Hur ser jag ut - utan ögon?

Om jag kastar en blick över axeln idag ser jag tillbaka på en ovanligt körig vecka. Dagar som ramats in av en tjurrusning för att hinna med morgonbussen – och sedan en evig väntan på kvällsbussen hemåt. Tiden däremellan fylld av möten med en ständig blick på klockan, hastig faktainhämtning, telefonsamtal, diskussioner, röra. På kvällen rester eller hämtpizza till middag. Bloggning? Knappast.

Det blir ju så där ibland, oftast dessutom självförvållat, även om graden av skuld kan diskuteras. Intressant blir det hur som helst att se vilka effekter den där stressen kan föra med sig. I mitt fall bjöd veckan på två sådana överraskningar, två dagar i rad.

I torsdags upptäcker jag plötsligt, någon gång vid lunchtid, att jag inte har något örhänge i ena örat. Aj – tappat? Men nej, jag har ju inget i andra örat heller! Och titta, inga ringar på händerna! Inser direkt att det blev för brådis till bussen i morse. Det brukar inte hända, jag tycker någon form av smycken hör till min klädsel, ett roligt sätt att leka med mitt utseende, för min egen skull, faktiskt.

Fredagen, veckans förvisso femte och sista etapp i loppet mot en liten vilodag, lät timmarna flyga. Fast förr eller senare, i det här fallet senare, behöver man ju gå en sväng och ”tvätta händerna”. Och när jag gör det kastar jag en blick i spegeln. HJÄLP! Hur ser jag ut?!? JAG HAR JU INGA ÖGON! Har glömt att sätta på mig ansiktet!
Ännu en morgonbuss var naturligtvis orsaken.

Jo, glasögon hade jag förstås, och tur var väl det. Men att knalla iväg ut bland folk fullständigt au naturelle runt ögonen, det gör jag bara inte. Ni har säkert sett hundra så kallade intervjuer där erkända skönheter får svara på frågan vilken sminkdetalj de inte kan tänka sig att avvara en endaste sekund. Beroende på typen är svaret endera ”Jag kan inte leva utan Ardens fuktkräm Dagens Daggdroppe nummer 93, den kostar visserligen 1000 kronor för en milliliter men är värd vartenda öre” eller ”Apotekets bassalva funkar bäst”.

Gissa vad jag skulle svara?
Mascara! Oavsett märke, prisklass och övriga variabler är det färgen på fransarna som inte är umbärlig. Resten, skuggor, läppstift, highlighters osv kan kvitta. Men det är tack vare mascaran jag ser vaken ut. Har man av födsel så gott som osynliga och inte ens särskilt långa fransar behöver de bättras på, resten går att klara sig utan eller slänga på lite senare, om tillfälle ges.

Nu är det dags för en ny arbetsvecka.
Kanske ska jag lägga ner en liten reservmascara i handväskan … för alla eventualiteters skull …
För även om man är lite trött och längtar hem till sängen redan på förmiddagen verkar det väl ändå bäst att se vaken ut.

Copyright Klimakteriehäxan