats i manuset, utan att rullen skulle bli ”rated X”? Hur ingående skulle jag skildras?

Hur mycket skulle avslöjas om vänner och bekanta, kollegor och släktingar? Hur många i biosalongen skulle bli tvärilskna på premiären, redan innan popcornen tagit slut?
Och så den kanske allra intressantaste frågan: vem skulle spela mig?
Tja, det finns ju några kandidater.

Först ut är naturligtvis Julia Roberts, eftersom jag själv kan se precis vad som helst där hon har en roll, oavsett kvalitet, andra medverkande och handling. Fulsnygg, häftig, med ett leende som kan flytta inte bara ett berg utan hela Mount Everest om så skulle behövas. Men hon är förstås för ung, Julia.

Meryl Streep då? Tror att vi är ungefär jämngamla. Och hon såg ju ut att, som jag, trivas i Grekland, eller hur, när hon for runt och var hotell- och bröllopsvärdinna i Mamma Mia. Nja, det räcker nog inte.

Lena Endre? Vi talar svenska båda två, så långt stämmer det. Fast jag har retat mig på hur präktig hon är i den där teve-reklamen som riktar sig till pensionärer. Nej, det blir inte hon.

Diane Keaton, ännu en dam i lämplig ålder. Framstår oftast som både vacker och klok. Fast det blir väl alldeles för smickrande. Om inte Woody Allen skulle ta hand om regin, förstås, då skulle det ju kunna bli något riktigt intressant … fast då borde jag helst vara född judinna. Det är jag inte, så där sprack den planen.

Yvonne Lombard skulle kunna vara min mamma rent åldersmässigt. Annars har hon ett bett i repliken som jag gärna skulle se att jag också hade, i alla fall i versionen på vita duken.
Samma sak gäller för amerikanska Lily Tomlin: där har vi en skådespelerska som vet vad tajming vill säga!

Nej, vet ni vad. Det måste bli Julia ändå. Tänk i vilket förskönande ljus hon skulle framställa mig, på alla sätt! Och jag har ju också varit i hennes ålder, även om det var ett tag sedan! Hon får jobbet!
Aj. Kom på något. Julia är världens bäst betalda skådis, eller i alla fall en av dem i toppen av avlöningslistan.

Tyvärr, det går nog inte att lösa. Huvudrollen kan inte besättas.
Men en sak är klar. Om mitt liv trots allt skulle bli film och ha det minsta lilla med verkligheten att göra skulle det i alla fall inte bli en kortfilm.

Copyright Klimakteriehäxan