måndag, oktober 08, 2012

De där vackra höstlöven ...

Utgångsläge
Höstlöv är vackra. Färgerna ögonbedövande. Det rasslar fridfullt när de landar på marken efter en kort flygfärd genom den friska luften, den som bär med sig lite kyla i fläktarna.

Men höstlöv är också väldigt många. I Barndomslandet bor vi tillsammans med en stor lönn. Dess stam delar sig i två kraftiga delar som var för sig strävar mot himlen. Trädet är högre än tvåvåningshuset bredvid, också om man räknar in taknocken. Och lönnens krona är underbar när sommardagarna är varma. Då finns skön skugga att vila i, vänlig grön miljö att rama in lunch eller grillmiddag i.
Fast så här på höstkanten infinner sig inte sällan tanken att hela skrället borde kapas ner i bitar och försvinna för evigt.

För lika förtrollande, insektssurrande ljusgrönt som trädet är på våren, lika massivt nedskräpande är det när lövfällningen sätter in.
Ett gult täcke breder ut sig kring roten. Det är ett stort täcke, ett tjockt täcke, ett tungt täcke – eftersom löven är våta och dessutom klibbar ihop. Får de ligga kvar allihop bildas en ogenomtränglig hinna som gör att gräset under möglar under snön innan vintern släpper taget igen.
Jag hämtar räfsa och skottkärra och drar igång.

Två timmar senare har jag fått hål på det gula täcket, vattenblåsor i händerna och ont i hela kroppen. Till saken hör att jag alltid innerligt avskytt den här sortens arbete, och det gör jag egentligen fortfarande.
Jag försöker räkna vändorna jag gör med skottkärran, för att få ett mått på min egen fantastiska duktighet. Övergår till att samla löv på plastsjok, vilket känns rationellare och inte lika tungt. Tappar räkningen. Vacklar i säng med värkande muskler, smärtsamt medveten om att mängder av löv inte flyttats på alls.

Dag två får jag till min lycka hjälp av Dottern. Strålande väder hjälper oss att härda ut, och till slut är den en gång stora, gula lövtäckta ytan grön gräsmatta igen. Det känns som om vi skyfflat iväg en miljon löv, minst. Men de är ju svåra att räkna.

Då kommer en vindil. Lönnen bjuder på en dusch. På varje nytt löv som singlar mot marken sitter eventuellt inte lika många osynliga djur som i Olle Adolphsons visa, men stora våta droppar för de med sig på färden.
Och det går inte särskilt många timmar innan det gula ser ut att vara på väg att dominera över det gröna igen. För där uppe på grenarna sitter mängder med löv kvar.Ett naturens perpetuum mobile, om ni så vill. Vi är inne i en ond spiral, helt enkelt ...

Hur många löv kan en lönn ha, det undrar jag. Men till och med Google saknar svar på den frågan.

"Work in Progress" som det brukar stå
Gult har blivit grönt igen!
Men säg mig den glädje som varar beständigt ... 
Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

Hannele på Hisingen ♥ sa...

Ibland väntar jag på att höststormen gör jobbet... ger även fin näring till växterna, maskarna har trevligt. Ett träd stå på vår sida på tomten, grannen löser problemet med att slänga alla löv på min sida av staketet!

Margareta Lundgren sa...

Använd gräsklipparen på löven så försvinner de över vintern. Kratta är onödigt jobb.

Klimakteriehäxan sa...

Ack ja, vinden gör en del. (I bästa fall åt rätt håll.) Gräsklipparen också. Men så många och så stora löv rår inte vår gräsklippare på. Bara att kratta!

Hanna sa...

Ett omöjligt uppdrag, tar de slut på det ena träder så blåser det från något annat, så är det ju!

Violen sa...

Kul infallsvinkel, men inte så kul att kratta löv! Fina höstbilder!

Leena sa...

Baksidan av att ha trädgård. Inte så roligt att kratta, det är så ensidigt jobb så någonstans får man blåsor, ont i musklerna och träningsverk. Vi har inte så mycket träd så jag kör bara över löven med gräsklipparen, det gjorde jag igår. Allt har inte kommit ner så jag får väl kratta ihop lite och lägga i rabatter också om ett par dagar.

Klimakteriehäxan sa...

Vi har tack och lov inte fler lönnar i omedelbar närhet. Det räcker så bra med det enda trädet!