Trafikinfarkt

Ni har hört ordet massor av gånger: trafikinfarkt. Ett tillstånd i vilket vår kära huvudstad numera konstant befinner sig i.
Och om inget snart händer kommer samma åkomma snart att drabba ett stort antal av stadens invånare. Jag är en av dem som absolut finns i riskgruppen.

Man borde ju vänja sig. Vänja sig vid att varje sommar ska (nästan) alla broar byggas om, (nästan) alla gatubeläggningar bytas ut, (nästan) alla busshållplatser flytta, (nästan) alla cykelbanor dras på nytt sätt, (nästan) alla dubbelfiliga gator bli enkelfiliga. Och det som man i minnet har som en fungerande rondell ska prompt förvandlas till ett enda stort hål där det kanske ska ligga några rör eller så. Som en extra krydda renoverar man hus och då kryper byggnadsställningarna ut i gatan och blockerar halva körfältet. Ovanpå allt lägger vi sedan ett EU-toppmöte och bilden är fullkomlig.

Det är faktiskt så vi har det, vi som envisas med att inte bara bo i Stockholm utan också försöker förflytta oss i samma stad.
Biltrafiken ringlar sakta, sakta för att stå still långa stunder. Rödljuset blir grönt både en och två och tre gånger, man står kvar orörlig. Folk blir lite desperata och gör konstiga manövrer, som egentligen borde leda till långt fler olyckstillbud än de gör. Det enda som rör sig är klockans visare, som obönhörligt avslöjar hur lång tid en sträcka som det ”normalt” tar en kvart att köra lätt blir en drygt timslång biltur.

Nu tänker ni, att tar man bilen får man skylla sig själv. Det finns ju kollektivtrafik! Ja, det gör det. Men t-bana är inget bra alternativ för min del. Buss är enda möjligheten. Och råkar man ha lite konstiga arbetstider, som jag, då funkar det bara enstaka dagar.

För en dryg vecka sedan klev jag ombord på en hållplats vid NK. Drygt fyrtio minuter senare hade vi kommit till Slottet. Det hade tagit mig kanske fem, högst tio minuter att gå dit, men det regnade, jag hade inte insett hur mycket trafik det var – och jag hade som tur var en bra bok att ägna mig åt.

Ibland kan man kliva av bussen vid Nybroplan och gå till fots tvärs över Blasieholmen. Då passerar man kanske fyra-fem bussar på den linje man just gick av, de sitter fast runt Norrmalmstorg. (Hela den sektionen påminner mer om en stor p-plats, fast det sitter någon i varenda bil.) Hoppade på 55:an efter en sådan promenad. Den körde femti meter innan det blev stopp. En stressad chaufför tog mikrofonen och sa med en djup suck:
-Jag är lessen, det här är en trafikdag utan motstycke. Jag är redan 39 minuter försenad, bara så ni vet.

Det är bara det att nu är varje dag sådan. Klart att trafikinfarkt hotar oss alla, busschaufförer, bilister, passagerare! Och den som eventuellt får för sig att ta en taxi riskerar till råga på allt att bli ruinerad, eftersom också en stillastående bil har en tickande taxameter. Fast det är klart, kanske hinner man ut och fixa något enklare ärende under den resans s k gång - fordonet står ju där det står ...

Men varför cyklar inte människan då? är nästa fråga.
Jo, människan cyklar inte längre därför att det har blivit så otroligt farligt. Eftersom så himla många andra cyklar, trampar i maxfart och totalt utan hänsyn till trafikregler och omgivningen, vare sig den är försedd med hjul eller utan.

Alltså är det apostlahästarna som är alternativet. Skulle ibland inte ens ta längre tid, skulle vara bra för hälsan, billigare också. Men allt man alltid släpar på? Och vädret? Och att man måste duscha och byta om när man kommer fram?
Ibland funkar det, framför allt på hemväg från jobbet, och bonuseffekten är att man känner sig ofantligt duktig för att inte säga helyllepräktig, ett föredöme för mänskligheten, en sann miljövän.
Eventuellt är det ett tillstånd som förebygger trafikinfarkt, i alla fall hos oss vanliga dödliga. Vad staden beträffar är risken stor att infarkten är kronisk.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den bra boken som gjorde flera sega bussresor uthärdliga var Eva Franchells "Väninnan". Om historia som hände nyss. Ifall du också blir sittande ...

PS Och apropå bussåkare älskar jag den lilla historia Fredrik Skavlan bjöd på i DN i går: Han tog länge två olika bussar till SVT. Gick av bussen vid Operan, gick bort till Dramaten och gick på en ny buss. Men det var samma buss hela tiden ...