Förmånen att ha upplevt Lena Nyman

Hon är död nu, den urbegåvade, den söta, den roliga, den tyvärr av diverse sjukdomar drabbade Lena Nyman.
Men hennes eftermäle består mestadels av professionella segrar, den ena efter den andra. Ibland på scenen, ibland på filmduken.
Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer brukar betraktas som hennes genombrott, ironiskt nog därför att hon visade sig naken, vilket ledde till historiska kommentarer om hennes rumpa, som kom att skymma hennes genialiska skådespelartalang.

För mig är hon i första hand den som gett mig en av mitt livs absolut starkaste teaterupplevelser.
Det var strax efter att 60-talet gått över i 70-tal. Jag var ny i huvudstaden och njöt hejdlöst av att kunna gå på teater, så det gjorde jag, gärna och ofta. När vänner från den s k landsorten aviserade ett Stockholms-besök planerade jag raskt: det skulle bli det bästa staden kunde bjuda. Vilket då betydde Dramaten, och sedan en god middag på trevlig restaurang.

Just då gavs en omtalad föreställning på Målarsalen, en av teaterns mindre scener. Den hette ”Om sju flickor”, nyskrivet svenskt drama, och jag bokade biljetter.
Lena Nyman var den lysande stjärnan i ensemblen. Flickan hon spelade var skadad, beroende av droger, olycklig, trasig. Varje stavelse, uttalad på typisk Nymansk stockholmsdialekt, gick rakt in i hjärtat, åtminstone i mitt.
När slutrepliken levererats satt jag alldeles förstörd i bänken, med tårarna rinnande, ohejdbart, utför kinderna.
Och vi som skulle ha det så trevligt! Mina kamrater skruvade på sig. Herre gud, hur skulle den kvällen sluta – med mig storbölande!

Vi kom iväg till krogen, käkade en middag, jag hämtade mig förstås. Men en starkare teaterupplevelse tror jag mig aldrig ha haft.
Sedan såg jag Lena Nyman flera gånger, bland annat i Svenska Ords revy Svea hund, oförglömlig till exempel som kronprins i barnvagn och som värdelös servitör i restaurangvagnen på ett tåg. Då grät jag också, men då var det av skratt.
Så småningom blev Lena Nyman en i Bergmans stall. Hon gjorde Hedvig i Ibsens Vildanden, vilket också var en teaterkväll att minnas. Filmrollerna blev många, och lyckade.

Och fortfarande står lp:n i min skivhylla, den där hon sjunger kärlekens lov tillsammans med Rune Andersson. Lenas speciella, lite hesa röst var fantastisk. Skivan heter ”Var mig nära” och versionen av ”Jag har nigit för nymånens skära” var suverän. ÄR suverän! "Visst gör det ont när knoppar brister" av Karin Boye, tonsatt av Berndt Egerbladh, kan du avnjuta om du klickar igång videon nedan.

Njöt hon av allt beröm, av alla positiva recensioner? Fick hon höra hur bra hon var av tillräckligt många? Nu när hennes liv är slut, vid 66 års ålder, är det för sent att reparera skadan. Jag har genom åren tänkt att OM jag skulle springa på henne, om så på en trottoar, skulle jag gå fram och prata om ”Om sju flickor”. Det hände aldrig. Men hon fick mig att förstå hur jobbigt en ung tjej kunde ha det – och, faktiskt, hur lyckligt lottad jag själv var. Inte många teaterbesök bjuder på sådana insikter.
Inget teaterbesök kommer någonsin mer att bjuda på Lena Nyman.
Men det är en förmån att ha fått uppleva henne.



Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Lena Nyman här i SvD och här i DN.